söndag 6 december 2009

Upplevelser som framtidens marknads- och arbetsarena

När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR mer och mer på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Finns det egentligen några andra alternativ?

Globalt sett kan långt ifrån alla numera få jobb, enbart genom att det via företag tillverkas och distribueras saker, bostäder, fordon, anläggningar och system till användare och konsumenter. Inom i-länderna så har nästan alla tillgänglighet till många fler föremål, utrustningar och system, än vad de hinner med att använda.

Det är otroligt mycket som köps, för att sedan bara hamna i beredskap i olika förråd, lådor och garderober. Detta gäller inte bara de enskilda hushållen, utan kanske minst lika mycket för offentligsektorn och företagen. Inte minst för miljön så bör alla berörda snarast börja hyra saker och utrustningar ”just in time” när de behövs, istället för att köpa det som ändå bara används ganska sällan eller enbart säsongsvis.

Med dagens teknik – med bl.a. Internet, automation och bevakningssystem – så bör strukturen och logistiken kunna förändras så att det blir mycket, mycket enklare och billigare att hyra än att köpa. Det kan t.ex. finnas obemannade och kvartersnära hämtställen som är tillgängliga dygnet runt. På så sätt bör tillverknings- och transport- och försäljningssektorn successivt kunna avfolkas i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet. Dessutom kan beroendet av långa och omfattande transporter från Kina och andra låglöneländer i hög grad elimineras.

Dessa hämtställen – som mycket väl kan ägas gemensamt av de boende inom närsektorn – kan samtidigt vara nära integrerade med lämpligt placerade monteringsverkstäder. Dessa monteringsverkstäder fungerar då som kretsloppsnav för hela lokalsamhället. Förutom att montera, byta uttjänta delar, underhålla och funktionssäkra utrustningarna, så demonteras förstås uttjänta utrustningar. Materialdelarna sorteras sedan för återvinning, reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Det andra kretsloppsnavet är då strategiskt placerade helautomatiserade legoföretag och andra OEM-leverantörer. En hel del av alla de övriga mellanleden – alltså en stor del av dagens multijättar såsom Wal-Mart m.fl. – kan på så sätt konkurreras ut på motsvarande sätt som dinosaurierna gjorde för mycket länge sedan.

Citat: ”Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete… // … Självgående verktygsmaskiner, som producerar produkter med rätt kvalitet till lägre kostnader är det bästa sättet att höja konkurrenskraften. Varför gör vi då inte alltid detta?”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Med välunderbyggd och flexibel kännedom om lokalsamhället efterfrågan och upphandlingsbehov, så beställer de lokala monteringsföretagen via Internet direkt från legoföretagens helautomatiserade och ”receptstyrda” verktygsmaskiner. Det som beställs är då helt monteringsfärdiga och ytbehandlade materialdelar. Från OEM-leverantörerna beställs samtidigt hjul, motorer, kretskort, komponenter, fästelement osv… osv…

Konsultföretag och uppfinnare kan också samarbeta med många olika monteringsföretag för att göra gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal med legoföretagen. På så sätt kan olika delar och fästelement så att samma sorts materialdelar och fästelement kan användas till allt fler och fler olika produkter.

Exempelvis kan snarlika delar, fästelement, hjul mm. kanske användas till barnvagnar, barncyklar, sparkcyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.

Samtidigt bör inte offentligsektorn, institutionerna, myndigheterna och byråkratin svälla ut, så att det inte finns tillräckligt med utrymme, tid, ork och pengar för de många människorna. Alla har ju genuina behov av att helt fritt – och utan måsten – göra precis vad de själva önskar och inte minst umgås med varandra och trivas med livet.

Jobben och offentligsektorns service och institutioner har inom Sverige hittills någorlunda kunnat tillgodose de fysiska behoven och den trygghet, beskydd och säkerhet som alla behöver. Men ju mer som den tekniska effektiviteten ständigt ökar, ju färre är det som fullt ut får ens dessa behov tillgodosedda. Detta gäller ju även i länder som Sverige, trots att vi har exportöverskott och mot u-länderna och låglöneländerna exporterar dyrt och importerar billigt.

Försöker vi då kompensera den jobbminskning som uppstår på grund av ökad teknisk produktivitet, med ytterligare offentliga och skattebetalda jobb, så kommer vi aldrig att få våra övriga genuina behov tillgodosedda. Följden blir då bara ökad sjuklighet, fler kriminella och ökat utanförskap.

När mat, tak och övrigt basalt någorlunda har tillgodosetts, så har de allra flesta varken tid, ork eller pengar över för alla de övriga genuina behoven. Detta har dessutom knappast förändrats för låg- och medianinkomsttagarna sedan 1960-talet! Politikerna har alltså inte alls kunnat göra någon förbättring på åtminstone 50 år!

Behoven finns beskrivna på webbsidan: http://tinyurl.com/mnuhyx

Därmed finns det rimligtvis mycket allvarliga systemfel med de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen och logistiken. När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Men då bör förstås skatter och avgifter på arbete och konsumtion successivt avvecklas. Slopas sedlar och mynt helt och hållet, så bör all skatt kunna dras direkt och automatiskt från alla likvida konton. Exempelvis bör kanske 0,2 % av summan kunna dras varje natt kl 4, för att överföras till samma persons medborgarkonto.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarkonto

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8

Samtidigt måste förstås kostnaderna och priserna för mat, tak, resor och annat basalt, minska i förhållande till medianinkomsterna, så att nästan alla har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade privata upplevelsetjänster. Upplevelsetjänsterna bör förstås då i viss omfattning samtidigt utformas som fysiskt aktiv hälsovård, för att successivt mer och mer minska kostnaderna för sjukvården.

En timmes mänskligt arbete inom tillverkningsindustrin medför utsläpp av i snitt 14 kg koldioxid (CO2), och vid transporter släpps det i snitt ut 41 kg CO2/arbetstimme. Detta kan jämföras med att rena tjänsteverksamheter endast medför utsläpp av i snitt 1 kg CO2/timme.

fredag 6 november 2009

Anpassa jobben efter människorna – inte tvärtom!

Jag är kompromisslöst frihetsliberal och vill helst ha en ren nattväktarstat med en helt fri, öppen och genomsynlig marknad. Inom denna stat kan det då helt valfritt finnas medlemsbaserade välfärdregioner med egna penningsystem. De vuxna människor som är bosatta inom en region, men inte ”direktdemokratiskt” vill betala för medlemskapets kollektiva nyttigheter, tar då egna privata försäkringar och ordnar sitt eget pensionssparande mm.

Staten finansieras med stämplingsavgifter och vid behov utöver detta så kan exempelvis alla likvida konton beskattas varje natt kl 4 (~ 0,01 %?), för att bekosta rättsväsendet, försvaret och polisen. Barn bör rimligtvis vara obligatoriskt anslutna till välfärdsregionen. Via sina föräldrar, så lånar de - vid behov och önskemål - räntefritt till försörjningen, utbildningen mm. Från 20 årsdagen så börjar de arbeta och betala av på lånen fram till 40, och därefter pensionssparar de tills de fyller 60. Exempelvis...

Sedan decennier finns idag principlösningarna för den teknik som utan vidare skulle kunna tillverka och leverera så gott som alla homogena delar, OEM-moduler och fästelement mm., till vars och ens närsektor helt automatiskt och UTAN nämnvärd mänsklig medverkan. Detta system finns ju exempelvis redan när det gäller allas försörjning med vatten och avlopp inom städer och tätorteter, och inom Gbg så kostar det 0,92 öre/liter.

Om ca 1-2 % arbetar med lantbruk idag, så skulle det knappast behövas så många fler för att tillverka och leverera alla delar mm. som behövs för alla de saker, maskiner, datorer, byggnader, transportmedel, infrasystem osv… osv… som används. Dessutom bör det mesta kunna hyras just när det behövs istället för att köpas.

Dem som då ändå arbetar med jord, skog, bulk, fiske mm. och service, underhåll och förnyelse av saker, infrasystem, logistik mm., gör det förstås av intresse och engagemang. Över 95 % i åldern mellan 20 – 60 skulle då kunna jobba med sådana verksamheter som i stort är anpassade till varje individ önskemål, intresse och engagemang. Förutsättningen är förstås att det finns andra som direkt vill betala för det som erbjuds, eller förhandla om att modifiera upplevelseverksamheterna – eller vad det nu är som erbjuds. Alla dem som då börjar arbeta vid fyllda 20 har då möjlighet att välja och vraka bland allt marknadsutbud som attraherar tillräckligt många som vill betala. Om allt som tillverkas levereras till varje beställares närsektor utan nämnvärd mänsklig medverkan (helt jämförbart med leveransen av vatten till varje köks- eller badrumskran), så är ju det som återstår enbart direkta tjänsteverksamheter gentemot användaren och beställaren av tjänsten.

Till över 95 % så får vi alltså ett rent tjänstesamhälle! Citat, Åke E Andersson:

”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

I det samhälle som jag här ovan kortfattat har beskrivit, så bör alltså så gott som allt arbete kunna anpassas och förändras efter just de individer som lever i samhället under varje särskild tidsepok. Istället för tvärtom, där nuvarande arbetsliv nästan enbart bestäms av vad som historiskt har hänt hitintills och fortlöpande vad riskkapitalisterna och rikspolitikerna vill satsa på. Det är alltså alldeles för få som bestämmer den framtida samhällsinriktningen. Framtiden har alltså hittills alldeles för mycket betstämts av alltför få och av alltför små besluts tyranni. Det som hittills gällt är i stort: ”På västfronten intet nytt”!

Självbetjäningsbutiker där kunden går runt för att själv plocka ner varor från hyllorna, och betala i kassan vid utgången, började införas för mer än 60 år sedan. Sedan dess så har det knappast hänt någonting som reducerat mellanledshanteringen och sidofunktionerna ”från jord till bord” och ”från skog och grus till hus”. I varje fall så har hitintills inget som helst hänt som gjort att priserna och boendekostnaderna på hemmafronten, hela tiden blivit allt lägre och lägre och lägre i takt med ökad teknisk effektivitet, produktivitet och förbättrad logistik, under dessa mer än 60 år!http://tinyurl.com/ybxg6ao

tisdag 27 oktober 2009

När skapas användarnas alternativ till Saltsjöbadsavtalet?

LO har bl.a. via Saltsjöbadsavtalen med dess privilegier från socialistmajoritetens demokratiska speciallagar och utvalda remissinstanser, bildat korporationer med Sveriges storproducenter och distributörer. Detta gick visst an utan nämnvärd diskussion på den tiden! Kanske därför att Sverige saknar en författningsdomstol, som noga bevakar och värnar om medborgarnas personliga och privata fri- och rättigheter.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.

Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.

Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481

Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.

Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.

Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html

De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!

Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.

Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!

Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.

Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.

Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.

söndag 4 oktober 2009

Framtidens arbets- och marknadsarena

Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att uppleva viktiga saker tillsammans med andra människor.

Försumbara kostnader för reproducerbart arbete når vi sannolikt enklast och säkrast med kvalitetssäkrade sociotekniska strukturer och kretsloppsbaserade infrasystem. Med optimala system, strukturer och logistik, så finns det sannolikt nästan alltid möjligheter att göra sig oberoende av att direkt eller indirekt behöva betala dyrt för att rutinartade reproducerbara bearbetnings- och flödesmoment utförs som mänskliga arbetsinsatser. Ineffektiva verksamheter som beror på rigida infrasystem och suboptimerad logistik, medför i sin tur onödiga ränteutgifter, skatter, avgifter, vinstutdelningar och inte minst onödigt slöseri med begränsade resurser.

Onödiga och miljöbelastande verksamheter, sker kanske dessutom ofta via olika sorts politiskt beslutade ”subventioner”! Politikerna, massmedierna, ekonomerna m.fl. tycks mycket hellre satsa på nya verksamheter och uppfinningar som ger löfte om ökad sysselsättning, än strukturomvandlingar och sociotekniska system som maximerar den tekniska effektiviteten.

Kostnaderna blir förstås mycket, mycket lägre, om rutin- och reproducerbart arbete autonomt utförs av receptstyrd dator- och maskinkraft. Via nätet dygnet runt, kan då de beställande ”prosumenterna” själva – eller deras utvalda ombud – deponera betalningen, initiera recepten och processerna, samt adressera och övervaka de helt receptstyrda produktions- och distributionssystemen.

Om och när fler och fler gemensamt och målmedvetet deltar för att bygga upp kvalitetssäkrade och sociotekniskt kretsloppsbaserade recirkulationssystem, så blir sannolikt fler och fler ekonomiskt immuna mot finansmarknadens bevisligen ohållbara riskkapital. Samtidigt blir rimligtvis fler och fler oberoende av räntelån, konjunktursvängningar, och oberoende av det rikspolitiska etablissemangets nyckfulla beslut om oerhört resurskrävande välfärdssystem, höger-/vänsterpolitik och sysselsättningssyndrom.

Internet och nätstrukturen möjliggör och motiverar förändring, utveckling, uppdatering och optimering av samhällets övriga infrasystem. De nya sociala nätverken möjliggör och motiverar en allomfattande successiv socioteknisk strukturomvandling av metoderna och logistiken för att avsevärt mera direkt byta tjänster och saker med varandra.

Alla de reproducerbara momenten av de traditionella mänskliga arbetsinsatserna från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus” bör – via nätstrukturen – successivt mer och mer övertas av receptstyrd dator- och maskinkraft.

De ständigt ökande möjligheterna till olika sorts kontakter via nätet, gör att fler och fler onödiggjorda traditionella företags-, offentlighets- och myndighetsfunktioner steg för steg bör fasas ut och/eller digitaliseras så att driftskostnaderna blir försumbara. För att så snart som möjligt minska levnadskostnaderna så bör utfasningen ske så snabbt som möjligt. När och om onödiga fysiska aktiviteter elimineras, så minskar förstås även energibehoven, klimatförändringarna, skövlingen av naturresurserna och varje människas ekologiska fotavtryck och försörjningsomland!

Vinsten med reducering och eliminering av onödiga mellanled kan knappast överskattas. Ett belysande exempel på detta är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Vatten direkt från badrums- eller kökskranen kostar mindre än ett öre/litern! Samma sorts vatten som användaren själv hämtar på returflaska från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera! De extra mellanleden med att kanske varje dag om och om igen utföra flertalet onödiga mänskliga arbetsmoment från råvaruproducenten till butikshyllan och alla enskilda betalningar via kassapersonalen, kostar alltså tusen gånger mera!

Visserligen har det i detta fall tagit bortåt tusen år av utvecklingsarbete för att reducera kostnaderna så här mycket. Men det visar ju ändå vilka framtida möjligheter som rimligtvis faktiskt bör finnas för alla människor, att alltid ha tillgänglighet till alla önskade saker, på önskad plats vid varje önskad tidpunkt, till nära nog försumbara kostnader!

Allt talar alltså för att kostnaderna för maten bostäderna och allt annat, successivt, rimligtvis och faktiskt med tiden bör kunna reduceras till nära nog försumbarhet! Våra privata tjänsteutbyten bör samtidigt med totaloptimerade system, mer och mer kunna ske utan onödiga mellanled, skatter, avgifter, räntekostnader och miljöbelastningar.

Vad är det då för nya sorts tjänster som vi sinsemellan bör byta med varandra?
När och om de basala levnadskostnaderna blir så pass försumbara, så att alla har massor med tid, ork och pengar över för helt andra och valfria aktiviteter, vad är det då som de allra flesta människor egentligen vill sysselsätta sig med?
När de basala utgifterna blir mer och mer försumbara, så är det förstås helt avgörande att nya ekologiskt hållbara marknadsutbud och verksamheter blir tillräckligt omfattande och attraktiva, så att betalningsviljan och medianinkomsterna inte samtidigt minskar.

Gissningsvis så är det då olika kombinationer och mixningar av aktiva och stimulerande upplevelsetjänster, som de flesta är beredda att betala för. Olika människors olika önskemål, är väl sammantaget nära nog obegränsade. Men det går ju sedan länge att laga till massor av olika sorts maträtter med ett relativt fåtal olika sorts ingredienser. Rimligen bör då samma förutsättningar finnas för en nära nog obegränsad mängd av kreativa och attraktiva upplevelserecept.

De genuint mänskliga behov – som hitintills bara sporadiskt och i mycket begränsad omfattning har marknadsförts som målmedvetna upplevelseutbud – finns bl.a. listade på den här webbsidan:
http://tinyurl.com/mnuhyx

Lyckas vi gemensamt bygga upp ett framtida samhälle med försumbara kostnader för mat, tak och annat, så kommer alla att ha massor av tid och ork över, för att tillsammans med andra uppleva ömsesidig delaktighet/engagemang, uppskattning/tillgivenhet, förståelse/begriplighet, avkoppling/vila, kreativitet/skapande, identitet/mening och valfrihet.

Kreativa och passionerade entreprenörer, coacher och aktörer på en myllrande mångfald av olika marknadsarenor, bör på olika sätt kunna erbjuda alla betalningsvilliga konsumenter stimulerande och attraherande upplevelser. Ju fler som är villiga att tillsammans med likasinnade betala generöst för olika sorts upplevelser, ju större skillnad blir det ju mellan medianinkomster och de basala utgifterna för de fysiska behoven, beskyddet och tryggheten.

När och om den framtida marknadsarenan helt domineras av genuint valfria och hälsobringande tjänste- och upplevelseverksamheter, där var och en kan ta för sig efter önskemål och intresse, så krävs det förstås att även alla skatter och avgifter på arbete och all moms på konsumtion blir helt försumbara.

tisdag 18 augusti 2009

Kapitalism – en adaptiv naturlag?

Kapitalism – en adaptiv naturlag?

Amartya Sens definition på frihet:
”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter
att förverkliga sina önskningar.”

Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen av välfärd
till ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna
kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”!
Rimligtvis bör då menas sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.

För att alla människor alltid skall ha tillgänglighet till
valbara saker, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tidpunkt
så förvandlar autonoma och mänskliga arbetsinsatser
dagligen och stundligen, försörjningsomlandens naturresurser
till många, många människors önskvärda varurelationer.
Och efter en viss insvängningstid efter varje störmoment
så sker kretsloppet ALLTID
som ett återkopplat och i högsta grad självreglerande system!

Självregleringen av produktionen, distributionen och säljledet
sker i stort sett via återkopplingen till nästa månadslön.
Antingen det nu sker
på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena.
Eller om det
i viss mån åtgärdas med teknokratisk social fördelningskonst
och med klåfingriga och fåfänga försök att styra och reglera
politiskt och utilitaristiskt
enligt fördelningsregler och hämmande restriktioner!

När då politiskt röstfiske kräver sysselsättning för alla!
och näringsliv och LO lobbar för korporativism (skråväsende)!
så blir resultatet faktiskt enligt ”de små beslutens tyranni”.
Det blir ju oftast då indirekt alldeles på tok för många procent
av andra människors arbetsinsatser som
– enligt Parkinsons lagar – både direkt och indirekt används
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”.
På så sätt blir ju arbetskostnaderna och därmed priserna
ALLTID alldeles på tok för höga
i förhållande till de allra flesta hushålls arbetsinkomster
(jämför dagens boendekostnader med 1950- och 60-talet)!

Politikerna är ju sanslösa och aningslösa dumskallar
då det ju numera finns Internet o kontokort (isf sedlar o mynt)
så belastar de ändå fortfarande arbetskostnaderna
med skatter och arbetsgivaravgifter
och konsumtionen med moms
istället för att i så fall automatiskt varje natt kl 4
dra (0,2 %?) direkt från alla likvida konton (> 1500 mdr).
Detta gör förstås dilemmat med återkopplingen sju resor värre!

I ett återkopplat
och av begränsade resurser självreglerande system
och där den utbetalda arbetsinkomsten
plus arbetskatten och arbetsgivaravgiften
ingår i arbetskostnaden!
som i sin tur ingår i LO-korporativa regleralgoritmer
plus att momsen ingår i sossepolitiska regleralgoritmer
och som då ytterligare blåser upp derivatan
och därmed ”priset”!?!

När då priserna och utgifterna
(arbetskostnaderna + momsen styr ju obevekligen priserna)
når och hotar överskrida arbetsinkomsten
så hjälper det ju ABSOLUT INTE
att ytterligare öka på arbetsinkomsten
då ju arbetsinkomsterna mer än dubblerar
arbetskostnaderna (= positiv återkoppling!!!).

Börjar liksom då att tjuta i det ”analoga högtalarsystemet”

SÅDAN eee… KAPITALISMEN … eller…
… är det kanske … matematiken … som fortfarande gäller?

Vad gör man då?
flyttar man på den analoga ”mikrofonen”
så att en del av arbetskostnaderna
flyttas till låglöneländerna
(utan att skatter och arbetsgivaravgifter följer med)

ELLER varför då inte istället
använda Internets möjligheter för att fjärrstyra automatisk
tillverkning av monterbara delar enligt digitaliserade ”recept”.
Via nätet bör alla möjliga materialdelar kunna förhandsbeställs
direkt från olika legoföretag och underleverantörer.
Gör bara musklick på bilden av produkten på datorskärmen
samtidigt som betalningen deponeras med nästa klick.

Om allt beställs och betalas i förväg av dem som själva vill
montera ihop och använda de färdiga grejerna så blir det ju
ingen överproduktion, inget svinn och ingen prisdumpning.
Initierat via beställarens datormus så hämtas ”recepten” som
styr de bearbetande och ytbehandlande verktygsmaskinerna.

Varje enskild användare kan förstås själv beställa,
men det är nog bättre om det är monteringsföretag inom
varje lagom stor stadsdel som gör beställningarna.
Användarna behöver då inte köpa de hopmonterade sakerna
utan istället hyra dem just när de behöver användas.

En stor fördel med att det är lokala monterföretag som
beställer och monterar för att sedan hyra ut de olika
utrustningarna, är att de monterbara delarna då kan
konstruerats och utformats så att de då kan användas till
kanske hundratals olika utrustningar, samtidigt som kanske
vissa generella fästelement och OEM-moduler som beställes
från många andra legoföretag och underleverantörer, kanske
kan användas till ännu många fler olika utrustningar.

Utrustningar som teknikupphandlas för att hyras ut eller leasas
istället för att säljas, konstrueras förstås så att de håller och
fungerar så länge som möjligt. Särskilt som uttjänta delar
med fördel kan bytas ut efterhand. De uttjänta delarna kan då
enkelt sorteras och returneras för återvinning med samma
containrar som användes vid nybeställning av delarna.

Både av miljö- och kostnadsskäl bör det vara fördelaktigt för
hela offentligsektorn att hyra och leasa all sorts utrustning istället
för att köpa. Offentligsektorn gör ju upphandlingar för
ca 500 mdr kr varje år, och en hel del av detta är ju varurelaterat.

Om samma utrustningar omväxlande hyrs av tiotals olika
offentliga inrättningar istället för att var och en köper var sin
likadan utrustning – som kanske då bara finns i beredskaps-
förråden under 95 % av tiden – samtidigt som dessa utrustningar
har konstruerats att hålla minst tio ggr så länge, så behöver
det ju bara tillverkas hundradelen så mycket som vid köp!

När det gäller leveranserna från tillverkarna till alla de olika
monteringsföretag/uthyrare som finns i nästan varje kvarter så
bör det kunna byggas lätta förarlösa fordon som går på någon
form av heltäckande spårnät. Exempelvis balktrafiknät eller
någon sorts linbanor. Vanliga godståg används förstås också
för relativt långväga transporter och då bör det förstås finnas
någon sorts rangerstation som mellanled i utkanten av staden.

Med denna typ av sociotekniska (infra-) system och optimerad
logistik så bör arbetskostnaderna och därmed alla andra sorts
kostnader successivt kunna reduceras så långt som möjligt.

De lokala monterföretagen hyr alltså ut utrustningarna
utför service, byter uttjänta delar, demonterar
uttjänta utrustningar, sorterar de uttjänta delarna
och återsänder dem för reproduktion till nya delar
och för ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp

I ett återkopplat nätbaserat och självreglerande system
som pratiskt taget saknar politiska regleralgoritmer
då de nära nog obefintliga arbetskostnader
som ingår i regleralgoritmen inte nämnvärt påverkas
av beställarnas ökande arbetsinkomster
särskilt inte när nästa generation verktygsmaskiner
autonomt tillverkar materialdelar
till nästa generation verktygsmaskiner
och sedan till nästa generation och nästa…

så att kostnaderna och därmed priserna
från ”jord till bord” och från ”skog och grus till hus”
hela vägen blir försumbara!!!

MEN HUR? Och vad skall vi då syssla med?

Bör vi inte då försöka med att
byta rena upplevelsetjänster sinsemellan
som inte asfalterar försörjningsomlanden
och betala bra och ta bra betalt
av varandra.

Det som vi vill uppleva är enligt
http://tinyurl.com/mnuhyx
uppskattning, tillgivenhet
förståelse, begriplighet
delaktighet (engagemang)
avkoppling, vila, (välbefinnande)
kreativitet, skapande
identitet, mening och frihet!

VAD VÄNTAR VI DÅ PÅ?
Etablissemanget med politiker, ekonomer och massmedia
kommer aldrig att lyfta ett finger
dom har ju sitt på det torra.

Adaptiv:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adaptiv_regulator

Frihet:
Amartya Sen definierar även negativ frihet:
som ”att det inte finns några yttre hinder
som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar”.

Derivata:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derivata

DISKUTERA! DEBATTERA! ENTREPRENERA!

Rösta på piratpartiet!

unohansson@gmail.com

lördag 15 augusti 2009

Utkast (5) 2009-08-16

Det är mycket förvånande och underligt att alla inom etablissemanget enbart är fixerade vid inkomstfördelningen. Är fördelningen av välfärd uppnådd när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så nås ju detta mycket enklare om utgifterna görs försumbara i förhållande till inkomsterna!

Fördelningspolitikens avsikt är att – om möjligt – skapa sådana förutsättningar, så att den gemensamma välfärden kan ses och upplevas som jämlik för alla. I stort sett handlar det väl då om fördelningen av basvarurelaterade naturresurser och gemensamfinansierade välfärdstjänster. Vid fördelningen av vård, skola, omsorg, trygghet och beskydd och andra mätbara resurser, så är politikens roll ganska så väl avgränsningsbar, även om olika sorts effektivitetsmodeller och finansieringsmetoder kan diskuteras.

Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen välfärd till att även gälla ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”! Rimligtvis bör de då mena sådana varurelaterade resurser som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Amartya Sen definierar det som: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
(Amartya Sen definierar samtidigt negativ frihet som ... ”att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.”).

Som nuvarande exempel på någorlunda valfri tillgänglighet i Sverige m.fl. länder, så kan kanske nämnas kranvatten, VC, tvättmaskin, el, telefon, tv, musik, Internet, boklån mm. De allra flesta har visserligen nästan alltid tillgänglighet till mat, bostad, bostadsort, transportmedel mm., men för många så är de valbara alternativen synbart begränsade i förhållande till de sammanlagda resurserna. Dock med reservation för att andras ekologiska fotavtryck f.n. är helt ohållbara i ett solidariskt fördelningsperspektiv.

Angående samhällsresurser så finns det ”idag” mer än 1500 miljarder på direkt likvida konton (>1500 000/<10> 350 000/hushåll). Offentligsektorn omsätter väl minst lika mycket årligen och av detta så är flera hundra miljarder varurelaterat (varurelaterat innefattar förstås då även byggnader, anläggningar, transportmedel och (infra-) system).

Sedan mer än ett halvsekel så har väl alla sett att det är en oerhörd tröghet när det gäller någon som helst nydaning av det politiska systemet. Politik är ju tydligen sedan länge de små beslutens tyranni med någon procents skillnad hit eller dit mellan blocken. Men det är väl ändå lite förvånande att hela etablissemanget med samhällsforskare, politiker, ekonomer, journalister m.fl., inte ens diskuterar några som helst nya sätt för att lösa fördelnings- och välfärdsdilemmat.

Det är mycket förvånande och underligt att hela etablissemanget enbart är totalt fixerade vid inkomstfördelningen. Anses det att fördelningen av välfärd är acceptabel när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så bör detta förstås kunna uppnås genom att de basvarurelaterade utgifterna, görs relativt försumbara i förhållande till inkomsterna!
Varför diskuterats och debatteras inte denna möjlighet offentligt?!?

Ställs försumbara basutgifter upp som ett rimligt mål för alla – och uppnås inom ganska så snar framtid – så löser man väl en stor del av nuvarande välfärds- och fördelningsdilemma. Med försumbara utgifter för maten, boendet, res- och transportkostnaderna och andra basala ändamål, så bör förstås även alla transfereringar, barnbidrag, bostadsbidrag, jordbrukssubventioner osv. direkt kunna slopas.

De naturresurser som sedan bruksvarurelateras hämtas ju gratis från lito-, geo-, pedo-, hydro- och biosfären. Kostnaderna och priserna uppstår ju först när det krävs andra människors arbetsinsatser.

Försumbara utgifter kan därför endast nås om och när alla arbetskostnader reduceras så långt som möjligt! Det gäller förstås då att minska behoven av mänskliga arbetsinsatser – naturligtvis inte att lönerna bör sänkas! Målet är förstås att göra utgifterna försumbara i förhållande till inkomsterna, och då är det ju bara en fördel om lönerna och inkomsterna samtidigt ökar.

Sammanfattning:
På vår planet finns det rimligtvis mer än tillräckligt med fysiska naturresurser
för att ge alla människor enklast möjliga tillgänglighet
till sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.

Allt som är återvinnbart bör förstås då reproduceras för att om och om igen recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.

Dilemmat ur nuvarande välfärds- och fördelningsperspektiv är att
om det krävs alltför många andra människors arbetsinsatser
för att varubasera dessa naturresurser och tillgängliggöra dem för var och en
så att alla alltid har valbar sak, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tid
så blir arbetskostnaderna alldeles för höga!

tisdag 11 augusti 2009

Upplevelsebaserad ekonomi och livsstil.

Förutom fysisk försörjning, trygghet och beskydd, så har människorna under alla tider och i alla kulturer alltid haft genuina behov av uppskattning, förståelse, delaktighet, avkoppling, kreativitet, identitet och frihet!
http://tinyurl.com/mnuhyx

En stor del av dessa behov bör så gott som alla kunna tillgodose, genom att aktivt och ekonomiskt delta i en myllrande mångfald av upplevelserelaterade gemensamma lekar, rollspel, tävlingar och projekt. Merparten av den varubaserade ekonomin och arbetsmarknaden, bör därför så snart som möjligt kunna ersättas med en allomfattande upplevelseekonomi. Inte minst för att minimera riskerna med klimatförändringar och irreparabla störningar i ekosystemen.

För alla som ville och kunde så var det på 1950- och 60-talet ganska enkelt att få jobb. Vi blev tom kallade för hoppjerkor, därför att vi så ofta bytte från det ena jobbet till nästa. För många sorts jobb så fanns det ingen avtalad uppsägningstid. Själv hade jag väl ett 30-tal olika jobb på olika platser i Sverige, innan jag började vuxenutbilda mig. Industriepokens storhetstid med full sysselsättning är förstås sedan länge över.
http://hoppjerka.wordpress.com/

Under senare år så har det från och till pratats och skrivits om att det är upplevelseekonomin och andra privata tjänsteverksamheter, som snarast måste ta över om det någonsin skall kunna återskapas någon sorts full sysselsättning. Men för att kunna skapa upplevelserika och varaktiga jobb i tillräcklig omfattning inom den privata upplevelse- och tjänsteekonomin, så måste rimligtvis det mest irrationella hos de nuvarande sociotekniska systemen först elimineras.

Det grundläggande irrationella hos hela det nuvarande sociotekniska systemkomplexet, är att det mer och mer och mer har blivit baserat på helt absurda varurelationer!
Det mest absurda hos kanske bortåt 90 % av dagens jobb pratas det inte alls om!
Dessa absurda jobb producerar och marknadsför inte bara löjliga och onödiga produkter, utan ett mycket, mycket större antal människor är involverade direkt eller indirekt för att stödja, skydda och bevara strukturen för alla dessa gigantiska varuflöden fram och tillbaka och tvärs över kontinenterna!

Missförstå mig nu inte! Varustrukturen behövs ju till sin del för att förse var och en av oss med alla dessa önskvärda saker, på rätt plats, vid rätt tid.
Det mest elementära är det som används som mat och bostäder. Mycket av övrigt varurelaterat kan ofta hyras istället för att köpas! Använder 10 växelvis samma sak av högsta tänkbara kvalitet, och denna sak håller tio ggr längre, så behöver bara hundradelen så mycket tillverkas, och nästan allt kan återvinnas.

Det är allt det onödiga arbetet (90 %) som används på grund av systemfel, som är så absurt! En hel del av detta onödiga arbete gör ju att kostnaderna och priserna på maten, boendet och allt annat, blir avsevärt mycket dyrare än vad som rimligen borde vara optimalt.

En tillverkad sak, föremål, bruksprodukt, byggnad, anläggning eller system kan, antingen finnas under ”pds” (produktions-/distributions-/säljledet) eller som något som brukas och används. Råvaror tas egentligen gratis från naturens begränsade försörjningsomland, bearbetas, omvandlas, mixas, monteras, distribueras och säljs som användbara enheter och system.

Det som användarna måste betala för är det arbete som görs under ”pds”-ledet. Även snittvärdet på de eventuella vinster som ingår i priserna räknas förstås då in i de ackumulerade arbetskostnaderna. I den nuvarande och helt skuldbaserade ekonomin, så ingår ju även de ackumulerade räntekostnaderna, arbetsskatterna, arbetsgivaravgifterna och momsen, i de priser som användarna med nuvarande system tvingas betala!

Maten och bostäderna mm. bör förstås utan tvekan kunna göras tillgängliga för alla olika sorts människor och hushåll, till mycket, mycket lägre totala arbetskostnader och därmed priser, än vad som vanligen sker för närvarande. Industrisamhällets under ca två århundraden successivt utvecklade sociotekniska, regelmässiga och strukturella förutsättningar, är ju numera mycket långt ifrån optimala när det gäller att minimera de totala arbetskrafts- och naturresursbehoven.

Det går rimligtvis inte alls att inom den industribaserade samhällsstrukturen optimera IKT:s, automationens och kretsloppsstrukturens oerhörda återkopplings-, återanvändnings- och återvinningsmöjligheter. Utan det som krävs är mycket omfattande och radikala strukturomvandlingar och utvecklingsblock.

Arbetskraftsbehoven, kostnaderna och priserna reduceras bevisligen tusenfalt med den helt automatiskt gravitationstryckstyrda processreglerade och via rörledningsnätet direkt återkopplade försörjningen av vatten och avlopp. Den tusenfaldiga prisreduktionen sker då i jämförelse med att samma sorts vatten av användaren själv hämtas från butikshyllan och användaren sedan själv återlämnar returflaskan. I Göteborg kostar kranvatten 0,92 öre/l och returflaskvattnet kostar ca 1000 ggr mera!

Med internets faktiska tillkomst och övrig sedan decennier med råge genomförda teknikutveckling, så finns numera alla förutsättningar för att på motsvarande sätt reducera arbetskraftsbehoven för maten, boendet och praktiskt taget allt annat varurelaterat. Det enda som krävs är att genast börja diskutera och komma överens om hur denna strukturomvandling skall utformas och genomföras. Jag förstår faktiskt inte vad hela mänskligheten egentligen väntar på. Det finns ju allt att vinna för alla nuvarande människor och för alla kommande generationer!

torsdag 30 juli 2009

Utkast (4) 2009-07-30

”det Naturliga Steget” skriver på en av dess webbsidor:
”… redan med dagens teknik skulle vi kunna leva hållbart om vi bara ändrade vårt sätt att använda tekniken.”

Men varför verkar det inte finnas något stort intresse hos politiker, massmedia eller allmänhet, att diskutera på vilket sätt som tekniken bör användas för att det verkligen skall bli hållbart?

På vilket sätt bör exempelvis de sociotekniska systemen förändras, så att det verkligen leder till största möjliga hushållning med begränsade och icke-förnybara naturresurser?
En omfattande och mycket effektiv förändring är rimligen att göra det så enkelt som möjligt att hyra och leasa istället för att bara köpa. Samtidigt som det byggs upp samverkande sociotekniska system som gör att det totalt sett blir mycket billigare att hyra och leasa än att köpa.

När det gäller hushållning med begränsade naturresurser så bör väl de flesta inse de uppenbara fördelarna med att allt som redan har producerats hela tiden används så mycket som det optimalt sett är motiverat och möjligt. Istället för att det allra mesta bara finns undanställt i beredskapsförråd den mesta tiden. Eller att det finns tomma hus och oanvända lokaler och anläggningar. Det som det gäller är förstås allt ifrån olika saker, verktyg, maskiner, fordon, byggnader, anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system.

Det är lätt att inse att om 10 personer omväxlande hyr och använder samma sak, och om denna sak har konstrueras för att hålla 10 ggr så länge, så behöver det totalt sett bara tillverkas hundradelen så många saker! Globalt sett skulle det förstås ha en oerhört stor betydelse om det bara behövde produceras hundradelen så mycket, samtidigt som användarna inte skulle behöva uppleva någon nämnvärd skillnad på tillgängligheten. Med en totaloptimerad logistik för alla de sociotekniska systemen så bör alla ändå kunna ha tillgänglighet till rätt saker, på rätt platser vid de rätta tidpunkterna.

För uthyrningsföretagen – till skillnad mot allt det som produceras för försäljning – så är det förstås i hög grad motiverat att allt det som hyrs ut är konstruerat för att hålla och fungera så länge som möjligt. Dessutom är det oftast motiverat att reparera om det uppstår några fel, och att uttjänta delar enkelt kan bytas ut mot nya, så att allt fungerar så bra och så länge som möjligt.

Dessutom att tillgängligheten för användarna är så bra och så omedelbar som möjligt – och kanske helst dygnet runt. På liknade sätt som det vanligtvis var under hantverksepoken, så bör de kanske därför finnas någon sorts filialer inom så gott som varje kvarter och inom varje tätort.

Uthyrningsföretagen bör kanske därför kombineras med kvartersnära monteringshallar där allt som hyrs ut enkelt och omedelbart kan tas in för utbyte, översyn, service, reparationer, utbyte av uttjänta delar och uthyrning på nytt. På samma sätt kan förstås helt uttjänta utrustningar demonteras, och de uttjänta delarna sorteras och skickas för återvinning till nya materialdelar och fästelement.

Alla de olika lokala uthyrnings-/ monterings-/ demonteringsföretagen bör var anslutna till gemensamma paraplyorgan så att de gemensamt kan teknikupphandla och avropsvis beställa alla möjliga automatiskt bearbetade och ytbehandlade materialdelar, fästelement och OEM-produkter (hjul, motorer, dator-, IKT-, ljud-, ljus-, el-, elektronik-, vvs-komponenter osv.).

Med optimalt utnyttjande av Internet så bör lokalt förankrade sociotekniska system som mera liknar den samhällsstruktur som fanns under hantverksepoken, kunna byggas upp för att ersätta ohållbara och ineffektiva delar av den spekulativa industristrukturen, och därmed skapa samhällen som i hög grad är ekologiskt hållbara.

Ett samhälle där praktiskt taget allt produceras för att om och om och om igen återanvändas och återvinnas för reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp. Förhandsbeställning och avropsavtal via Internet, gör att det inte direkt uppstår överproduktion, svinn, prisdumpningar osv. Och där det sannolikt behövs avsevärt mindre av reklam, långväga transporter, räntelån osv.

lördag 25 juli 2009

utkast (3) 2009-07-25

Piratpartiet och kommunalpolitiken.

Det som PP kanske bör kunna göra inom kommunalpolitiken är kanske att agera så att korporativistisk planekonomi försvåras och förhindras. Detta gäller då för alla typer av nätbaserade, återkopplade och processreglerade flöden (alltså även fysiska flöden) såväl som sociotekniskt möjliggjort interagerande i en myllrande mångfald av svärmar och moln.

Fjärrvärme kan kanske ses som ett enkelt exempel via följande citat:

” Den typen av korporativistisk planekonomi gynnar varken fjärrvärmekunderna eller miljön som hade kunnat tjäna på att fler valde fjärrvärme…//… Istället borde man separera näten från produktionen, se till att flera oberoende producenter kan ansluta sig till samma nät och att kunderna fritt kan välja mellan dessa producenter utan rent fysiskt behöva lägga om några rör…//… Vertikal integration [– som när det gäller nuvarande elleveranser –] bör undvikas, näten bör ägas och drivas av andra aktörer än producenterna. Det vore kanske lämpligt om kommunerna ägde näten, medan producenterna utgörs av privata företag…//… Det är dock rimligt att producenterna kan äga och driva de rör som ansluter deras värmeverk till distributionsnätet, men sen bör en oberoende nätägare ta över.”
http://www.bloggregeringen.se/2007/11/12/mer-marknad-och-mindre-korporativism-for-fjarrvarmen/

Det finns ytterligare historiska exempel på min tills vidare bestämda åsikt, att beslutande demokratiska organ enligt ett lands konstitution, egentligen borde vara skyldiga att se till att ”negativ vertikal antikorporativism” neutraliserar och balanserar den historiskt sett spontana benägenheten till ”positiv horisontell korporativism” med skråväsende, Saltsjöbadsandan osv.

Andra varnande exempel är bondekooperationen och konsumentkooperationen. (OBS! förväxla inte kooperation med korporativism (eller korporation) – kolla skillnaden på Google.).
Båda kooperativen började kanske med att storskaligt avropsavtala om lägsta möjliga inköpspriser och minimala interna administrationskostnader, men satte sig ganska snart på två stolar genom att försöka konkurrera produktionsmässigt för att sälja med vinst till de egna medlemmarna!!! Även om de till en början delade ut vinsten till medlemmarna, så tog Parkinsons lagar ganska snart över. Citat, Parkinson: ”Utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna.”

Jag håller f.n. på med att försöka beskriva mina idéer under arbetsnamnet ”Kapitalism 2.0”!
Detta är något som jag från och till enträget har funderat på under de senaste 20 åren. Visionerna om att det verkligen behövs en ”negativ och vertikal antikorporativism” för att balansera och neutralisera den hittillsvarande kapitalismens envisa benägenhet att etablissemanget outtröttligt och enträget lobbar för skapandet av skråväsende och ”positiv horisontell korporativism”, har mer och mer mognat och övertygat under tiden.

Att jag tills vidare kallar det för ”negativ antikorporativism” beror på deklarationerna om negativa rättigheter; och negativ frihet enligt Amartya Sens definition: ”Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.” Begreppet korporativism kommer förstås från att statliga organs beslut om att sätta upp omotiverade hinder för konsumenternas och användarnas behov, skall och bör övertrumfas av grundlagen!
Att se varuflöden som vertikala då de ju riktas från råvaruursprung till bruksföremål, är ganska naturligt genom att associera till ett vattenfall eller en porlande bäck.
Eller varför inte försörjningen med vatten och avlopp inom tätbebyggda samhällen, där vatten från det höga vattentornet via det slutna – och via gravitationen återkopplade – rörnätsystemet flödar ut uppifrån och nedåt, så fort som någon öppnar en kranventil i köket eller badrummet. Internet och VA-nätsystemet har ju i viss mån nätstrukturen med leder, förgreningsnoder och återkopplad processreglering gemensamt.

Även om vattnet och avloppet inte är gratis, så betalar vi Göteborgare bara 0,92 öre/l, samtidigt som samma sorts vatten hämtat från butikshyllan – med återlämning av returflaskan – kostar ca 1000 ggr mer!!! Detta ger ju i varje fall en antydan om hur mycket som rimligtvis alla andra varuflöden bör kunna effektiviseras på en helt fri, öppen och transparent marknadsarena. Och genom att befrias från korporativismen och successivt och steg för steg bygga upp globalt allomfattande lokala öar med återkopplad och processreglerad nätstruktur där mänsklig arbetstid inte behöver ödlas för att adressera och slussa varje enskilt varuflöde till det vars och ens närbelägna hämtställe.

Alltså ett ”Kapitalism 2.0”

Begreppen vertikal och horisontell kommer förstås från att varorna på sin väg ”från jord till bord” kan ses vertikala flöden som passerar olika sorts mellanled. Dessa olika mellanled kan då ses som horisontella korporativ som består av företag, arbetare och branschorgan (mästare och gesäller inom skråväsendet).
Historiskt sett så har de fungerat som horisontella korporativ med riksdagsbeslut om jordbrukssubventioner, medbestämmandelagar, LAS osv., utan att det varit någon närmare diskussion om att det borde prövas och kanske övertrumfas av grundlagen om de individuella medborgarrättigheterna.
Sysselsättningsparadigmet med korporativa privilegier tycks hittills ha haft majoritet, över eventuella medborgarrättigheter om att inte institutionellt sätta upp hinder för en totaloptimering av flödeslogistiken för de berörda sociotekniska systemen.

Då jag samhällsvetenskapligt och ekonomiskt inte har någon som helst universitetsbakgrund – utan enbart 7-årig folkskala sedan slutet av 1930- och 40-talet – så skulle jag väldigt gärna vilja samarbeta med någon forskare, uppsatsskrivare eller liknande som ville engagera sig för idéerna om någon form av ”Kapitalism 2.0”!
Helst då någon forskare eller studerande inom Göteborgsområdet!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Interaktion
http://interaktion.nu/

Amartya Sens definition: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
Detta bör då gälla alla enskilda medborgare och inte bara eliten. Det som behövs är kanske

”Kapitalism 2.0”

söndag 19 juli 2009

Kapitalism 2.0

Utkast (2.0) 2009-07- 25

Många människor ifrågasätter kapitalismen, men de tycks inte ha klart för sig vilka fullvärdiga alternativ som de vill ha istället. Utan tvekan så används kapitalismen och den fria marknadsarenan för att skapa avarter och orättvisor. Men avarterna och ojämlikheten beror nog mera på tendenserna till blandekonomi och korporativism, men kanske alldeles särskilt för att det befintliga penningsystemet är skuldbaserat.

Penningmängden inom det rådande systemet skapas alltså genom skuldsättning mot ränta och ränta på ränta. Samtidigt som den extra penningmängd som måste till för att betala räntan, inte finns innan förrän det skapas ytterligare nya pengar genom ny skuldsättning.
De totalt dominerande valutorna som ingår i de i praktiken globalt slutna penningsystemen, är alltså de facto utformat så att det förr eller senare och gång efter annan helt enkelt MÅSTE kollapsa!!!
Detta beror förstås på att ständigt nya skuldpengar måste skapas, samtidigt som de allra flesta statsskulderna ständigt ökar och därmed ökar räntan och då ökar ju dessutom dess ränta på ränta exponentiellt!!!

Dessutom är systemet utformat så att det är mycket fördelaktigt att föra över pengar från varu- och tjänstemarknaden, till den helt improduktiva finans- och spelmarknaden!
Detta medför då i princip att en stor del av de pengar som kommer in som betalning för varor och tjänster under månadens lopp, dels har betalats ut som räntor eller dels har använts för spekulation på finans- och spelmarknaden!
Och då finns det ju självklart inte tillräckligt med pengar för att betala nästa eller nästa eller nästa månadslöner, skatter, arbetsgivaravgifter eller moms!
Detta är ju just vad som händer vid varje lågkonjunktur och varje finanskris.
För att då någorlunda upprätthålla sysselsättning och produktion, så måste det – med nuvarande system – därför ständigt skapas nya pengar för investeringar och riskkapital. Vid finanskriser så blir det då oftast staten som tar nya ”banklån” som i sin tur lånas ut till bankerna!

I ett kapitalistiskt samhälle med en helt fri, öppen och transparent marknadsarena, så bör det mycket väl kunna finnas penningsystem där penningskapandet inte är skuldbaserat. Staten bör exempelvis institutionellt själv kunna skapa den penningmängd som krävs för att mer eller mindre administrera den representativa eller direkta demokratin, rätts-, polis- och försvarssystemet och valda delar av infrastrukturen. Och eventuellt något ytterligare!

Varje lagom stor region inom landet bör samtidigt kunna ha egna medlemsbaserade penningsystem, som används parallellt och samtidigt med nationella och internationella valutor. Dessa system kan då ha demokratiskt beslutade systemvillkor för dessa valutor. Dem som av något skäl då inte vill utnyttja dessa valutor, behöver ju då inte vara medlemmar, utan uteslutande använda de allmänna valutorna, men helt fritt och när som helst gå in som medlemmar.

Kring dessa medlemsbaserade valutor – som villkoras så att de inte med någon fördel kan användas på finans- eller spelmarknaden – så kan det demokratiskt byggas upp mer eller mindre omfattande välfärdssystem, då det kan finnas olika former av mer eller mindre omfattande individuella tillval. Vård, skola, omsorg mm. bör kanske då vara obligatoriskt.

Kapitalismen behövs förstås för att det behövs kapital. I ett samhälle med tillfälligtvis full sysselsättning och/eller ekologiskt, biologiskt, atmosfäriskt osv., ohållbar naturresurshushållning, kan det rimligen inte skapas mer pengar utan att det uppstår inflation och/eller miljöproblem.
Vill ändå någon förändra något (exempelvis investera i bättre teknik, logistik, kvalitetssäkring, resurshushållning osv., eller bara för att öka produktiviteten), så bör då en del av de pengar som redan befinns i omlopp på varu-/tjänstemarknaden sparas så att ineffektiva verksamheter spontant avvecklas och en del arbetskraft friställs för de nya verksamheterna.

En typisk kapitalist är alltså den som avstår från att konsumera idag (sparar), för att skapa bättre förutsättningar en bit in i framtiden. Det behövs alltså ovillkorligen kapitalister, för att det skall skapas förändringar – och förhoppningsvis då till det bättre för alla och för all framtid! Då ingen egentligen vet något om framtiden, så medför det därför risker med att investera i något som avser att skapa ett utbud som tidigare inte alls har funnits på marknaden. Det är väl just därför som de valda representanterna för varken staten, regionerna eller kommunerna bör satsa skattepengar på några ekonomiska riskprojekt även om detta tillfälligtvis skulle skapa sysselsättning.

Riskkapitalister brukar de kallas som investerar för att förhoppningsvis inom snar framtid öka sina inkomster så mycket och så länge som det bara går.
För att i det långa loppet även få med så många medel- och låginkomsttagare som möjligt som kunder, så bör kostnaderna för allt det som behövs för att bedriva några verksamheter, göras så låga som det bara är möjligt.

Detta gäller förstås då alla de kostnader som uppstår under alla arbetsmomenten och alla varuflödena och transporterna, hela vägen ”från jord till bord”. Motsvarande kostnader för logistik och totalflöde gäller förstås även för alla råvaror, material och allt annat som ingår i alla de föremål, verktyg, fordon, byggnader, anläggningar och sociotekniska och infrastrukturella system som används i samhället. Dessutom ingår ju även kostnaderna för alla de sidofunktioner som används och som uppstår; verktyg, datorprogram, reklam, internet, konsulter, prisdumpning, svinn, överproduktion osv.

Det finns en hel del som är anmärkningsvärt när det gäller den sorts blandning av kapitalism, korporativism och fördelningspolitik som finns i dagens Sverige. Det är t.ex. knappast någon som gör någonting alls för att minska de enskilda hushållens kostnader för sådant som alla människor ändå dagligen behöver för sin överlevnad och sitt välbefinnande.
Detta är väl egentligen väldigt konstigt och anmärkningsvärt eftersom vi påstås leva i ett välfärdssamhälle!
Alla tvingas istället att betala ultrahöga skatter och avgifter för att även medel- och låginkomsttagare skall ha en ärlig chans till någorlunda drägligt liv. Det görs alltså inga som helst samordnade försök att sänka kostnaderna för alla. Utan staten tar istället ut väldigt höga skatter och arbetsgivaravgifter för att på så sätt kunna erbjuda barn- och bostadsbidrag och jordbrukssubventioner mm. som kompensation för de rigida och undermåliga sociotekniska systemen.

Ett betydligt bättre sätt vore rimligen att allt och alla samverkade för att effektivisera logistiken, varuflödena och de sociotekniska systemen, så att kostnaderna för maten, boendet mm. successivt blev mer och mer försumbara för alla människor – alltså tom för låginkomsttagarna.

Bertrand Russell skriver att ”arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker”. För att mat, bostäder och allt annat skall finnas tillgängligt överallt där människor befinner sig, så måste det nästan hela tiden ”flyttas på saker”. Andra människor måste då via olika företag engageras, och då vill ju alla dessa ha betalt, och företagen vill vara med och konkurrera om en viss marknadsandel och om en viss vinstmarginal.

Men ju mindre av andra människors arbetstid, som används för att jag och alla andra skall ha tillgänglighet till den mat och bostad och annat som vi vill ha, ju lägre blir de totala arbetskostnaderna och därmed priserna! Ju lägre arbetskostnaderna och därmed priserna blir, ju mindre behöver förstås var och en betala! Ju lägre hushållens utgifter blir – för maten, bostaden och andra basbehov – i förhållande till inkomsterna, ju mer pengar har ju var och en att spendera för sina övriga önskemål. Detta har förstås väldigt stor betydelse, inte minst för medel- och låginkomsttagarnas möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Med målmedveten totaloptimering av logistiken och flödesstrukturen hos de tekniska och sociotekniska systemen, så kan mänsklig arbetstid för att ”flytta på saker”, för allt fler och fler arbetsmoment ersättas med dator- och receptstyrda maskinella utrustningar och automatiserade processregleringar och transportsystem.
Med ”att flytta på saker” kan då även menas att mekaniskt, kemiskt och termiskt ”flytta på” atomer, molekyler, spånor osv. Samt kanske även att på datorskärmar och i register, filer och databaser ”flytta på” koder, siffror, text, ikoner, bilder osv.

Ett tydligt exempel där mänsklig arbetstid sedan länge har ersatts med automatiskt styrda och reglerade processer och nätstrukturerade flödessystem, är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Tom ganska små barn kan när som helst på dygnet själva beställa önskad mängd vatten via badrummets eller kökets kranventil. Källarens installerade flödes-/volymmätares ackumulerade mätetal avläses samtidigt automatiskt och kan sedan betalas periodvis via autogiro.

Någon som helst mänsklig arbetsinsats behövs alltså inte online från leverantörens sida. Däremot behöver förstås de tekniska systemen övervakas, underhållas och ses över, och vid behov även byggas ut och förnyas.
Följden av att mänskliga arbetsinsatser helt har ersatts med automatiserad processreglering och en sluten och återkopplad nätstruktur, blir att vatten inkl. avlopp inom exempelvis Gbg kostar 0,92 öre/l! Detta kan då jämföras med att samma sorts vatten som man själv hämtar från butikshyllan – och där man sen själv sedan återlämnar returflaskan – kostar ca 1000 ggr mer!

Liknande återkopplad och processreglerad nätstruktur används idag allmänt för leveranser av fjärrvärme, gas och el och för interaktion med IKT (telefon, radio, tv, internet osv.) och lokalt i form av rörpost, skidlift, spårtaxi mm.

För knappt hundra år sedan fanns det även linbanor (för bulkprodukter) och inte minst för timmerflottning. När det t.ex. gäller timmerflottning så fanns det ju inte IKT, adaptiva och fjärrstyrda robotar mm. All återkoppling med processreglering, övervakning osv., krävde därför mer eller mindre kontinuerlig mänsklig medverkan, fysiska mänskliga arbetsinsatser och nära nog kontinuerlig mänsklig arbetstid. De älvar som användes är kanske dessutom till stor del även utbyggda med vattenkraftverk.

När det gäller linbanor så finns det faktiskt ganska långt gångna förslag om att successivt ersätta en stor del av person- och godstrafiken – i varje fall inom städer och tätorterna och längs storstädernas tillfartsleder – med balktrafik!
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Citat: ” Vägföreningen hävdar att vägtrafiken tar ca 300.000 årsarbetena (bilförsäljare, lapplisor, taxichaufförer, bensinstationspersonal, bilreparatörer, trafikpoliser, domare, fångvaktare, sjukvårdspersonal m fl). De antas successivt ersatta under 50-årsperioden med ca 30.000 årsarbeten i balktrafiken. 270.000 årsarbeten för en snittkostnad av ca 135 miljarder per år försvinner därmed (som betalas till stor del av bilisterna, men också av samhället).
Jämfört med de utlägg på ca 150 miljarder per år, som ca 4 miljoner bilister, vilka i snitt kör ca 1500 mil per år för en milkostnad av ca 25 kr/mil, har varje år, är besparingen ca 90 %. Ackumulerat försvinner, genom ett successivt reducerat behov av arbetsinsatser för trafiken, under de 50 åren en total kostnad på 3.375 miljarder (ungefär motsvarande totala BNP under 3 år). Siffran kan jämföras med de ca 50 miljarder (ca 1,5 %), som den gemensamma sektorn och industrin ovan tillsammans antogs satsa under en 10-årsperiod, för att få igång balktrafiken.”
http://www.swedetrack.com/flwa16.htm

torsdag 9 juli 2009

Utkast 2009-07-15

Ända sedan byggboomen och miljonprogrammet på 1960-talet, har jag funderat på varför boendekostnaderna bara blir allt högre och högre i förhållande till de vanligaste inkomsterna. Varför ökade exempelvis vår bohemshyra från 55 kr/mån för en central och helt omodern etta på Ejdergatan i Gbg, till 460 kr/mån för en nybyggd trea i Brunnsbo, när vi planerade för att min blivande fru väntade barn?
Jag är numera pensionär sedan ca 12 år, och har inte alls jobbat inom byggbranschen. Sedan mer än 20 år har jag funderat på metoder, fästelement och verktyg, som i princip gör att hus kan skruvas ihop minst lika enkelt som IKEA-möbler. Såg, tumstock och andra bearbetningsverktyg skall alltså inte behöva användas. Nu hoppas jag på att det finns andra människor som vill delta i projekt som syftar till att vem som vill enkelt skall kunna skruva upp stommen till sitt eget trähus. I ett första skede kan man ju pröva med att bygga mindre hus som t.ex. Friggebod, garage, lusthus, klubbhus, kiosk, café, kolonistuga, lekstuga eller liknande.

Hitintills så har jag koncentrerat mig på ett tillräckligt enkelt fästelement, för att skruva ihop trähusstommen.
Istället för att använda spik och hammare så är tanken att använda speciellt utformade skruvar tillsammans med vanliga brickor och muttrar.
Alla reglar och övrigt virke är förstås då beställda och tillsågade i exakta längder.
Även skruvhålen i varje regel och i övrigt virke, bör vara förborrade så att monteringen kan ske på enklast möjliga sätt. Man spar då in en hel del tid och arbetsmoment genom att slippa mäta, anpassa och justera avståndet mellan reglarna.
Genom att väggelementens regelstomme enkelt kan skruvas ihop på ett bockstativ i bekväm höjd, så förenklas detta arbetsmoment avsevärt. Varje väggelement kan sedan enkelt resas upp och passas in på grundstommen.
Ytbehandlad och färdigmålad ytterväggsbeklädnad med stående träpanel, bör kunna levereras i lämpliga breddsektioner (cc 60 resp. 120 cm), genom att de före leveransen har spikats ihop med motsvarande spikmaskiner som används för tillverkning av lastpallar.
Sedan kan de skruvas fast med samma sorts enkla fästelement som användes för att skruva ihop regelstommen. Även i detta fall sker en avsevärd förenkling genom att alla infästhålen är förborrade på exakt rätt ställe.

IKEA-konceptet är i princip enkla skruvfästen med en enkel sexkantnyckel, och att man själv hämtar platta paket med hela byggsatsen från en lagerhylla. Då IKEA startade fanns ju inte så mycket av IKT, Internet, automation, datorstyrda verktygsmaskiner osv.
Numera skulle däremot alla ingående materialdelar och moduler enkelt och autonomt kunna märkas med streckkod eller något annat kodsystem. Vid en enkel avläsning av koden på varje bräda, regel eller modul, så skulle direkt Ernst eller någon annan dyka upp på datorskärmen eller Ipoden.
Där det då – om och om igen om så behövs – visas och noga beskrivs hur just den regeln eller den dörrkarmen bör monteras med lämplig momentinställd mutterdragare, vattenpass och med rätt sorts skruv och brickor.

Globalt sett finns det rimligen behov av en eller kanske två miljarder boendehushåll! Rimligtvis är det då en relativt stor mängd av dessa, som i framtiden är fåhushållshus som ligger på marken – eller kanske bör kunna kvalitetssäkras till att flyta på vattnet om det uppstår omfattande klimatförändringar.

Rimligen bör då ganska stora mängder hus byggas av enkla, hållbara och förnybara naturmaterial såsom trä och liknande. Och då är det väl egentligen förunderligt att det fortfarande inte finns kompletta koncept på Internet, så att vem som vill enkelt skall kunna skruva ihop och därmed på några få år amortera av, och helt och hållet själv äga det egna hushållets bostad!

Alla enskilda hushåll i världen behöver bostäder, och rimligtvis är det mer än hälften av dessa människor som inom rimlig framtid, någonsin kommer att ha råd att betala av alla ränteskulder för att andra människor planerar, bygger, förvaltar och underhåller deras bostäder. Detta gäller troligen även för ca hälften av dem som bor i Sverige, inte via skatter skulle få några bidrag från dem som har högre inkomster.

Varje hushåll som däremot under någon semestermånad, bygger upp och underhåller sitt eget boende, enligt helt optimalt och kvalitetssäkrat logistik- och egenbyggarkoncept, så bör i varje fall de allra flesta inom EU och västregionerna, rimligen kunna amortera av alla kostnaderna på 3 – 5 år.

Genomförs detta fullt ut, så bör det rimligen få en oerhört stor betydelse för att de allra flesta inom rimlig framtid skall ha tid, ork och pengar över för att efterfråga en myllrande mångfald av aktivt hälsobringande upplevelseverksamheter.

Samtidigt bör hela den globala tillverkningsindustrin, distributionen och detaljhandeln, därmed så gott som helt och hållet kunna automatiseras. Industrierna m.fl. bör alltså ganska så snart kunna avfolkas på arbetskraftsbehov, på motsvarande sätt som skedde med jord- och skogsnäringen m.fl. branscher under 1900-talet.

Under de senaste månaderna så tror jag alltså att jag kommit på ett tillräckligt enkelt och relativt universellt fästelement i form av en 5 – 6 mm specialskruv med en ordinär bricka och mutter. Tanken är att fyra specialskruvar skall ersätta spiken vid monteringen av varje träregel.

Enligt telefonförfrågan hos en leverantör av specialskruvar så har jag fått ett preliminärt pris på varje skruv på ca 14 kr/st., vid en beställning på minst 5000 st. Vid beställning på mer än 100 000 skruv så blir det rimligtvis då ett avsevärt mycket lägre pris. Då samma sorts skruv preliminärt även är tänkt för fäste av takstolar, ytterpanelen mm., så beräknar jag att det krävs ca 200 skruv för en enkel Friggebod, kolonistuga eller liknande.

Detta är alltså så långt som jag har kommit hittills, och nu söker jag alltså andra människor som förhoppningvis är intresserade av att delta i projektet. För att kunna beställa minst 5000 specialskruv, så behövs det därför minst 25 personer som var och en är intresserad av att bekosta åtminstone 200 skruv.

För att sprida reklam och kännedom om skruven och byggmetoden, så funderar jag på att man kanske bör försöka få kontakt med föreningar med behov av en klubbstuga eller av liknande projekt. Medlemmarna bör förstås då själva vara engagerade och intresserade av att med gemensamma arbetsinsatser bygga upp huset eller anläggningen.

Ända ifrån planeringen bör man då vara med för att spela in valda delar av diskussionerna, och steg för steg videofilma alla de olika arbetsmomenten, samt hur man steg för steg löser de problem som dyker upp. Samtidigt som man då passar på att allteftersom försöka optimera verktygen och byggmetoderna mer och mer och mer. Det gäller kanske inte minst att använda och utveckla IT, IKT, logistik, autonomi och kvalitetssäkring så optimalt som möjligt.

tisdag 23 juni 2009

Angående diskussionen om ateismen är en TRO eller inte!

Om ateismen är en tro eller inte beror förstås vad man menar med begrppet "tro".
Angående det kristna begreppet Gud så har Jesus själv sagt: "Gud är kärlek".
Tro är något som den som tror på vad Jesus påstås ha sagt, medvetet har bestämt sig för att detta att "Gud är kärlek" är nog sant.
Med tiden finner (tolkar) kanske den troende kristne mer och mer belägg för att den gudomliga kärleken finns, och att det känns mer och mer övertygande.
Jesus säger t.o.m. att "Om du hade tro, så mycket som ett senapskorn, så skulle du kunna säga till det där berget att det skulle flytta sig därifrån och till dit."

Detta är ju ett litet, litet exempel på att det borde vara lättare för oss som lever idag att tro på, än för dem som levde för 2000 år sedan.

Det som Einstein kom på att: "Energi är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat" är ju numera bekräftat många gånger om i olika experiment och beräkningar.

Dvs att den exergi som faktiskt kan lösgöras ur den mängd "massa" som väger lika mycket som ett senapskorn, utan vidare kan förflytta ett stort berg, numera är ett obestridligt och vetenskapligt faktum! Resten av vad Jesus sade vid det tillfället har förstås ännu inte bekräftats vetenskapligt.

OK, detta blev kanske lite OT när det gäller vad ateisten tror eller inte tror. Men min tolkning är då (tills vidare) att ateisten (tills vidare) medvetet har bestämt sig för att tro att "Gud är nog INTE kärlek".

Vad ateisten tror om andra religioner är något som jag inte har en åsikt om, då jag inte är intresserad av hur andra PLUTT-religioner definierar begreppet "Gud"

måndag 22 juni 2009

Funderingar för att lösa finanskriser!

Jag är ju pensionär sedan något decennium och lite till, och då har jag tid att fundera. De tankar som jag inte riktigt kan släppa är de här med finanskrisen som det globala bankskrået har ställt till med. Tankarna utvecklas då lätt till strategier för att ge bankvärlden en riktigt rejäl näsbränna!

Särskilt gäller det då de banker som nu har ställt det så att deras bokföring är i olag för en lång tid framöver. Det som har hänt är att deras likviditet är för liten för att de en tid framöver skall kunna bedriva sina vanliga verksamheter.

Strategiskt så bör därför de som har konto och/eller pengar insatta i dessa banker flytta över det till andra och mera ordentliga banker. Sedan bör staten förhandla med dessa banker som då ordentligt har satt sig på pottkanten.
”OK, säger då statens förhandlare, ni får ett fint papper av oss med vilket ni kan få nödvändig hyfs på er bokföring, genom att vi tar över motsvarande procent på alla de bottenlån som ni har på olika småhus och andra fastigheter.”

När då dessa banker tvingats gå med på detta, så meddelas alla som har fastighetslån i dessa banker, att:
”här är ett förslag så att Ni slipper ränta på xx % av era bottenlån, utan ni betalar då istället en amortering vid varje betalningstillfälle med samma belopp som tidigare ränta men utjämnat uppåt till jämna kkr. Istället för att betala ränta med ränteavdrag så amorterar ni hela tiden till er egen pensionering eller till dess som ni säljer huset. Vi tar i så fall över hela bottenlånet på det nya huset på samma villkor!”
Ganska säkert så kommer väl de flesta fastighetsägare, bönder m.fl. att acceptera de nya villkoren!

tisdag 16 juni 2009

Så undviks finanskriser och arbetslöshet.

Ett kortfattat embryo till förslag för att i framtiden undvika finanskriser och (ungdoms-) arbetslöshet. Finns det några som har synpunkter så får ni mer än gärna kritisera konstruktivt, kommentera och komplettera!

För närvarande finns det både finanskris och arbetslöshet. Inte minst finns det en omfattande ungdomsarbetslöshet. Det enklaste sättet för att minska – och kanske med tiden eliminera arbetslösgivarlösheten – är rimligen att helt slopa skatten på arbete och konsumtion. På så sätt skulle staten och myndigheterna exempelvis inte behöva lägga sig i privata avtal som fungerar i ömsesidigt samförstånd. Vem som vill skulle alltså kunna anställa vem man vill under kortare eller längre tid – allt enligt ömsesidiga avtal. Praktiskt taget all brist på anställningsvilliga arbetsgivare skulle rimligtvis ganska snart helt och hållet elimineras och försvinna.

Staten skulle då kunna omvandlas till en nattväktar-, infrastruktur-, miljöskydds- och medborgarintegritetsstat. Statsutgifterna skulle delvis kunna finansieras genom stämplingsavgifter, böter och liknande. Men framför allt med räntefria hypotekslån (bottenlån) som ett statligt låneinstitut skriver ut till ägare av befintliga fastigheter, lantbruk, skogsbruk och andra former av fast och permanent realkapital. Istället för att betala ränta så amorterar sedan ägarna motsvarande belopp varje månad.
Ägaren av en villafastighet sparar på så sätt till sin egen pension, samtidigt som statens verksamheter finansieras med skuld- och räntefria pengar. En stor del av penningmängden skulle därmed inte vara bankränte- och skuldbaserad. De privata bankerna skulle dessutom inte behöva några garantier, utan både inlånarna, bankerna och finansmarknaden skulle konkurrera och spekulera helt på egen risk.

Varje lagom stor region skulle ha en helt egen valuta som kopplas till medlemsbaserade välfärdssystem. Denna valfria valuta skulle alltså fungera parallellt med den egna nationella valutan och andra nationella och federala valutor. Det skulle vara helt fritt att växla till sig regional valuta, men att växla från regional valuta till andra valutor skulle bara kunna göras via regionens växlingskontor, om det just för tillfället fanns just den valuta som man ville växla till.

Den regionala valutan skulle vara helt kontobaserad (inga sedlar eller mynt skulle finnas) och varje medlemskonto skulle reduceras med en demokratiskt beslutad procent varje natt (t.ex. 0,25 % varje natt kl 4). Denna summa – reducerad med beslutad sjuk- och fattigdomsförsäkring – skulle direkt föras över till samma medlems medborgarkonto. Medborgarkontot skulle enbart få användas för att betala för regionens välfärdstjänster (vård, skola, omsorg…).
För att mer och mer bygga upp den regionala valutan skulle det finnas räntefria sparkonton med nationell valuta, där regionens näringsliv räntefritt skulle kunna låna nyutgiven regional valuta, med nationell valuta som säkerhet. Arbetande människor skulle utöver lönen i den nationella valutan, kunna välja att successivt få mer och mer som bonus i den regionala valutan.

tisdag 10 mars 2009

Sjunger IF Metall ganska snart på sista versen?

Den tekniska utvecklingsnivån möjliggör numera för konsumenterna och andra användare av tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system, att – via nätet – bilda gemensamma intresseorganisationer. Organisationernas administration mm. bör då kunna ske till nära nog försumbara kostnader. Dessa paraplyorgan bör då kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med utvalda underleverantörer, legoföretag m.fl. Med tillräckligt omfattande beställningar och långsiktiga avrop så bör dessa legoföretag, oem-leverantörer m.fl., nära nog helt kunna automatisera tillverkningen av direkt monterbara delar, oem-enheter och fästelement.

Alla beställningar kan då ske via nätet, och direkt från de automatiskt och maskinellt bearbetande och ytbehandlande systemen. Så snart som tillräckligt många av en viss enhet är beställda och betalningen har deponerats, så körs automatiskt bearbetningen av nästa batch igång. Detta kan då ske när som helst på dygnet och utan annan mänsklig arbetsinsats än beställarnas.

Alltså på nästan samma sätt som när vilket barn som helst ”beställer” vatten genom att öppna kökskranen, och genast får önskad mängd levererad när som helst på dygnet. Debitering och betalning kan ju numera ske helt automatiskt via flödesmätare och autogiro. Skillnaden är förstås att det tar lite längre tid att automatiskt bearbeta, ytbehandla, sortera, packa, adressera, ”slussa” och leverera de tillverkade enheterna i välanpassade järnvägsmoduler till just de regioner där de olika beställningarna via nätet kommer ifrån. Med tiden så kan man – som komplement – tänka sig omfattande pipe-line-nät runt städerna, där det ändå samtidigt levereras biogas från lantbruksanläggningar in till städerna. Alltså analogt med ett rörpostsystem men där det är gastryck istället för vakuumsug som skjutsar iväg modulerna.

Inom varje lagom omfattande kvartersområde kan det sedan finnas monteringshallar där de monterbara materialdelarna, fästelementen och oem-enheterna monteras ihop till alla möjliga sorts användbara saker. Det behövs alltså inte längre några försäljningsställen eller sorts andra mellanled för leveransen från legoföretagen och till alla de olika kvartersnära monteringshallarna.

Samma sorts delar, fästelement, hjul, motorer, elektronik osv. kan dessutom användas till många, många olika produkter och många olika anläggningar och system. Monterbara delar från exempelvis samma logoföretags standardstålrör kan kanske även användas som stomram till barncyklar, sparkcyklar, barnvagnar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv., samtidigt med användning av andra legoföretags fjädrande fästelement och hjul i ett fåtal olika format osv.

Med tiden blir det kanske färre antal olika sorts delar och komponenter, än det finns en myllrande mångfald av olika sorts produkter. Legoföretagens alltmer avancerade och supersnabba verktygsmaskiner kommer kanske därför att kunna vara igång kontinuerligt dygnet runt utan att det uppstår någon överproduktion. Det kan ju inte bli någon överproduktion eller svinn om allt är beställt och betalt via nätet innan nästa batch körs igång.

Det mesta av det som monteras ihop kan ju sedan med fördel hyras ut istället för att säljas. Den som hyr ut hyr då själv utrymme i monteringshallen där han/hon beställer, monterar, hyr ut, underhåller och byter uttjänta delar, sorterar det uttjänta och returnerar för återvinning och reproduktion i ständigt recirkulerande kretslopp. Med fördel är det kanske då lämpligt för olika uthyrare att specialisera sig till ett relativt fåtal olika produkter, samtidigt som andra är specialiserade på andra produkter. En viktig fördel med nätbaserade och teknikupphandlande paraplyorgan som kanske representerar 100 000-tals beställare, är förstås att produkterna kanske kan konstrueras för mycket mera långvarig hållbarhet. Konstrueras de för uthyrning så är det ju bara fördelar med att de bara fungerar och fungerar så länge som möjligt.

Skillnaden blir t.ex. mycket stor och betydelsefull om exempelvis 26 hushåll växelvis hyr och använder precis samma produktenhet under ett år, i förhållande till om det tillverkas, köps och slängs 26 produkter under samma tid. Samtidigt upphandlas och konstrueras kanske denna produkt, så att den – med utbytbara delar – kan användas kanske 20 ggr så länge! Under dessa 20 år så behöver det då globalt sett bara tillverkas 200 000 av samma sorts produkt i ett hyresbaserat samhälle, istället för de kanske 100 000 000 enheterna som köps, slits och slängs inom de samhällen som fortfarande präglas av köp-slit-släng- mentaliteten.

Samtidigt bör de mänskliga aktiviteterna, mötena och transaktionsutbytena kanske tom kunna öka istället för att minska. En strukturomvandling på det här nämnda sättet och omfattningen, bör rimligen – globalt sett – få en enorm betydelse när det gäller arbetskostnader, energibehov, miljöpåverkan, klimatpåverkan osv. Det betyder alltså dramatiskt minskade utgifter, och som då blir alldeles särskilt påtagliga för låg- och medelinkomsttagare när det gäller kostnaderna för boendet och maten i förhållande till nuvarande inkomster för dessa grupper.
Transporterna kommer rimligen att kunna ske nästan helt förarlöst, och kanske då via båt, ubåt?, tåg, balktrafik, pipelines, linbana eller liknande. De mänskliga arbetsinsatser som idag används för tillverkningen, transporterna och alla former av tillgängliggörande av användbara saker, byggnader anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system, i länder som Sverige, EU m.fl., kommer rimligen successivt att bli allt färre och färre. Inom 30 – 100 år kommer sannolikt de arbetare som sysslar med bearbetningen, varutransporterna och försäljningen av sånt som tillverkas, rimligen att bli nästan lika fåtaliga som dem som idag är verksamma inom lantbruket och skogsnäringen. IF Metall sjunger kanske ganska snart på sista versen?