Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”
I valdebatten talas det om jobblinjen vs bidragspolitiken. Under minst ett halvsekel så har produktiviteten ständigt ökat inom stora delar av tillverkningsindustrin. Dessutom sker allt mer och mer av tillverkningen inom låglöneländerna. Detta gör det uppenbarligen allt svårare och svårare att med ytterligare ökad prylkonsumtionen upprätthålla full sysselsättning inom Sverige och andra västländer. Det som de svenska politikerna tycks hoppas på är ständigt ökande exportöverskott och ständigt ökande utländsk turism inom Sverige.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sveriges-export-ska-fordubblas_4829249.svd
Då Sveriges export redan är ca 50 % av BNP och att vi redan har en alltför hög arbetslöshet, så räcker det ju inte i det långa loppet, även om turismen och exporten kanske kan ökas ytterligare något. Om då både produktiviteten och utflyttningen samtidigt ökar, så är det ju som att försöka springa fatt sin egen skugga, samtidigt med att solljuset kommer från motsatt håll (”har solen i ryggen”).
Istället är det då marknaderna för privata tjänsteutbyten som bör ökas mer och mer och mer.
Citat, Åke E Andersson: ”… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…//… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
Därför bör flera av de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen radikalt förändras, för att omdanas och anpassas efter den nuvarande och kommande verkligheten. Det är för närvarande och tills vidare min bestämda övertygelse att en optimal omställning efter nuvarande förutsättningar snarast bör ske. Detta anser jag vara helt nödvändigt! Detta gäller oberoende om det är jobblinjen eller fördelningspolitiken, som de politiska blocken anser vara det viktigaste.
Det kanske allra första som bör göras är att – socialt, ekonomiskt och ekologiskt – försöka förändra vår syn på lönearbete i förhållande till konsumtion och fysisk aktivitet. Människorna vill ju först och främst leva ut och uppleva sina genuina önskningar och behov. Och den nuvarande arbetsmarknaden är ju mycket långt ifrån att tillgodose alla dessa behov och önskningar.
För de allra flesta löntagarhushåll så finns det dessutom en alldeles för liten av inkomsterna kvar när maten, boendekostnaderna, resorna och andra återkommande förnödenheter är betalda. Dessutom så tar arbetet och resorna till och från arbetet, skolorna och annat alldeles för stor del av den vakna tiden för att på fritiden tillgodose alla de olika behoven och önskemålen. De genuina mänskliga behoven finns kortfattat beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Tjänstemarknaden bör därför snarast möjligt kompletteras och successivt förnyas så att mer och mer av vars och ens speciella behov tillgodoses med råge. Samtidigt som detta ger inkomster till dem som coachar upplevelsetjänsterna. De coachade bör förstås då på ett övertygande sätt uppleva att de verkligen vill och kan betala.
På så sätt bör förhoppningsvis upplevelsen av skillnaden mellan arbete och fritid mer och mer suddas ut. Det som skiljer blir istället om det är den ene eller den andre som betalar eller tar betalt för det som de båda, flera eller många upplever tillsammans. Under det att den ene är coach eller det är flera som samverkar som ett coachteam för de remixade aktiviteterna.
En rimlig första förutsättningen är att all sorts skatt och avgifter på arbete och konsumtion avskaffas helt och hållet. Före 1947 så drogs det ju ingen skatt direkt på de arbetskostnader som tillsammans med räntor och ev. vinster utgjorde priserna. Alltså priserna på de förnödenheter som konsumerades och de basala kapitalvaror och realkapital (inkl. bostäder) som användes (visserligen fanns det lyxkonsumtionsskatt, men det gällde ju inte baskonsumtionen och den basala användningen).
Skatten bör på något sätt numera mer eller mindre automatiskt kunna dras från varje medborgarnas likvida konton. Automatiken bör kunna ske på ett mycket enkelt sätt om sedlar och mynt först avskaffas helt. En beskrivning på en tänkbar form av skatt på likviditeten finns på:
http://www.nordspar.se/
Beskrivningen har rubriken ”Basinkomst och finansiering av offentlig sektor” och kan nås genom att först klicka på ”översikt” och sedan på ”synpunkter”.
Nästa förutsättning är då att så många som möjligt har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av nya tjänster på en upplevelsebaserad framtida marknadsarena. Därför bör de enskilda hushållens kostnader för mat, boende och andra förnödenheter bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna.
Förslag på hur detta successivt bör kunna ske har jag i tidigare inlägg försökt beskriva i ”Återanvändbart arbete”. När det gäller bearbetning och ytbehandling av direkt monterbara materialdelar och tillverkning av fästelement och oem-moduler, så bör detta kunna ske helt automatiskt enligt digitaliserade recept som utan mänsklig medverkan vem som vill kan åberopa av via internet osv… osv…
Rimligen blir då all den tillverkning som på så sätt sker med konserverat och återanvändbart arbete bara billigare, bekvämare, pålitligare och hållbarare. Genom att då legoföretagen m.fl. då även levererar förarlöst direkt till de lokalt användarnära monterings-, uthyrnings- och återvinningsföretagen – utan det behövs några mellanled – så bör de ackumulerade direkta arbetskostnaderna bli de lägsta möjliga.
På så sätt bör förhoppningsvis de basala utgifterna för de flesta konsumenterna, prosumenterna och användarna successivt kunna bli mer och mer försumbara i förhållande till deras inkomster. Fler och fler har då mer och mer tid, ork och pengar över för att välja och vraka mellan en myllrande mångfald av hälsobringande och engagerande upplevelsetjänster. De kan efter eget engagemang och intresse välja att omväxlande på ett mer och mer kvalitetssäkrat sätt mot betalning coacha andra intresserade, eller att betala för att bli betjänade av andra coacher eller coachingteam.
torsdag 26 augusti 2010
fredag 20 augusti 2010
Återanvändbart arbete
Tillverkare och leverantörer av de saker, byggnader, anläggningar, färdmedel och system som vi dagligen använder, försöker i regel minska kostnaderna genom att öka produktiviteten. Detta sker genom att mänskligt arbete mer och mer datoriseras och mekaniseras. Ständigt återupprepade mänskliga arbetsrutiner ”konserveras” som digitaliserade algoritmer (jämförbart med recept, checklistor, flödesscheman) och kan då för all framtid ses som ”återanvändbart arbete”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm
Tidigare mänskliga arbetsuppgifter utförs därefter helt eller delvis automatiserat under i princip all framtid. Alla hushåll använder numera programmerade tvättmaskiner, istället för vedeldade bykekar i koppar, grönsåpa, tvättbrädor, blåelse och sköljvatten från närmsta å eller bäck. Ingen människa behöver efter den kvalitetssäkrade mekaniseringen, använda sin arbets- och livstid för att göra slitsamma slentrianmässiga arbetsrutiner om och om igen. Istället för att bonden exempelvis hela tiden sitter på sin traktor för att fåra för fåra plöja en jättestor åker, så GPS-styrs hela proceduren från satelliter. Bonden kan samtidigt då spela golf eller sitta på älgpasset, för att då och då bevaka plöjningen med sin iphone eller laptop.
http://preview.tinyurl.com/3583qcd
Gunnar Sohlenius uttrycker det så här i Ny Teknik: ”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece
Självklart blir det i det långa loppet stora skillnader när det gäller kostnader och priser mellan direkt arbete och arbete som konserveras och återanvänds om och om och om igen. Detta märks mycket, mycket tydligt när det gäller försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Där är ju nästan allt löpande arbete konserverat och återanvändbart. Det arbete som återstår är bara vad som behövs för övervakning, service, underhåll och förnyelse av det heltäckande systemet.
Själva flödesprocessen styrs och regleras ju av användarna själva med kökskranen, badrumskranen eller spolknappen på toan. Tappa upp vatten från kranen och spola på toaletten kan t.o.m. ett litet barn göra (utan att det klassas som barnarbete). Det kan dessutom göras när som helst på dygnet (utan att någon klassar det som övertids- eller nattarbete).
Vattenvolymen avläses automatiskt via flödesmätaren i källaren, och betalas kanske helt ”automatiskt” varje månad via autogiro. I Gbg kostar VA mindre än 1 öre (0,92 öre/liter vid koll för ett par år sedan) och samma mängd vatten som en själv hämtar på returflaska från butikshyllan (och återlämnar flaskan) kostar ca 700 ggr mera!!! För två år sedan så kostade det ca 1000 ggr mera, men sedan dess så har tydligen även arbetet med tappningen på returflaskor gjorts mer och mer ”återanvändbart”.
Vår försörjning med vatten och avlopp är strukturerat som ett infrasystem. El-, gas- och kommunikationsnät (telefon, radio, tv, internet, mobiltelefon) är andra infrasystem för andra homogena flöden. Infrasystemen kallas även för sociotekniska system och lederna och noderna för fysiska transporter kallas oftast för infrastruktur.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrasystem
http://werebuild.eu/wiki/index.php/Infrasystem
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrastruktur
Alla använder dagligen saker, förnödenheter och sociotekniska system (bostäder, vägar, gator, offentliga byggnader mm.). Det viktigaste för användarna är att var och en upplever att rätt saker finns på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bör förstås då även vara så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt.
Bertrand Russel skriver i ”Till lättjans lov” (1931) att "arbete innebär att flytta på saker - eller att säga åt andra att flytta på saker". Detta gäller fortfarande även om fler och fler numera bearbetar, bevakar och ”flyttar på” det som syns på datorskärmen. Vilket i sin tur medför att det är maskinella och mobila enheter – med allt mindre och mindre mänsklig assistans – som flyttar på ”sakerna”. Så att rätt saker slutligen hamnar på rätt plats. För att sedan i rätt tid finns för var och en att nå som användbara system, eller som olika saker på någon hämtplats (varuhus, närbutik osv.) inom närområdet.
Internet och andra nya kommunikationsnät gör att i princip vem som helst numera kan bearbeta, bevaka och ”flytta på” det som syns på datorskärmen. Det som saknas är väletablerade infrasystem som ”tillåter” att det är konsumenterna och användarna själva som – när som helst på dygnet – ”säger åt” de maskinella och mobila enheterna att flytta på ”sakerna”.
Det som fortfarande saknas är alltså etablerade sociotekniska system som gör att – de konsumenter som så vill – äntligen kan göra som de prosumenter (producerande konsumenter) som Alvin Toffler beskriver i boken ”Tredje vågen” (1980)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler
I en vision om en prosument- och användaroptimerad socioteknisk systemstruktur för att tillverka och flytta på saker – med internet som kommunikationsnät – (och som i princip liknar va-systemen) så motsvaras förstås köks- eller badrumskranen av datormusen. När som helst på dygnet bör då vem som vill kunna klicka med musen på bilden av det som hen vill beställa. Samtidigt bör beställaren på motsvarande sätt deponera betalningen för att undvika onödig kontroll av beställarens intentioner.
Beställaren (prosumenten) klickar t.ex. på bilden av en barnvagn. De i vagnen ingående delarna (stål- eller aluminiumrören, fäst- och fjädringselementen, sittkorgen, hjulen mm.) tillverkas sannolikt av olika specialiserade legoföretag och oem-leverantörer. De olika delbeställningarna går då direkt till recept- och databasen för dessa företags olika verktygsmaskiner och materialflödeslinor.
Utan direkt mänsklig medverkan så bearbetas, ytbehandlas, paketeras, adresseras och levereras sedan alla de olika monterbara delarna direkt till beställarens närbelägna hämtställe. De integrerade infrasystemen samordnar förstås leveranserna så att alla de olika monterbara delarna samtidigt anländer och receptstyrt hamnar i samma hämtkorg på beställarens angivna hämtställe.
Den här visionen är förstås bara en kortfattad, sporadisk och principiell beskrivning av systemstrukturen så att så mycket som möjligt av det nödvändiga arbetet är konserverbart och återanvändbart. Så att det verkligen är så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt. Då även leveranserna bör göras med konserver- och återanvändbart arbete, så bör de förstås ske med förarlösa fordon (exempelvis balktrafik). Även hämtställena bör kanske i princip vara obemannade eller begränsat bemannade.
http://www.beamways.com/se/startsidan
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm
Det är rimligen inte optimalt att tillverka och leverera de monterbara delarna till enstaka barnvagnar. Även obemannade receptstyrda verktygsmaskiner, materialflöden mm., kräver ju då extra omställningsmoment och extra ställtid – i förhållande till om bearbetningen och ytbehandlingen sker i form av optimerade batchar.
Lego- och oem-företagen bör i regel därför rimligtvis leverera hela batchar till alla de olika monteringsföretag som bör finnas inom de olika prosumenternas närområden. Alltså på motsvarande sätt som att det fanns hantverkare inom i stort sett varje kvarter före industrialiseringen (det fanns det faktiskt ända in på 1950-talet – men sedan kom ju källskatten, arbetsgivaravgiften, momsen och därmed högkostnadsstrukturen).
Inom varje närområde bör det kanske då finnas monteringshallar där intresserade prosumenter kan hyra in sig för att montera ihop sådant som de har beställt. Men den stora vitsen med monteringshallar inom varje närområde är att de som yrkesmässigt sysslar med att montera ihop utrustningarna och systemen, i sin tur hyr ut dem till konsumenterna och användarna. Och att de dessutom underhåller, byter ut slitdelar, demonterar, sorterar och skickar uttjänta utrustningar och materialdelar för återvinning, reproduktion och fortlöpande recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Uthyrning och leasing med återanvändning och återvinning istället för köp, slit och släng – är rimligtvis en långsiktigt billig, bekväm, pålitlig och hållbar Cradle to Cradle-struktur – inte minst när det avser sällananvända och säsongsmässiga grejer och utrustningar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cradle_to_Cradle_Design
http://www.svid.se/Hallbarhetsguiden/Mojligheter-verktyg/Principer-for-hallbar-design/Cradle-to-cradle/
Det bör då finnas företag – inom varje närsektor – som på uppdrag beställer monterbara och ytbehandlade materialdelar, fästelement, komponenter och oem-moduler, monterar ihop och hyr ut all sorts olika utrustningar. De reparerar och byter ut slitdelar, demonterar uttjänta utrustningar och sorterar delarna för återvinning och reproduktion osv.
En kvalitetssäkrad uthyrnings- och leasingstruktur bör långsiktigt kunna bli betydligt billigare, enklare, pålitligare och mycket resurssnålare än att varje användare fyller dyrbara förrådsutrymmen med saker och utrustningar som sällan används. Utrustningar som från början konstrueras för långsiktig uthyrning – och därmed ständig användning, bör med utbytbara delar kunna ha fullvärdig funktion avsevärt mycket längre, än sådant som kanske konstrueras och tillverkas med en köp, slit och slängstrategi.
Standardiserade fästelement, slitdelar osv. gör att fler och fler delar och komponenter kan användas till mängder av olika utrustningar. I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer. Industristrategiskt blev det istället mer och mer vanligt att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt” – även när flera olika varumärken upphandlade snarlika grejer från samma oem-leverantör.
När det gäller vagga till vagga (Cradle to Cradle) så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar.
Med samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) så bör närmontörföretagens reservdelssortiment kunna reduceras avsevärt. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul. Till barnvagnar används exempelvis samma sorts (eller snarlika) rördelar, fästelement, hjul mm., som till barnkärror, barncyklar, sparkcyklar, säckkärror, bagagekärror, cykelkärror, kanotvagnar, golfbagvagnar, grillvagnar, rollator, rullstolar osv…
Allahanda utrustningar – inklusive bostäder och andra sociotekniska system – bör rimligtvis inom en nära framtid kunna konstrueras och byggs upp av enkla standardmoduler för uthyrning och leasing helt enligt Cradle to Cradle-metodiken. Det som görs för uthyrning och kontinuerlig uppdatering med bl.a. strukturerat utbyte av slitdelar, kommer då att återanvänds och återvinnas om och om och om igen.
Sådana utrustningar bör då kunna ha en kvalitetssäkrad användbarhetstid som är avsevärt mer än tio ggr så lång - som det som produceras under en sedan länge medvetet strukturerad köp, slit och slängepoks garantitid. Då dessa utrustningar rimligtvis har avsevärt fler än tio ggr så många användare under brukbarhetstiden, så behöver det ju bara tillverkas mindre än hundradelen av nuvarande produktion!
Enbart detta bör globalt sett innebära enorma besparingar när det gäller hushållningen med jordklotets naturresurser och tillverkningssektorns energi- och arbetskraftsbehov. Med en i huvudsak nära nog allomfattande uthyrnings- och leasingstruktur, så bör tillverkningssektorns arbetskraftsbehov kanske kunna reduceras i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet.
Arbetskostnaderna och priserna för boendet, maten och övrig access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid, blir förstås inte 700 – 1000 ggr mindre. I viss mån så krävs det ju mänskligt arbete inom varje närsektor för monteringen, uthyrningen, underhållet och demonteringen för återvinningen och reproduktionen. Åtminstone för alla dem som inte väljer att engagera sig som det egna hushållets prosumenter.
Livscykelkostnaderna, priserna och tillgängligheten bör rimligtvis ändå bli avsevärt mycket billigare, bekvämare, pålitligare än med nuvarande sociotekniska system och samhällsstruktur. De enskilda hushållens utgifter för maten och boendet bör kunna bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna inom det framtida tjänste- och upplevelsesamhället.
Det framtida tjänste- och upplevelsesamhället bör då vara inriktat på att erbjuda en myllrande mångfald av kvalitetssäkrat tillskräddade upplevelsemenyer. Likväl som det under lång tid funnits kockar för mångfalden av matmenyer, så bör det för all framtid kunna finnas mångfaldigt mixande upplevelsecoacher. De genuint mänskliga behov som de flesta sannolikt är mycket intresserade av att betala för – när varje hushåll har det mesta av månadslönen över när mat, tak, socialt beskydd och andra förnödenheter är betalda – finns beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm
Tidigare mänskliga arbetsuppgifter utförs därefter helt eller delvis automatiserat under i princip all framtid. Alla hushåll använder numera programmerade tvättmaskiner, istället för vedeldade bykekar i koppar, grönsåpa, tvättbrädor, blåelse och sköljvatten från närmsta å eller bäck. Ingen människa behöver efter den kvalitetssäkrade mekaniseringen, använda sin arbets- och livstid för att göra slitsamma slentrianmässiga arbetsrutiner om och om igen. Istället för att bonden exempelvis hela tiden sitter på sin traktor för att fåra för fåra plöja en jättestor åker, så GPS-styrs hela proceduren från satelliter. Bonden kan samtidigt då spela golf eller sitta på älgpasset, för att då och då bevaka plöjningen med sin iphone eller laptop.
http://preview.tinyurl.com/3583qcd
Gunnar Sohlenius uttrycker det så här i Ny Teknik: ”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece
Självklart blir det i det långa loppet stora skillnader när det gäller kostnader och priser mellan direkt arbete och arbete som konserveras och återanvänds om och om och om igen. Detta märks mycket, mycket tydligt när det gäller försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Där är ju nästan allt löpande arbete konserverat och återanvändbart. Det arbete som återstår är bara vad som behövs för övervakning, service, underhåll och förnyelse av det heltäckande systemet.
Själva flödesprocessen styrs och regleras ju av användarna själva med kökskranen, badrumskranen eller spolknappen på toan. Tappa upp vatten från kranen och spola på toaletten kan t.o.m. ett litet barn göra (utan att det klassas som barnarbete). Det kan dessutom göras när som helst på dygnet (utan att någon klassar det som övertids- eller nattarbete).
Vattenvolymen avläses automatiskt via flödesmätaren i källaren, och betalas kanske helt ”automatiskt” varje månad via autogiro. I Gbg kostar VA mindre än 1 öre (0,92 öre/liter vid koll för ett par år sedan) och samma mängd vatten som en själv hämtar på returflaska från butikshyllan (och återlämnar flaskan) kostar ca 700 ggr mera!!! För två år sedan så kostade det ca 1000 ggr mera, men sedan dess så har tydligen även arbetet med tappningen på returflaskor gjorts mer och mer ”återanvändbart”.
Vår försörjning med vatten och avlopp är strukturerat som ett infrasystem. El-, gas- och kommunikationsnät (telefon, radio, tv, internet, mobiltelefon) är andra infrasystem för andra homogena flöden. Infrasystemen kallas även för sociotekniska system och lederna och noderna för fysiska transporter kallas oftast för infrastruktur.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrasystem
http://werebuild.eu/wiki/index.php/Infrasystem
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrastruktur
Alla använder dagligen saker, förnödenheter och sociotekniska system (bostäder, vägar, gator, offentliga byggnader mm.). Det viktigaste för användarna är att var och en upplever att rätt saker finns på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bör förstås då även vara så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt.
Bertrand Russel skriver i ”Till lättjans lov” (1931) att "arbete innebär att flytta på saker - eller att säga åt andra att flytta på saker". Detta gäller fortfarande även om fler och fler numera bearbetar, bevakar och ”flyttar på” det som syns på datorskärmen. Vilket i sin tur medför att det är maskinella och mobila enheter – med allt mindre och mindre mänsklig assistans – som flyttar på ”sakerna”. Så att rätt saker slutligen hamnar på rätt plats. För att sedan i rätt tid finns för var och en att nå som användbara system, eller som olika saker på någon hämtplats (varuhus, närbutik osv.) inom närområdet.
Internet och andra nya kommunikationsnät gör att i princip vem som helst numera kan bearbeta, bevaka och ”flytta på” det som syns på datorskärmen. Det som saknas är väletablerade infrasystem som ”tillåter” att det är konsumenterna och användarna själva som – när som helst på dygnet – ”säger åt” de maskinella och mobila enheterna att flytta på ”sakerna”.
Det som fortfarande saknas är alltså etablerade sociotekniska system som gör att – de konsumenter som så vill – äntligen kan göra som de prosumenter (producerande konsumenter) som Alvin Toffler beskriver i boken ”Tredje vågen” (1980)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler
I en vision om en prosument- och användaroptimerad socioteknisk systemstruktur för att tillverka och flytta på saker – med internet som kommunikationsnät – (och som i princip liknar va-systemen) så motsvaras förstås köks- eller badrumskranen av datormusen. När som helst på dygnet bör då vem som vill kunna klicka med musen på bilden av det som hen vill beställa. Samtidigt bör beställaren på motsvarande sätt deponera betalningen för att undvika onödig kontroll av beställarens intentioner.
Beställaren (prosumenten) klickar t.ex. på bilden av en barnvagn. De i vagnen ingående delarna (stål- eller aluminiumrören, fäst- och fjädringselementen, sittkorgen, hjulen mm.) tillverkas sannolikt av olika specialiserade legoföretag och oem-leverantörer. De olika delbeställningarna går då direkt till recept- och databasen för dessa företags olika verktygsmaskiner och materialflödeslinor.
Utan direkt mänsklig medverkan så bearbetas, ytbehandlas, paketeras, adresseras och levereras sedan alla de olika monterbara delarna direkt till beställarens närbelägna hämtställe. De integrerade infrasystemen samordnar förstås leveranserna så att alla de olika monterbara delarna samtidigt anländer och receptstyrt hamnar i samma hämtkorg på beställarens angivna hämtställe.
Den här visionen är förstås bara en kortfattad, sporadisk och principiell beskrivning av systemstrukturen så att så mycket som möjligt av det nödvändiga arbetet är konserverbart och återanvändbart. Så att det verkligen är så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt. Då även leveranserna bör göras med konserver- och återanvändbart arbete, så bör de förstås ske med förarlösa fordon (exempelvis balktrafik). Även hämtställena bör kanske i princip vara obemannade eller begränsat bemannade.
http://www.beamways.com/se/startsidan
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm
Det är rimligen inte optimalt att tillverka och leverera de monterbara delarna till enstaka barnvagnar. Även obemannade receptstyrda verktygsmaskiner, materialflöden mm., kräver ju då extra omställningsmoment och extra ställtid – i förhållande till om bearbetningen och ytbehandlingen sker i form av optimerade batchar.
Lego- och oem-företagen bör i regel därför rimligtvis leverera hela batchar till alla de olika monteringsföretag som bör finnas inom de olika prosumenternas närområden. Alltså på motsvarande sätt som att det fanns hantverkare inom i stort sett varje kvarter före industrialiseringen (det fanns det faktiskt ända in på 1950-talet – men sedan kom ju källskatten, arbetsgivaravgiften, momsen och därmed högkostnadsstrukturen).
Inom varje närområde bör det kanske då finnas monteringshallar där intresserade prosumenter kan hyra in sig för att montera ihop sådant som de har beställt. Men den stora vitsen med monteringshallar inom varje närområde är att de som yrkesmässigt sysslar med att montera ihop utrustningarna och systemen, i sin tur hyr ut dem till konsumenterna och användarna. Och att de dessutom underhåller, byter ut slitdelar, demonterar, sorterar och skickar uttjänta utrustningar och materialdelar för återvinning, reproduktion och fortlöpande recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Uthyrning och leasing med återanvändning och återvinning istället för köp, slit och släng – är rimligtvis en långsiktigt billig, bekväm, pålitlig och hållbar Cradle to Cradle-struktur – inte minst när det avser sällananvända och säsongsmässiga grejer och utrustningar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cradle_to_Cradle_Design
http://www.svid.se/Hallbarhetsguiden/Mojligheter-verktyg/Principer-for-hallbar-design/Cradle-to-cradle/
Det bör då finnas företag – inom varje närsektor – som på uppdrag beställer monterbara och ytbehandlade materialdelar, fästelement, komponenter och oem-moduler, monterar ihop och hyr ut all sorts olika utrustningar. De reparerar och byter ut slitdelar, demonterar uttjänta utrustningar och sorterar delarna för återvinning och reproduktion osv.
En kvalitetssäkrad uthyrnings- och leasingstruktur bör långsiktigt kunna bli betydligt billigare, enklare, pålitligare och mycket resurssnålare än att varje användare fyller dyrbara förrådsutrymmen med saker och utrustningar som sällan används. Utrustningar som från början konstrueras för långsiktig uthyrning – och därmed ständig användning, bör med utbytbara delar kunna ha fullvärdig funktion avsevärt mycket längre, än sådant som kanske konstrueras och tillverkas med en köp, slit och slängstrategi.
Standardiserade fästelement, slitdelar osv. gör att fler och fler delar och komponenter kan användas till mängder av olika utrustningar. I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer. Industristrategiskt blev det istället mer och mer vanligt att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt” – även när flera olika varumärken upphandlade snarlika grejer från samma oem-leverantör.
När det gäller vagga till vagga (Cradle to Cradle) så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar.
Med samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) så bör närmontörföretagens reservdelssortiment kunna reduceras avsevärt. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul. Till barnvagnar används exempelvis samma sorts (eller snarlika) rördelar, fästelement, hjul mm., som till barnkärror, barncyklar, sparkcyklar, säckkärror, bagagekärror, cykelkärror, kanotvagnar, golfbagvagnar, grillvagnar, rollator, rullstolar osv…
Allahanda utrustningar – inklusive bostäder och andra sociotekniska system – bör rimligtvis inom en nära framtid kunna konstrueras och byggs upp av enkla standardmoduler för uthyrning och leasing helt enligt Cradle to Cradle-metodiken. Det som görs för uthyrning och kontinuerlig uppdatering med bl.a. strukturerat utbyte av slitdelar, kommer då att återanvänds och återvinnas om och om och om igen.
Sådana utrustningar bör då kunna ha en kvalitetssäkrad användbarhetstid som är avsevärt mer än tio ggr så lång - som det som produceras under en sedan länge medvetet strukturerad köp, slit och slängepoks garantitid. Då dessa utrustningar rimligtvis har avsevärt fler än tio ggr så många användare under brukbarhetstiden, så behöver det ju bara tillverkas mindre än hundradelen av nuvarande produktion!
Enbart detta bör globalt sett innebära enorma besparingar när det gäller hushållningen med jordklotets naturresurser och tillverkningssektorns energi- och arbetskraftsbehov. Med en i huvudsak nära nog allomfattande uthyrnings- och leasingstruktur, så bör tillverkningssektorns arbetskraftsbehov kanske kunna reduceras i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet.
Arbetskostnaderna och priserna för boendet, maten och övrig access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid, blir förstås inte 700 – 1000 ggr mindre. I viss mån så krävs det ju mänskligt arbete inom varje närsektor för monteringen, uthyrningen, underhållet och demonteringen för återvinningen och reproduktionen. Åtminstone för alla dem som inte väljer att engagera sig som det egna hushållets prosumenter.
Livscykelkostnaderna, priserna och tillgängligheten bör rimligtvis ändå bli avsevärt mycket billigare, bekvämare, pålitligare än med nuvarande sociotekniska system och samhällsstruktur. De enskilda hushållens utgifter för maten och boendet bör kunna bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna inom det framtida tjänste- och upplevelsesamhället.
Det framtida tjänste- och upplevelsesamhället bör då vara inriktat på att erbjuda en myllrande mångfald av kvalitetssäkrat tillskräddade upplevelsemenyer. Likväl som det under lång tid funnits kockar för mångfalden av matmenyer, så bör det för all framtid kunna finnas mångfaldigt mixande upplevelsecoacher. De genuint mänskliga behov som de flesta sannolikt är mycket intresserade av att betala för – när varje hushåll har det mesta av månadslönen över när mat, tak, socialt beskydd och andra förnödenheter är betalda – finns beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
söndag 27 juni 2010
fredag 28 maj 2010
Ställ om Sverige (utkast)
I publikationen ”Ställ om Sverige” utvecklas tankar om omställningsarbetet; bl.a. ”Utmaningen är att bygga starka och i större utsträckning självförsörjande lokalsamhällen.”
Där skrivs vidare om att utgå från människors engagemang för att praktiskt skapa hållbara och starka lokalsamhällen. Och om att helt enkelt börja där vi står och att vi blir mer praktiskt kunniga och mer producenter än konsumenter (prosumenter).
För att vi faktiskt, praktiskt och experimentellt skall kunna utveckla detta i nämnvärd omfattning, så bör var och en inom varje lokalsamhälle ha enklast möjliga tillgänglighet till alternativa och hållbara saker, utrustningar, anläggningar och sociotekniska system. Mycket av nuvarande transporter härs och tvärs över kontinenterna bör ersättas med lokal tillgänglighet (sök t.ex. mobility vs accessibility).
Citat: "Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden."
IKEA har sedan 1950-talet med sina platta paket – som var och en själv hämtar från hyllan – och ett superenkelt verktyg för att själv montera, ökat den ekonomiskt möjliga tillgängligheten för allt fler och fler runt om i världen. Trots datorer, mobiltelefoner, interaktiva och potentiellt fjärrstyrda datornät (Inter- och Intranet); helt receptstyrda verktygsmaskiner osv., så har detta koncept tyvärr inte nämnvärt vidareutvecklats!
Det som istället utvecklats mer och mer via Wal-Mart m.fl., beskrivs så här av
http://christopherkullenberg.se/?p=1227
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”
För omställningen till hållbarhet så är det bl.a. ömsesidig samverkan mellan lokalsamhällena och effektiva försörjningsenheter som behöver utvecklas. Standardiserade materialdelar, fästelement och OEM-enheter, som så enkelt och optimalt som möjligt kan monteras ihop bör kunna beställas – via Internet – direkt från mer eller mindre helautomatiserade legoföretag och andra underleverantörer.
Genom ömsesidig samverkan med långsiktiga avrop och teknikupphandling av standardenheter, så bör med tiden även brontosaurus som Wal-Mart m.fl. kunna konkurreras ut. Istället för patenterat köp, slit och släng, så bör samma materialdelar och fästelement kunna användas till många olika utrustningar. Samtidigt som alla olika moduler, fästelement och slitdelar är enkelt utbytbara. Utrustningar med utbytbara slitdelar var ju faktiskt ganska allmänt ända in på 1960- och kanske tom 70-talet.
Avropen med ytbehandlade och enkelt monterbara delar och fästelement från legoföretagen levereras exempelvis till lämpliga monterhallar inom varje lagom lokalt område. En stor del av de sällanvända utrustningarna bör sedan kunna hyras ut av montörerna istället för att var och en köper och ställs i förråd den mesta tiden.
Utrustningar som i huvudsak konstrueras och teknikupphandlas för uthyrningssystem med utbytbara slitdelar, medför att utrusningarnas brukbarhet bör kunna bli mer tio ggr länge. Samtidigt som det kanske under brukbarhetstiden blir avsevärt fler än tiotalet användare av samma utrustning, och samma sorts materialdelar används kanske till mer än tiotalet olika utrustningar.
På så sätt skapas även ett nära nog optimalt kretsloppsystem. Varje monteringshall används förstås även för demontering och sortering av alla de olika materialdelarna mm., och på så sätt skapas rimligtvis en effektiv återvinning. Alltså stor skillnad på resursbehoven i förhållande till bazaarvarumärkenas köp, slit och släng.
Som ett enkelt konkret exempel så har jag funderat på ett antal enkla utrustningar som delvis bör kunna använda samma eller nästan samma sorts materialdelar, fäst- och fjäderelement och hjul i olika storlekar. Dessa utrustningar bör kanske då vara lämpliga för hållbar långsiktig uthyrning, service och uppdatering med utbytbara delar, demontering och sortering för återvinning och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Exempel: En barnvagn består exempelvis av sittkorg, rörstomme, fästelement och hjul. Samma sorts stomrör, fästelement, hjul mm. kan enkelt monteras ihop till cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, skidvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv. Visserligen då med kanske flera olika hjulstorlekar.
Dessutom bör samma sorts rördelar kunna användas till många olika träningsredskap och annat utan hjul.
Ett annat exempel är hållbara, resurs- och energisnåla uthyrningsalternativ till självgående gräsklippare, dammsugare osv. Styr- och reglerprogrammen för varje dammsugare gräsklippare, buskröjare, häckklippare osv., behöver kanske då inte finnas inbyggda i den maskinella enheten, utan finnas som valfritt uppdaterbar Open Source och som fri nedladdning från nätet till enkla laptops. Samma Open source bör då kunna gälla för att recepten till alla de enkelt monterbara delarna, fästelementen osv till de robust maskinella enheterna.
Recepten kan rimligtvis fritt laddas ner av alla intresserade legoföretag världen över, och beställas via nätet av all världens intresserade och engagerade och lokalt befintliga monteringshallar. Alla onödiga energi- och resurskrävande mellanled och sidosystem, bör på så sätt mer och mer kunna konkurreras ut.
Samma laptop bör kanske då samtidigt kunna processa fler olika sorts maskinella enheter. Styrprogrammen för gräsklipparen, dammsugaren m.fl. bör t.ex. kunna vara ganska så lika. Liknande fritt och enkelt tillgängliga transparenta system för alla möjliga användargrejer bör på enklaste sätt kunna utvecklas världen över så långt som kreativiteten och behoven finns.
Och rimligtvis helt utan att behöva använda mer än ett absolut minimum av hela den traditionella industriepokens numera troligen helt onödiga korporativa skråväsende som energi-, resurs- och onödigt arbetskostnadskrävande barlast.
Där skrivs vidare om att utgå från människors engagemang för att praktiskt skapa hållbara och starka lokalsamhällen. Och om att helt enkelt börja där vi står och att vi blir mer praktiskt kunniga och mer producenter än konsumenter (prosumenter).
För att vi faktiskt, praktiskt och experimentellt skall kunna utveckla detta i nämnvärd omfattning, så bör var och en inom varje lokalsamhälle ha enklast möjliga tillgänglighet till alternativa och hållbara saker, utrustningar, anläggningar och sociotekniska system. Mycket av nuvarande transporter härs och tvärs över kontinenterna bör ersättas med lokal tillgänglighet (sök t.ex. mobility vs accessibility).
Citat: "Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden."
IKEA har sedan 1950-talet med sina platta paket – som var och en själv hämtar från hyllan – och ett superenkelt verktyg för att själv montera, ökat den ekonomiskt möjliga tillgängligheten för allt fler och fler runt om i världen. Trots datorer, mobiltelefoner, interaktiva och potentiellt fjärrstyrda datornät (Inter- och Intranet); helt receptstyrda verktygsmaskiner osv., så har detta koncept tyvärr inte nämnvärt vidareutvecklats!
Det som istället utvecklats mer och mer via Wal-Mart m.fl., beskrivs så här av
http://christopherkullenberg.se/?p=1227
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”
För omställningen till hållbarhet så är det bl.a. ömsesidig samverkan mellan lokalsamhällena och effektiva försörjningsenheter som behöver utvecklas. Standardiserade materialdelar, fästelement och OEM-enheter, som så enkelt och optimalt som möjligt kan monteras ihop bör kunna beställas – via Internet – direkt från mer eller mindre helautomatiserade legoföretag och andra underleverantörer.
Genom ömsesidig samverkan med långsiktiga avrop och teknikupphandling av standardenheter, så bör med tiden även brontosaurus som Wal-Mart m.fl. kunna konkurreras ut. Istället för patenterat köp, slit och släng, så bör samma materialdelar och fästelement kunna användas till många olika utrustningar. Samtidigt som alla olika moduler, fästelement och slitdelar är enkelt utbytbara. Utrustningar med utbytbara slitdelar var ju faktiskt ganska allmänt ända in på 1960- och kanske tom 70-talet.
Avropen med ytbehandlade och enkelt monterbara delar och fästelement från legoföretagen levereras exempelvis till lämpliga monterhallar inom varje lagom lokalt område. En stor del av de sällanvända utrustningarna bör sedan kunna hyras ut av montörerna istället för att var och en köper och ställs i förråd den mesta tiden.
Utrustningar som i huvudsak konstrueras och teknikupphandlas för uthyrningssystem med utbytbara slitdelar, medför att utrusningarnas brukbarhet bör kunna bli mer tio ggr länge. Samtidigt som det kanske under brukbarhetstiden blir avsevärt fler än tiotalet användare av samma utrustning, och samma sorts materialdelar används kanske till mer än tiotalet olika utrustningar.
På så sätt skapas även ett nära nog optimalt kretsloppsystem. Varje monteringshall används förstås även för demontering och sortering av alla de olika materialdelarna mm., och på så sätt skapas rimligtvis en effektiv återvinning. Alltså stor skillnad på resursbehoven i förhållande till bazaarvarumärkenas köp, slit och släng.
Som ett enkelt konkret exempel så har jag funderat på ett antal enkla utrustningar som delvis bör kunna använda samma eller nästan samma sorts materialdelar, fäst- och fjäderelement och hjul i olika storlekar. Dessa utrustningar bör kanske då vara lämpliga för hållbar långsiktig uthyrning, service och uppdatering med utbytbara delar, demontering och sortering för återvinning och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Exempel: En barnvagn består exempelvis av sittkorg, rörstomme, fästelement och hjul. Samma sorts stomrör, fästelement, hjul mm. kan enkelt monteras ihop till cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, skidvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv. Visserligen då med kanske flera olika hjulstorlekar.
Dessutom bör samma sorts rördelar kunna användas till många olika träningsredskap och annat utan hjul.
Ett annat exempel är hållbara, resurs- och energisnåla uthyrningsalternativ till självgående gräsklippare, dammsugare osv. Styr- och reglerprogrammen för varje dammsugare gräsklippare, buskröjare, häckklippare osv., behöver kanske då inte finnas inbyggda i den maskinella enheten, utan finnas som valfritt uppdaterbar Open Source och som fri nedladdning från nätet till enkla laptops. Samma Open source bör då kunna gälla för att recepten till alla de enkelt monterbara delarna, fästelementen osv till de robust maskinella enheterna.
Recepten kan rimligtvis fritt laddas ner av alla intresserade legoföretag världen över, och beställas via nätet av all världens intresserade och engagerade och lokalt befintliga monteringshallar. Alla onödiga energi- och resurskrävande mellanled och sidosystem, bör på så sätt mer och mer kunna konkurreras ut.
Samma laptop bör kanske då samtidigt kunna processa fler olika sorts maskinella enheter. Styrprogrammen för gräsklipparen, dammsugaren m.fl. bör t.ex. kunna vara ganska så lika. Liknande fritt och enkelt tillgängliga transparenta system för alla möjliga användargrejer bör på enklaste sätt kunna utvecklas världen över så långt som kreativiteten och behoven finns.
Och rimligtvis helt utan att behöva använda mer än ett absolut minimum av hela den traditionella industriepokens numera troligen helt onödiga korporativa skråväsende som energi-, resurs- och onödigt arbetskostnadskrävande barlast.
söndag 23 maj 2010
utkast...
http://christopherkullenberg.se/?p=1227
skriver:
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”
Dagens marknadsarena har slagsida! Det som fattas är aktörer som balanserar och stabiliserar arenan. Aktörer som vaksamt sticker hål på finansbubblor, dämpar penningmängdinflationen och förhindrar accelererande återkopplingar (positive feedback). Det som fattas på arenan är att alla användare av tillverkade saker, sakdelar och saksystem utvecklar strategier för att samordna sitt agerande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_feedback
Människornas ekologiska omgivning, miljö och klimat skövlas, utarmas och förstörs bara mer och mer. Snarast bör något skapas som neutraliserar och konkurrerar med expansionen av allt fler och allt större katedraler och bazaarer. Politikerna gör krystade försök att omväxlande bromsa användarnas egna aktiviteter – med mer och mer integritetskränkande, frihetsberövande och kostnadskrävande regelverk – och gasa – via helt meningslösa korporativt sysselsättningsökande ekorrhjul.
Ekorrhjulen byggs (t.ex. som symbolisk katedral vid Göteborgsoperan) i skråväsendelik korporativ symbios med ytterligare katedralbyggen, bazaarexpansion, fackföreningar, patent, upphovsrättsfanatism och pensionsfonder.
I Sverige steg under perioden 1980 till 2000 fastigheter med 250 procent (realt)!
Men ju mer produktiviteten ökar ju mer meningslös sysselsättning måste krystas fram samtidigt med att fler och fler människor förslavas. Antingen med lågavlönad och trist sysselsättning eller genom arbetsgivarlöshet.
För att återskapa en balanserad och stabil marknadsarena så bör alla engagerade och intresserade konsumenter och användare snarast försöka skapa kreativa samverkansformer. Numera vimlar det ju av effektiva verktyg i form av Internet, automation, processreglering, logistik osv. Dessa hjälpmedel är förstås inget som enskilda kan använda för att kunna konkurrera med bazaarmärkenas franchising. Men i ömsesidig samverkan med tillräckligt många andra användare, och i förhandling och avtal med fria och engagerade leverantörer, så bör successiva omställningsprocesser vara möjliga.
En myllrande mångfald av samverkansgrupper bör dessutom kunna samordna sina aktiviteter i internationella och globalt samverkande paraplyorgan. Samverkansgrupperna kan förstås valfritt vara tillfälliga för specifika teknikupphandlingar och avropsavtal eller fortlöpande ekonomiska föreningar, stiftelser etc.
Det viktigaste är förstås att långsiktigt, successivt och fortlöpande minska de löpande basutgifterna för konsumenterna och användarna. Detta kan först och främst åstadkommas med optimal återanvändning av arbete. På så sätt bör varu-, tjänste- och realkapitalmarknaden successivt kunna befrias från påverkan av finansbubblor, inflationsdrivande penningmängdökningar och konjunktursvängningar.
Minskar investerings- och anläggningskostnaderna för storanvändarna av kapitalvaror, realkapital etc., – som t.ex. bedriver rena hälsobringande och livsbejakande tjänste- och upplevelseverksamheter – så ökar förstås antalet gäster och kunder. Därmed ökar förstås antalet sysselsatta i rena tjänsteverksamheter, samtidigt med att ökad produktivitet förhoppningsvis gör att behoven av mänsklig medverkan minskar för alla former kommersiell prylhantering.
Direkt monterbara materialdelar, fästelement och flertalet OEM-enheter, kan ofta bearbetas och ytbehandlas i receptstyrda verktygsmaskiner, utan annan medverkan av mänskliga arbetsinsatser, än vad som behövs för viss övervakning och underhåll. De fortlöpande arbetskostnaderna bör då bli försumbara och den receptstyrt automatiserade verksamheten bör vid behov kunna fortgå dygnet runt. Recepten kan dygnet runt – via användarnas (eller deras monteringsombuds) beställningar via Internet – hämtas från frilanskonstruktörernas, programmerarnas, logistik-systemernas, uppfinnarnas, designernas m.fl. ömsesidigt integrerade databas.
Utan all mänsklig medverkan så letar receptet via nätet automatiskt upp närmast lediga verktygsmaskin så snart en full batch är beställd, priserna avtalats, och betalningen deponerats, av alla berörda beställare av den aktuella batchen.
De enda av industriepokens leverantörer som troligen behöver anlitas (utom open source frilanskonsulter) legoföretags verktygsmaskinpark, OEM-enhets-, fästelements- och komponenttillverkare etc. Dessutom bör sannolikt användarorganen bygga upp egna monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonteringshallar inom varje användargrupps närområde. Det bör totalekonomiskt sett vara mera användaroptimalt att leasa och hyra alla sällananvända utrustningar än att varje användare köper och ställer i beredskapsförråd den mesta av tiden.
Saker, utrustningar och system som teknikupphandlas för uthyrning konstrueras förstås så att alla olika delar är enkelt utbytbara. Hållbarhetstiden kan då bli nära nog obegränsad. Om grejerna då håller avsevärt mer än tio ggr längre, och många fler än tio användare omväxlande använder samma grejer, så behöver det ju bara tillverkas tiondelen så många grejer. Och detta utan att användaraktiviteten behöver avta. Införs hyressystemen så småningom överallt så innebär det enorma resursbesparingar.
Lennart Schön, Tillväxt och omvandling under två sekler: Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år!
Citat: En tjänst är till skillnad från en vara något som konsumeras samtidigt som den utförs.
Åke E Andersson: Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster.
Gunnar Sohlenius: Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete.
skriver:
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”
Dagens marknadsarena har slagsida! Det som fattas är aktörer som balanserar och stabiliserar arenan. Aktörer som vaksamt sticker hål på finansbubblor, dämpar penningmängdinflationen och förhindrar accelererande återkopplingar (positive feedback). Det som fattas på arenan är att alla användare av tillverkade saker, sakdelar och saksystem utvecklar strategier för att samordna sitt agerande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_feedback
Människornas ekologiska omgivning, miljö och klimat skövlas, utarmas och förstörs bara mer och mer. Snarast bör något skapas som neutraliserar och konkurrerar med expansionen av allt fler och allt större katedraler och bazaarer. Politikerna gör krystade försök att omväxlande bromsa användarnas egna aktiviteter – med mer och mer integritetskränkande, frihetsberövande och kostnadskrävande regelverk – och gasa – via helt meningslösa korporativt sysselsättningsökande ekorrhjul.
Ekorrhjulen byggs (t.ex. som symbolisk katedral vid Göteborgsoperan) i skråväsendelik korporativ symbios med ytterligare katedralbyggen, bazaarexpansion, fackföreningar, patent, upphovsrättsfanatism och pensionsfonder.
I Sverige steg under perioden 1980 till 2000 fastigheter med 250 procent (realt)!
Men ju mer produktiviteten ökar ju mer meningslös sysselsättning måste krystas fram samtidigt med att fler och fler människor förslavas. Antingen med lågavlönad och trist sysselsättning eller genom arbetsgivarlöshet.
För att återskapa en balanserad och stabil marknadsarena så bör alla engagerade och intresserade konsumenter och användare snarast försöka skapa kreativa samverkansformer. Numera vimlar det ju av effektiva verktyg i form av Internet, automation, processreglering, logistik osv. Dessa hjälpmedel är förstås inget som enskilda kan använda för att kunna konkurrera med bazaarmärkenas franchising. Men i ömsesidig samverkan med tillräckligt många andra användare, och i förhandling och avtal med fria och engagerade leverantörer, så bör successiva omställningsprocesser vara möjliga.
En myllrande mångfald av samverkansgrupper bör dessutom kunna samordna sina aktiviteter i internationella och globalt samverkande paraplyorgan. Samverkansgrupperna kan förstås valfritt vara tillfälliga för specifika teknikupphandlingar och avropsavtal eller fortlöpande ekonomiska föreningar, stiftelser etc.
Det viktigaste är förstås att långsiktigt, successivt och fortlöpande minska de löpande basutgifterna för konsumenterna och användarna. Detta kan först och främst åstadkommas med optimal återanvändning av arbete. På så sätt bör varu-, tjänste- och realkapitalmarknaden successivt kunna befrias från påverkan av finansbubblor, inflationsdrivande penningmängdökningar och konjunktursvängningar.
Minskar investerings- och anläggningskostnaderna för storanvändarna av kapitalvaror, realkapital etc., – som t.ex. bedriver rena hälsobringande och livsbejakande tjänste- och upplevelseverksamheter – så ökar förstås antalet gäster och kunder. Därmed ökar förstås antalet sysselsatta i rena tjänsteverksamheter, samtidigt med att ökad produktivitet förhoppningsvis gör att behoven av mänsklig medverkan minskar för alla former kommersiell prylhantering.
Direkt monterbara materialdelar, fästelement och flertalet OEM-enheter, kan ofta bearbetas och ytbehandlas i receptstyrda verktygsmaskiner, utan annan medverkan av mänskliga arbetsinsatser, än vad som behövs för viss övervakning och underhåll. De fortlöpande arbetskostnaderna bör då bli försumbara och den receptstyrt automatiserade verksamheten bör vid behov kunna fortgå dygnet runt. Recepten kan dygnet runt – via användarnas (eller deras monteringsombuds) beställningar via Internet – hämtas från frilanskonstruktörernas, programmerarnas, logistik-systemernas, uppfinnarnas, designernas m.fl. ömsesidigt integrerade databas.
Utan all mänsklig medverkan så letar receptet via nätet automatiskt upp närmast lediga verktygsmaskin så snart en full batch är beställd, priserna avtalats, och betalningen deponerats, av alla berörda beställare av den aktuella batchen.
De enda av industriepokens leverantörer som troligen behöver anlitas (utom open source frilanskonsulter) legoföretags verktygsmaskinpark, OEM-enhets-, fästelements- och komponenttillverkare etc. Dessutom bör sannolikt användarorganen bygga upp egna monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonteringshallar inom varje användargrupps närområde. Det bör totalekonomiskt sett vara mera användaroptimalt att leasa och hyra alla sällananvända utrustningar än att varje användare köper och ställer i beredskapsförråd den mesta av tiden.
Saker, utrustningar och system som teknikupphandlas för uthyrning konstrueras förstås så att alla olika delar är enkelt utbytbara. Hållbarhetstiden kan då bli nära nog obegränsad. Om grejerna då håller avsevärt mer än tio ggr längre, och många fler än tio användare omväxlande använder samma grejer, så behöver det ju bara tillverkas tiondelen så många grejer. Och detta utan att användaraktiviteten behöver avta. Införs hyressystemen så småningom överallt så innebär det enorma resursbesparingar.
Lennart Schön, Tillväxt och omvandling under två sekler: Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år!
Citat: En tjänst är till skillnad från en vara något som konsumeras samtidigt som den utförs.
Åke E Andersson: Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster.
Gunnar Sohlenius: Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete.
lördag 6 mars 2010
Är nuvarande skatter, subventioner och transfereringar integritetskränkande?
De allmänmänskliga behoven är desamma i alla kulturer och under alla historiska epoker. De finns beskrivna på webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8
Nuvarande produktion är i alltför hög grad inriktad på fysisk försörjning med halvfabmat, flervåningshus och ett makalöst massproducerat prylöverskott. Detta tillgodoser i någorlunda mån livsuppehälle och viss trygghet. Men utöver detta så är den nuvarande tjänsteutövningen knappast utvecklad och inriktad på att först och främst tillgodose behoven av genuin delaktighet, uppskattning, vila, kreativitet, mening, frihet, omväxling mm.
Många av de rena tjänsteverksamheter som betjänar de privata hushållens medlemmar, betalas till alltför stor del med subventionerade och transfererade skatte-/försäkringspengar! Detta kan i alltför många fall upplevas som oerhört integritetskränkande! Och då tänker jag förstås inte i första hand den ”normala” formen av vård, skola och omsorg som lika gärna skulle kunna ha finansierats med privata försäkringar.
Den rimliga orsaken till att dessa ”normala” försäkringar är obligatoriska, är förstås att de allra flesta människor – av naturliga skäl – inte är förutseende av födsel och ohejdad vana. De allra flesta har nog passerat fyrtioårsåldern innan praktisk erfarenhet har gett den en tillräckligt förutseende insikt.
Det stora och integritetskränkande dilemmat med nuvarande välfärdssamhälle är förstås att den oerhört snedvridna maktbalansen mellan staten och myndigheterna vs de privata hushållen. Detta gäller förstås alldeles särskilt hushållen med omkring medel- eller ännu lägre inkomster. Särskilt gäller det kanske då ensamstående med barn, och kanske även de pensionärer som plötsligt blir ensamma.
Dessa förhållanden blir förstås bara värre och värre i takt med att kanske speciellt den traditionellt mansdominerad industriproduktion och distributionen mer och mer avfolkas i takt med att datoriseringen automatiseringen och utflyttningen ganska långsamt men obevekligen ökar mer och mer och mer.
Det framtida samhället måste rimligtvis därför successivt byggas upp runt rena och kvalitetssäkrade upplevelsetjänster som ”tillskräddmixas” för att tillgodose ALLA de genuina mänskliga behoven. Bör kanske då beskattningen av arbetet och konsumtionen helt elimineras? Bör den kanske ersättas med någon form av automatisk och kontobaserad likviditetsbeskattning, samtidigt med att sedlar och mynt avskaffas?
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8
Nuvarande produktion är i alltför hög grad inriktad på fysisk försörjning med halvfabmat, flervåningshus och ett makalöst massproducerat prylöverskott. Detta tillgodoser i någorlunda mån livsuppehälle och viss trygghet. Men utöver detta så är den nuvarande tjänsteutövningen knappast utvecklad och inriktad på att först och främst tillgodose behoven av genuin delaktighet, uppskattning, vila, kreativitet, mening, frihet, omväxling mm.
Många av de rena tjänsteverksamheter som betjänar de privata hushållens medlemmar, betalas till alltför stor del med subventionerade och transfererade skatte-/försäkringspengar! Detta kan i alltför många fall upplevas som oerhört integritetskränkande! Och då tänker jag förstås inte i första hand den ”normala” formen av vård, skola och omsorg som lika gärna skulle kunna ha finansierats med privata försäkringar.
Den rimliga orsaken till att dessa ”normala” försäkringar är obligatoriska, är förstås att de allra flesta människor – av naturliga skäl – inte är förutseende av födsel och ohejdad vana. De allra flesta har nog passerat fyrtioårsåldern innan praktisk erfarenhet har gett den en tillräckligt förutseende insikt.
Det stora och integritetskränkande dilemmat med nuvarande välfärdssamhälle är förstås att den oerhört snedvridna maktbalansen mellan staten och myndigheterna vs de privata hushållen. Detta gäller förstås alldeles särskilt hushållen med omkring medel- eller ännu lägre inkomster. Särskilt gäller det kanske då ensamstående med barn, och kanske även de pensionärer som plötsligt blir ensamma.
Dessa förhållanden blir förstås bara värre och värre i takt med att kanske speciellt den traditionellt mansdominerad industriproduktion och distributionen mer och mer avfolkas i takt med att datoriseringen automatiseringen och utflyttningen ganska långsamt men obevekligen ökar mer och mer och mer.
Det framtida samhället måste rimligtvis därför successivt byggas upp runt rena och kvalitetssäkrade upplevelsetjänster som ”tillskräddmixas” för att tillgodose ALLA de genuina mänskliga behoven. Bör kanske då beskattningen av arbetet och konsumtionen helt elimineras? Bör den kanske ersättas med någon form av automatisk och kontobaserad likviditetsbeskattning, samtidigt med att sedlar och mynt avskaffas?
måndag 8 februari 2010
Varifrån skall jobben komma?
… var rubriken i SvD:s söndagskrönika den 7/2!
Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!
En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.
Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.
Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”
OBS! detta är bara ett halvfärdigt utkast!
Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!
En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.
Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.
Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”
OBS! detta är bara ett halvfärdigt utkast!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)