måndag 3 juni 2019

nytt inlägg

måndag 22 april 2019

Det som människor konsumerar är koncentrationer och strukturer. Därför har alla behov av att rätt saker, finns på rätt plats vid rätt tid. Alternativt är att valfritt kunna förflytta sig själv.
Det är knappast möjligt att ha en långsiktig ekonomisk tillväxt, om man inte på alla sätt försöker kombinera den med en ekologiskt hållbar utveckling. Därför behövs det global hushållning med de av naturen lagrade resurser som hämtas upp från geosfären, och att de naturresurser som finns inom den begränsade jordytans biosfär ges hållbara möjligheter att förnyas och att mångfalden bevaras. Utan att vi tidigare riktigt ha förstått omfattningen, så är en stor del av jordklotets odlingsjord, flod- och havsresurser, färskvatten, atmosfär, klimat osv., utsatt för allmänningens kortsiktiga dilemma.

Om nuvarande ekonomiska tillväxt - och därmed en stor del av de traditionella infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik - inte snarast förändras och förbättras, så utarmas och utökas vars och ens livsnödvändiga försörjningsomland bara mer och mer. Majoriteten av dem som bor och lever inom nord- och västländerna, har ju redan alldeles för stora ekologiska fotavtryck foot- och foodprint, för att jordklotets resurser skall kunna räcka till för alla.

Något som rimligen bör diskuteras mer, är möjligheterna att fortlöpande försöka optimera förhållandet mellan tillgänglighet och rörlighet Accessibility vs Mobility. Varför satsas det fortfarande nästan enbart på ökad rörlighet vägar mm., utan att ökad tillgänglighet diskuteras och debatteras som ett tänkbart alternativ eller komplement? Varför diskuteras exempelvis inte en fortlöpande anpassning och samordning av alla de olika sociotekniska systemen och logistiken? Ett långsiktigt alternativ är kanske då att det finns mycket större möjligheter att enkelt kunna välja gång- eller cykelavstånd till arbetsplatsen, dagis, dagligvarorna, utbildningen och kulturen.

Med ökad rörlighet menas ofta att lätt och snabbt ta sig från en plats till en annan. Skillnaden mellan hastigheten 25 km/h och 75 km/h - allt annat lika - är att energibehovet vid 75 km/h ökar med 27 gånger! Samtidigt som cykelåkning bevarar hälsan och konditionen, så minskar utsläppen av växthusgaser, stoft mm., när tillgängligheten ökar om avstånden minskar.

Någonstans på internet hittade jag en bra definition på begreppet accessibility tillgänglighet: "mängden och mångfalden av attraktiva aktivitetsplatser som kan nås inom en acceptabel restid". Detta bör väl i så fall eftersträvas vid all samhällsplanering. För att alla alltid skall ha access till rätt saker, vid rätt tid, så måste man antingen flytta på sig själv, eller att någon eller någon mekanisk enhet tillverkar och flyttar på sakerna till rätt adress vid rätt tid. Oftast blir det förstås en kombination av dessa alternativ.

Ett i längden enkelt, ekonomiskt och ekologiskt effektivt alternativ - är enligt min mening - är att alltid dygnet runt ha närbelägna "hämtställen", där man själv eller någon annan hämtar hyr, leasar och återlämnar för återanvändning och återvinning det som man för tillfället behöver och önskar sig.
Tillverkningen och leveranserna till och från hämtställena med montering, uthyrning, service o underhåll, demontering för återvinning mm. bör i framtiden kunna ske "spårbundet" tåg, spårtaxi, balktrafik, linbana, och helt utan mänsklig medverkan i själva tillverknings- och flödesprocesserna alltså på motsvarande sätt som nuvarande leveranser av vatten/avlopp, gas, el, tv-bild, radio-ljud, telefon, övrig IKT mm.

Kostnaderna för boendet är för närvarande ett stort dilemma på de platser som har den bästa tillgängligheten. Ett hushåll i Stockholm behöver i snitt ha över miljonen i bruttoinkomst mot ca 640 000 kr/år i snitt för att ligga på 100 i Boindex 15 i bolånekostnader. I Göteborg och Malmö behöver bruttoinkomsten vara nästan 900 000 kr/år. I de medelstora städerna är hushållsinkomsten i snitt 85 av 100 i Boindex. Däremot har de som bor i Sveriges övriga kommuner, i snitt 60 högre inkomster än vad som krävs enligt Boindex! I gengäld så har de sannolikt höga reskostnader! Tala om ineffektiva och dåligt anpassade infrasystem och därmed moment 22!!!

De nuvarande infrastrukturella transportsystemen och sociotekniska systemen boplats vs arbete, studier, fysiska basbehov, kultur osv., bör rimligen därmed förändras så att kostnaderna för boendet i stora och medelstora städerna minskar. Samtidigt bör mängden och mångfalden av attraktiva arbets- och aktivitetsplatser som kan nås inom gång- och cykelavstånd byggas upp längs städernas tillfartsleder inom de övriga kommunerna.

Enda möjligheten för att med tiden drastiskt kunna minska städernas boendekostnader, är kanske att 20 - 40 flyttar ut längs tillfartslederna, samtidigt med att de infrastrukturella och sociotekniska systemen och logistiken målmedvetet anpassas och effektiviseras.

AV Avatar UNO HANSSON 27 SEP 2008 13:00
Det som människor konsumerar är koncentrationer och strukturer. Därför har alla behov av att rätt saker, finns på rätt plats vid rätt tid. Alternativt är att valfritt kunna förflytta sig själv.
Det är knappast möjligt att ha en långsiktig ekonomisk tillväxt, om man inte på alla sätt försöker kombinera den med en ekologiskt hållbar utveckling. Därför behövs det global hushållning med de av naturen lagrade resurser som hämtas upp från geosfären, och att de naturresurser som finns inom den begränsade jordytans biosfär ges hållbara möjligheter att förnyas och att mångfalden bevaras. Utan att vi tidigare riktigt ha förstått omfattningen, så är en stor del av jordklotets odlingsjord, flod- och havsresurser, färskvatten, atmosfär, klimat osv., utsatt för allmänningens kortsiktiga dilemma.

Om nuvarande ekonomiska tillväxt - och därmed en stor del av de traditionella infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik - inte snarast förändras och förbättras, så utarmas och utökas vars och ens livsnödvändiga försörjningsomland bara mer och mer. Majoriteten av dem som bor och lever inom nord- och västländerna, har ju redan alldeles för stora ekologiska fotavtryck foot- och foodprint, för att jordklotets resurser skall kunna räcka till för alla.

Något som rimligen bör diskuteras mer, är möjligheterna att fortlöpande försöka optimera förhållandet mellan tillgänglighet och rörlighet Accessibility vs Mobility. Varför satsas det fortfarande nästan enbart på ökad rörlighet vägar mm., utan att ökad tillgänglighet diskuteras och debatteras som ett tänkbart alternativ eller komplement? Varför diskuteras exempelvis inte en fortlöpande anpassning och samordning av alla de olika sociotekniska systemen och logistiken? Ett långsiktigt alternativ är kanske då att det finns mycket större möjligheter att enkelt kunna välja gång- eller cykelavstånd till arbetsplatsen, dagis, dagligvarorna, utbildningen och kulturen.

Med ökad rörlighet menas ofta att lätt och snabbt ta sig från en plats till en annan. Skillnaden mellan hastigheten 25 km/h och 75 km/h - allt annat lika - är att energibehovet vid 75 km/h ökar med 27 gånger! Samtidigt som cykelåkning bevarar hälsan och konditionen, så minskar utsläppen av växthusgaser, stoft mm., när tillgängligheten ökar om avstånden minskar.

Någonstans på internet hittade jag en bra definition på begreppet accessibility tillgänglighet: "mängden och mångfalden av attraktiva aktivitetsplatser som kan nås inom en acceptabel restid". Detta bör väl i så fall eftersträvas vid all samhällsplanering. För att alla alltid skall ha access till rätt saker, vid rätt tid, så måste man antingen flytta på sig själv, eller att någon eller någon mekanisk enhet tillverkar och flyttar på sakerna till rätt adress vid rätt tid. Oftast blir det förstås en kombination av dessa alternativ.

Ett i längden enkelt, ekonomiskt och ekologiskt effektivt alternativ - är enligt min mening - är att alltid dygnet runt ha närbelägna "hämtställen", där man själv eller någon annan hämtar hyr, leasar och återlämnar för återanvändning och återvinning det som man för tillfället behöver och önskar sig.
Tillverkningen och leveranserna till och från hämtställena med montering, uthyrning, service o underhåll, demontering för återvinning mm. bör i framtiden kunna ske "spårbundet" tåg, spårtaxi, balktrafik, linbana, och helt utan mänsklig medverkan i själva tillverknings- och flödesprocesserna alltså på motsvarande sätt som nuvarande leveranser av vatten/avlopp, gas, el, tv-bild, radio-ljud, telefon, övrig IKT mm.

Kostnaderna för boendet är för närvarande ett stort dilemma på de platser som har den bästa tillgängligheten. Ett hushåll i Stockholm behöver i snitt ha över miljonen i bruttoinkomst mot ca 640 000 kr/år i snitt för att ligga på 100 i Boindex 15 i bolånekostnader. I Göteborg och Malmö behöver bruttoinkomsten vara nästan 900 000 kr/år. I de medelstora städerna är hushållsinkomsten i snitt 85 av 100 i Boindex. Däremot har de som bor i Sveriges övriga kommuner, i snitt 60 högre inkomster än vad som krävs enligt Boindex! I gengäld så har de sannolikt höga reskostnader! Tala om ineffektiva och dåligt anpassade infrasystem och därmed moment 22!!!

De nuvarande infrastrukturella transportsystemen och sociotekniska systemen boplats vs arbete, studier, fysiska basbehov, kultur osv., bör rimligen därmed förändras så att kostnaderna för boendet i stora och medelstora städerna minskar. Samtidigt bör mängden och mångfalden av attraktiva arbets- och aktivitetsplatser som kan nås inom gång- och cykelavstånd byggas upp längs städernas tillfartsleder inom de övriga kommunerna.

Enda möjligheten för att med tiden drastiskt kunna minska städernas boendekostnader, är kanske att 20 - 40 flyttar ut längs tillfartslederna, samtidigt med att de infrastrukturella och sociotekniska systemen och logistiken målmedvetet anpassas och effektiviseras.

UNO HANSSON 27 SEP 2008 13:00

lördag 29 september 2012

Befria och användaranpassa marknadsarenorna!



Det är ganska så länge sedan som IKEA försökte att ändra på strukturmönstret. Och då med platta och kompakta paket, som kunderna själva hämtar från lagerhyllorna, och sedan själva monterar ihop med enkla verktyg. Men varför blev då IKEA så gott som ensam med detta embryo till socioteknisk strukturomvandling?

Varför spred sig då inte embryot av 1930-talets självbyggande av funkishus till nya generationer? Var det nyuppväckta fascistiskt inspirerade korporativistiska skråväsenden som satte käppar i hjulen? Saltsjöbadsandan där människans roll som lönearbetare låtsades övertrumfa rollen som konsument och användare av de tillverkade grejorna. Där arbetskostnaderna för mat och tak, politiskt låtsades vara frikopplade från medborgarnas mat- och boendekostnader!

Citat, Bodil Jönsson: ”… Jag känner inget av människa byggt system som fungerar utan återkoppling… Samhällsutvecklingen är förbluffande lite inriktad på att skapa återkopplingssystem…” Och kanske framför allt fatta innebörden av feedback, med dess koppling till recirkulationens behov av kvalitetssäkrade kretslopp.

Ingen påtalade ju offentligt konsekvenserna, förrän efter 1960- och 70-talets miljonprogram. Knappast ens då, utan alla fann sig ju, och fortsatte att rösta på sossarna! Hyran för den centralt belägna omoderna ettan – med dass på gården eller toa på svalen – ökade efter rivningsraseriet 5 – 9 ggr. För trean på Hisingen ökade min hyra från 55 kr/mån till 460 kr/mån. Undra på att nästa generation inte hade råd att betala för boendet inom nybyggnationen. Med följd att byggandet av nya bostäder avstannade mer och mer. Alltså helt aningslös avsaknad av feedback och kvalitetssäkring, vid nydaningen av samhällsstrukturen.

Mänskligt arbete innebär "att flytta på saker - eller att se till att andra gör det" påstår Bertrand Russell i en liten skrift från 1930-talet. På den tiden var det förstås fler av de anställda som jobbade med att bokstavligen flytta på olika grejer. Men än idag så är det relativt många som sysslar med enkla flyttmoment. Dagligen så är det dessutom massor av saker som flyttas härs och tvärs över kontinenterna. Men då ökar ju bara arbetskostnaderna mer och mer.

De stegvis ökande arbetskostnaderna medför på så sätt priser som ackumulerat i varje mellanled blir så höga, så att människor med låga inkomster inte har råd att betala för maten, boendet, momsen och alla andra grejer! Då onödiga arbetskostnader även drabbar priserna på maten, boendet och de dagliga resorna, så blir resultatet ett helt förödande ”moment 22”. Demokratiskt beslutade löneskatter, arbetsgivaravgifter mm., gör dessutom att arbetskostnaderna ökar priserna ytterligare. Och som grädde på moset, så drabbas användarna ännu mycket mer av rikspolitikernas befängda beslut om momspålägg.

Vid upphämtningen av naturens råvaror, vid processer för omvandling till standardmaterial för tillverkning av monterbara materialdelar mm.; och vid tillverkningen av dessa materialdelar, så är sannolikt det mesta ganska så väl automatiserat. Men för hela det fortsatta flödet och distributionen ”från jord till bord”, så är det fortfarande massor med företagsanställda människor, som medverkar vid monteringar, hanteringar och förflyttningar. Fler och fler mellanled, sidofunktioner mm., har sannolikt via de ackumulerade priserna, ökat konsument- och användarkostnaderna ytterligare, genom avsevärt ökad outsourcing sedan 1930!

Med alternativa sociotekniska struktursystem, så bör sannolikt det mesta av alla onödiga arbetskostnader, kunna reduceras och elimineras.

Även när maskinell utrustning används så deltar truck-, lastbils-, tåg-, bussförare m.fl. vid förflyttningar av gods och passagerare. I varuhus och butiker med självbetjäning, så plockas varorna upp på hyllorna för hand, och i kassorna finns manuell betjäning. Inom den offentliga sektorns skattebetalda verksamheter, så arbetas det t.ex. dagligen och stundligen med att flytta på sängliggande patienter. Bemannade och bepansrade bilar används för att flytta på pengar! Status quo uppstår alltså steget innan grejerna når användarna, trots den mycket omfattande tekniska utvecklingen sedan 1930-talet.

Den tekniska strukturförnyelsen skedde enbart inom företags- och i viss mån inom en del andra institutionella sektorer. Några undantag för hushållssektorn är där jordbrukets mekanisering samtidigt medförde en avsevärd ökad urbanisering, som medförde en omfattande strukturförnyelse redan före 1930.

Det gällde då och nu ledningsnätbundna homogena flöden som ”enkelt” kan ske hela vägen ”från jord till bord” relativt optimalt och autonomt. Dvs. att användaren när som helst på dygnet, själv bestämmer önskad leverans och mängd, och då helt utan samtidig kostnad för betjäning från leverantörsledet. Och det fanns alltså till viss del redan före 1930.

Exempelvis när det gäller gas, el och numera telefon mm. När det gäller vatten och avlopp så innebär det numera, att även ett barn helt själv kan beställa mängd, flöde mm. med en kran. Det kostar då ca ett öre per liter. Betalningen för vatten- och avloppsnäten, kan sedan ske månadsvis via autonom flödes/volym mätning i källaren och e-faktura. Samma mängd vatten (där arbetet med att ”flytta på saker” medför merkostnaden) kostar 500 – 1000 ggr mera på returflaska från varuhushyllan. Och där tomflaskan dessutom bör returneras.

Men i övrigt, på den för alla fritt tillgängliga marknadsarenan uteblev strukturförnyelsen nästan helt. Den kanske till och med motverkades av politikens kontaminering med fascistiskt inspirerad korporativism? Den sociotekniska förnyelsen hindrades sannolikt när staten och korporativismen satte käppar i hjulen! De sociotekniska och infrastrukturella förändringarna på den fria marknadsarenan uteblev!

onsdag 6 oktober 2010

Varför belastas behoven av att äta och sova med skatter och avgifter?

Kostnaderna för maten och boendet är nödvändiga utgifter för alla människors överlevnad och välbefinnande! Dessa utgifter betalas med egna beskattade inkomster. Alla hushålls disponibla inkomster bör då med viss råge vara större än utgifterna för maten och boendet!

Alla är ju självklart fysiskt beroende av att äta och sova! Varför är då alla de sammanlagda arbetskostnaderna ”från jord till bord” och ” från skog och grus till hus” både beskattade och belagda med arbetsgivaravgifter? Ju fler mellanled och sidofunktioner, ju mer jobb, skatter och byråkrati, ju högre blir ju priserna för maten och boendet! Varför samverkar då inte alla vanliga människor, för att med gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal, mer och mer försöka minska kostnaderna för att äta och sova?

De priser som vi betalar för maten och sovplatserna är summan av de beskattade och avgiftsbelagda arbetskostnaderna, plus räntorna, vinsterna, svinnet och momsen. En stor del av priserna är skatter, då den största delen av mat- och boendeutgifterna är de samanlagda arbetskostnaderna längs bearbetnings- och leveranskedjorna och dess sidofunktioner! Särskilt som även räntorna beror på investeringar vars kostnader till största delen också är arbetskostnader, och som i sin tur är beskattade och arbetsgivaravgiftsbelastade!

Före 1947 så var det inte på detta viset! På den tiden var det därför ganska lätt att när och var som helst få jobb för dagen, och hela den avtalade pengasumman i handen på kvällen! Sedan var det bara att deklarera allt på heder och samvete året efter! Med ett så enkelt och obyråkratiskt system, så var det sällan som någon behövde vara arbetslös någon längre tid!

De flesta politiker och ekonomer anser kanske att det spelar väl ingen roll om arbetsgivarna tvingas att leka curlingföräldrar; istället för att alla de avtalade arbetskostnaderna sätts in på löntagarnas konto – och skatt och välfärdsavgifter dras direkt från kontona. De låtsas då inte alls om att alla Parkinsons smygbyråkratlagar självklart blir mer och mer insyltade i systemet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Att man införde källskattesystemet – när det på 1950-talet och tidigare varken fanns kontokort eller internet – må så vara! Men varför håller då våra demokratiskt valda beslutsfattare så infernaliskt benhårt fast vid denna makalöst snäva sociotekniska systemstruktur? Detta sker valperiod efter valperiod helt utan offentligt ifrågasättande och debatt! Trots att datornätstrukturer och kontobaserade pengar sedan länge är ganska så väl etablerade.

För att inte arbetslösheten skall skena iväg, så måste man då lite krystat försöka med ROT- och RUT-avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter! Istället finns det ju numera mångfaldiga möjlighetsutrymmen för att äntligen göra på något annat radikalt och bättre sätt! En möjlighet är till exempel att alla sedlar och mynt slopas, och istället så är det alla de likvida kontona som automatiskt beskattas med en viss procent varje natt (gissningsvis behövs det kanske 0,1 – 0,5 % med nuvarande likvida penningmängd).
http://www.nordspar.se/nyttsyst.html

I princip så har alla kostnader sitt ursprung i arbetskostnader! Ju mer som kan produceras och distribueras utan direkta mänskliga arbetsinsatser, ju lägre blir förstås priserna och utgifterna för maten och boendet! Ju mer som vars och ens tillgänglighet till automatiserade produktionsmedel via internet kan underlättas, och mer och mer på enklaste sätt görs med återanvändbart arbete, ju mer och mer försumbara bör de nödvändiga utgifterna för maten och boendet kunna bli! Istället för andras direkta arbetsinsatser så bör mer och mer och mer kunna göras med smarta, automatiserade, processreglerade och integrerade sociotekniska system och totaloptimerad logistik.

All världens konsumenter, bönder, tjänsteföretagen m.fl., bör via Internetbaserade paraplyorgan kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med helautomatiserade underleverantörer, legoföretag, GPS-styrda lantbrukskluster och andra. Med optimalt utformad socioteknisk strukturomvandling, så bör alla onödiga mellanled och sidofunktioner successivt mer och mer kunna elimineras och utkonkurreras. Monteringen och beredningen kan sedan ske inom varje användares närsektor, och massor av sällananvända utrustningar bör kunna hyras, leasas och hela tiden återanvändas, slitdelar bytas om och om igen osv. – istället för att köpas och mesta tiden finnas i skrymmande förråd och källarutrymmen.

Det som i princip då sker är att successivt mer och mer och mer av de med tiden ökande direkta arbetskostnaderna, på ett smart och optimalt sätt omvandlas till mer och mer långsiktigt marginalkostnadsavtagande återanvändbart arbete, bl.a. i form av återkopplade och processreglerade sociotekniska system, som alla successivt mer och mer har enkel, billig och pålitlig tillgänglighet till via internet (jämförbart med VA-systemen inom städer och tätorter, där vatten på returflaska ofta kostar tusen ggr mera än kranvattnet)!

Återanvändbart arbete:http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

söndag 19 september 2010

Samverkan för ökat och bibehållbart möjlighetsutrymme.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Sverige och EU har grundlagar med negativa rättigheter, och då finns det polis och rättsysten som någorlunda väl undanröjer hot och hinder, mot vars och ens negativa friheter. När det gäller de praktiska möjligheterna så finns det påtagliga begränsningar av människornas positiva frihet. En naturlig begränsning för alla – men som de allra flesta därför inte ser som ett problem – är den som beskrivs i Brundtlandrapporten så här: En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Men jag anser att det dessutom finns onödiga och för många människor ohälsosamma begränsningar. Begränsningar som sannolikt gör att olika människor blir sjuka, stressade, apatiska, frustrerade, otillfreds mm. Många är nog inte alls nöjda med att de saknar praktiska möjligheter (tillräckligt med pengar över) för att fullt ut tillgodose alla de genuina mänskliga behov som beskrivs här:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Där beskrivs de som:
* begränsade och klassificerbara
* desamma i alla kulturer och i alla historiska perioder
* inte utbytbara mot varandra
* möjliga att tillfredställa i högre grad än idag

För många människor i Sverige så är det troligen bara en del av dessa behov som i viss omfattning tillgodoses i de välfärdssamhällen som finns idag. För att helt och fullt tillgodose de flesta behoven så saknar nog alltför många fortfarande tid, ork och pengar. Fortfarande så upplever nog många att maten, boendet och resorna till och från jobbet, dagis mm., tar en alldeles för stor del av tiden och inkomsterna varje månad.

Jag är övertygad om att det i avsevärt större omfattning, är möjligt att med ömsesidig samverkan, kreativitet och kunskaper, på enklaste sätt tillse att alla de egna och vännernas behov tillgodoses. Detta sker kanske enklast genom att alla bryr sig om att dela med sig av sin kreativitet och förmåga. Lägg märke till att ett centralt behov är delaktighet!

Hittills så har inriktningen varit att gemensamma fackliga organisationer försöker förhandla fram allt högre och högre arbetsinkomster och anställningsskydd åt sina medlemmar. Men det har gjorts häpnadsväckande lite för att gemensamt organiserat – med systematiskt strukturerade bibehållbara åtgärder - försöka minska varje hushålls utgifter för maten och boendet mer och mer och mer. Minst lika angeläget är sannolikt att mer och mer samordnat försöka minska res- och kötiderna till och från jobb, dagis, skolor, hämtställen för dagligvaror osv…

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att antalet arbetare inom industrin successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna.

Detta visar klart och tydligt att det är alldeles, alldeles för många (inte minst staten, regionerna och kommunerna) som på något direkt eller indirekt sätt har inkomster för att människorna och hushållen i Sverige förses med mat, bostäder och annat nödvändigt. Arbetskostnaderna med skatter, arbetsgivaravgifter och moms ingår ju i alla konsumentpriser! Enbart sänkt matmoms, jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift, ROT och RUT har kanske bidragit till att inflationen och räntorna är lägre än de annars skulle vara! Varför inser då inte fler politiker, ekonomer och journalister, att alltför stora utgifter för försörjningen är en helt avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Med nuvarande penningsystem så ökar inkomstskillnaden mellan de som har höga och de som har låga inkomster. De som har lägst inkomster har på flera olika sätt färre möjligheter att planera sina inköp, och inte alltid kan betala kontant. Fanns det inte barn- och bostadsbidrag mm., så skulle skillnaden i inkomster vara ännu större. De hushåll som har låga inkomster vinner rimligtvis inte på ständig tillväxt, kreditexpansion, inflation osv. Alldeles särskilt då de har mindre möjligheter att ha pengar ”över” eller låna för att passa på att handla på någon ”spotmarknad”.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd

Låg- och medelinkomsthushållens möjligheter för att öka sin valfrihet är därför inte tillväxt och inflation, utan att bilda gemensamma organisationer för att försöka minska utgifterna för mat, boendet och andra saker. Blir det tillräckligt många medlemmar runt om i Sverige, EU och världen i övrigt, så bör det vara möjligt att successivt mer och mer medverka till att själva bygga sina bostäder och odla, bilda matlag i varje kvarter, konservera och frysa in egna matportioner.

onsdag 15 september 2010

Finns det bibehållbart utrymme för positiv frihet?

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Negativ frihet för alla i en rättsstat, uppnås med grundlagsskyddade negativa rättigheter, och helst även oberoende domstolsprövning av politiska förslag på nya lagar och regler. Rättsstaten är dessutom en rimlig nödvändighet för positiv frihet.

Finns det kanske några uppenbara outnyttjade möjligheter för att successivt skapa mer och mer bibehållbart utrymme för ekonomisk valfrihet för alla människor i alla samhällen? Det bibehållbara utrymmet begränsas förstås av de ekologiska miljökrav som beskrivs här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Mer och mer möjlighetsutrymme bör kunna skapas med successivt allt större och större skillnader mellan inkomsterna och de nödvändiga hushållsutgifterna. På så sätt blir det ju mer och mer pengar över för att förverkliga önskningarna, även för alla de hushåll som har de lägsta inkomsterna.

Möjlighetsutrymmet för att öka hushållens disponibla inkomster har politiskt, nationalekonomiskt och massmedialt fortlöpande diskuterats och förhandlats under mycket lång tid. Hela utrymmet för att försöka ÖKA INKOMSTERNA för hushållen med de lägsta inkomsterna, är sannolikt tills vidare redan utnyttjat. Retoriska försök görs hela tiden – politiskt, marknadsmässigt och massmedialt. Exempelvis genom att inför öppen ridå bränna upp massor av pengar.

Vilka tänkbara möjlighetsutrymmen som inte utnyttjas finns det då, för att försöka MINSKA UTGIFTERNA för överlevnad och fysiskt välbefinnande? Det gäller då i stort sett alla de basala behoven av mat, kläder, boende och resande. Det tänkbara möjlighetsutrymmet för att minska utgifterna för de basala behoven, har hitintills utnyttjats i häpnadsväckande liten omfattning!

De försök som görs – och har gjorts – sker på olika sätt.
Dels genom konkurrensen på marknaden, där olika företag försöker öka marknadsandelarna med lägre priser, och att med ökad produktivitet minska arbetskostnaderna och därmed priserna, så att fler får råd att köpa. Men inga riskkapitalister m.fl., har väl någon nämnvärd motivering eller argument, för att långsiktigt steg för steg försöka strukturomvandla den sedan Saltsjöbadsavtalet betongmässigt rigida och korporativistiska bygg- och bostadssektorn!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Andra försök görs sedan början av förra seklet med konsument- och jordbrukskooperativ, hyresgästföreningar, egnahemsbyggen osv. Dessa tjänstemannastyrda försök, urartar ganska snart då de sällan nöjer sig med att ordna medlemsgemensamma avropsavtal med de tills vidare bästa priserna. Istället börjar kooperativen helt fräckt att upphandla och sälja till både medlemmarna och andra under motiveringen att alla vinster går till investeringar. Detta är förstås sällan bibehållbart under mer än en generation, då Parkinsons lagar rimligtvis gäller för alla tjänstemannastyrda organisationer. Även hyresgästföreningar m.fl. är i viss mån korporativistiska!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Men i och med automationen, recept- och algoritmstyrda processer och feedbacksystem, datorer, internet mm., så har det tänkbara möjlighetsutrymmet för successivt minskande utgifter för mat, tak mm. rimligtvis ökat enormt! Det finns naturligtvis sedan länge ekonomiska föreningar som gör gemensamma inköp, där mängdrabatter leder till lägre priser. Men det används fortfarande inte av de allra flesta inom t.ex. de flesta bostadsområden. Före datorer, internet, e-post, mobiltelefoner osv., så var ofta medlemmarna av kommunikationsskäl mm. hänvisade till geografiskt begränsade områden.

Bara ett enkelt exempel: Istället för att varje hushåll har var sitt abonnemang när det gäller el, bredband, telefon, film, musik, e-böcker osv., så bör det räcka med ett litet antal abonnemang inom ett boendeområde. Samtidigt som ledningar, fiber, servrar, klienter, skärmar, högtalare, mikrofoner, mobiler osv. teknikupphandlas och avropsavtalas gemensamt och kanske samordnat med tiotals, hundratals, tusentals… andra boendeföreningar runt om i kommunen, regionen, Sverige, EU osv…

Liknande samverkan med teknikupphandlingar och avropsavtal bör så småningom mer och mer kunna ske när det gäller mat, bostäder osv…
Det tog väl bortåt ett sekel (fram till 1960-, 70- eller kanske 80-talet?) innan hela möjlighetsutrymmet för reell fortlöpande inkomstökning för de med lägst arbetsinkomster var utnyttjat (utan nämnvärd korporativism).

Hur lång tid kommer det då att ta, innan basutgifterna i förhållande till inkomsterna blivit försumbara? Liksom arbetarna gjort under tidigare sekel så bör majoriteten av konsumenterna under detta sekel solidariskt samverka! Detta bör kunna ske med samordnade och intressegemensamma innovationer, nya sociotekniska system, logistik mm. för att successivt mer och mer minska basutgifterna?