… var rubriken i SvD:s söndagskrönika den 7/2!
Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!
En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.
Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.
Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”
måndag 8 februari 2010
onsdag 27 januari 2010
Alternativa penningsystem; Medborgarkonto mm.
Kapitalism innebär en fri och öppen marknadsekonomi med individuella frihetsrättigheter; bl.a. rätten att äga något och att i full frihet ingå avtal. Den främsta orsaken till att detta system inte leder en ”klockren” fördelning av resurser, är att det är samma sorts (reversibelt växlingsbara) pengavaluta som används på varu-, arbets- och penningmarknaden.
I en kapitalistisk nattväktarstat bör det precis som nu, finnas en nationell valuta som är helt växlingsbar med andra staters och federationers valutor. Varje totalt självständig region inom staten bör dessutom ha en egen medlemsbaserad valuta, som kan användas parallellt med den nationella men då enbart på varu- och arbetsmarknaden. Den nationella valutan bör fritt kunna växlas mot den regionala, men den regionala valutan bör inte utan restriktioner kunna växlas tillbaka till den nationella eller till andra valutor.
En restriktion hos den regionala valutan är rimligen att den är helt kontobaserad. Pengar – även småsummor – bör alltså mycket snabbt och enkelt kunna föras över från ett konto till ett annat, men det är naturligtvis helt onödigt att de regionala pengarna skall behöva finns i form av kostnadskrävande sedlar och mynt. Varje konto reduceras varje natt med en viss procent (t.ex. 0,1 – 1 %). På de konton som inte alls används, och där inga nya pengar har kommer in, så tar pengarna alltså slut efter några år. Det är alltså ingen idé att försöka spara pengarna någon längre tid på kontot. Företagen bör alltså inte alls samla på pengar av denna valuta, utan bör snarast dela ut den till ägarna och löntagarna och genast betala leverantörerna.
De pengar som dras från medlemskontot varje natt flyttas över till medlemmens medborgarkonto. Pengarna som förs över till medborgarkontot kan före pensionsåldern bara användas för sjukvård, utbildning, vid arbetslöshet osv. På lång sikt kan därmed alla skatter och avgifter som finns inom nuvarande välfärdsamhällen slopas helt. Finansieringen av den gemensamma ”välfärden” sker istället via medborgarkonton. När skatterna inte längre behövs så är det ju många statliga och kommunala institutioner som kan avvecklas helt. Några svartjobb kan t.ex. inte finnas när alla inkomstskatter och all moms försvinner.
Alla samhällsmedborgarna använder sig sannolikt mer eller mindre av både den nationella och den regionala valutan, och var och en bedömer då vilken valuta som är fördelaktigast att använda vid olika transaktioner. Dem som däremot nöjer sig med att enbart använda den nationella valutan behöver förstås inte bli kommun- eller regionmedlemmar. Sjukvård, utbildning och allt annat kan naturligtvis även betalas med privata försäkringar och med den nationella valutan. Då den nuvarande offentligsektorn gör upphandlingar för ca 400 miljarder/år så bör detta ganska snart leda till att företag inom alla branscher vill ha mesta möjliga andelar av denna marknad. Detta kan kanske i ett inledningsskede komma att påskynda acceptansen för de regionala valutorna.
Med olika penningsystem så kommer inte pengarna att ständigt flyta över från varu-/arbetsmarkanden till penningmarkanden. Spelet på penningmarknaden blir då ett rent nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Dem som inte alls har något intresse av att delta på spelmarknaden kan då med fördel låta bli att använda den nationella valutan mer än nödvändigt. Det regionala pensionssparandet behöver då inte baseras på börsaktier, men kan ändå vara med för att finansiera olika aktiebolag och därmed ta del av deras utdelningar mm.
På bl.a. följande webbadress beskrivs varför en valuta som både används på arbetsmarknaden och penningmarknaden inte kan bli ”klockrent” fördelad, utan tyvärr blir fördelningen istället alltid att de 20 % rikaste kommer att äga 80 % av pengarna. Med en separat valuta som enbart används på varu- och tjänstemarknaden så uppträder rimligen inte detta fenomen:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html
Medborgarkonto beskrivs på:
http://www.dsv.su.se/~torgny/egen.doc
På följande webbadresser finns förslag till ett alternativt penningsystem:
http://www.nordspar.se/nyttsyst.html
http://www.nordspar.se/slutajag.html
http://www.solidar.lir.be/tiki-index.php
I en kapitalistisk nattväktarstat bör det precis som nu, finnas en nationell valuta som är helt växlingsbar med andra staters och federationers valutor. Varje totalt självständig region inom staten bör dessutom ha en egen medlemsbaserad valuta, som kan användas parallellt med den nationella men då enbart på varu- och arbetsmarknaden. Den nationella valutan bör fritt kunna växlas mot den regionala, men den regionala valutan bör inte utan restriktioner kunna växlas tillbaka till den nationella eller till andra valutor.
En restriktion hos den regionala valutan är rimligen att den är helt kontobaserad. Pengar – även småsummor – bör alltså mycket snabbt och enkelt kunna föras över från ett konto till ett annat, men det är naturligtvis helt onödigt att de regionala pengarna skall behöva finns i form av kostnadskrävande sedlar och mynt. Varje konto reduceras varje natt med en viss procent (t.ex. 0,1 – 1 %). På de konton som inte alls används, och där inga nya pengar har kommer in, så tar pengarna alltså slut efter några år. Det är alltså ingen idé att försöka spara pengarna någon längre tid på kontot. Företagen bör alltså inte alls samla på pengar av denna valuta, utan bör snarast dela ut den till ägarna och löntagarna och genast betala leverantörerna.
De pengar som dras från medlemskontot varje natt flyttas över till medlemmens medborgarkonto. Pengarna som förs över till medborgarkontot kan före pensionsåldern bara användas för sjukvård, utbildning, vid arbetslöshet osv. På lång sikt kan därmed alla skatter och avgifter som finns inom nuvarande välfärdsamhällen slopas helt. Finansieringen av den gemensamma ”välfärden” sker istället via medborgarkonton. När skatterna inte längre behövs så är det ju många statliga och kommunala institutioner som kan avvecklas helt. Några svartjobb kan t.ex. inte finnas när alla inkomstskatter och all moms försvinner.
Alla samhällsmedborgarna använder sig sannolikt mer eller mindre av både den nationella och den regionala valutan, och var och en bedömer då vilken valuta som är fördelaktigast att använda vid olika transaktioner. Dem som däremot nöjer sig med att enbart använda den nationella valutan behöver förstås inte bli kommun- eller regionmedlemmar. Sjukvård, utbildning och allt annat kan naturligtvis även betalas med privata försäkringar och med den nationella valutan. Då den nuvarande offentligsektorn gör upphandlingar för ca 400 miljarder/år så bör detta ganska snart leda till att företag inom alla branscher vill ha mesta möjliga andelar av denna marknad. Detta kan kanske i ett inledningsskede komma att påskynda acceptansen för de regionala valutorna.
Med olika penningsystem så kommer inte pengarna att ständigt flyta över från varu-/arbetsmarkanden till penningmarkanden. Spelet på penningmarknaden blir då ett rent nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Dem som inte alls har något intresse av att delta på spelmarknaden kan då med fördel låta bli att använda den nationella valutan mer än nödvändigt. Det regionala pensionssparandet behöver då inte baseras på börsaktier, men kan ändå vara med för att finansiera olika aktiebolag och därmed ta del av deras utdelningar mm.
På bl.a. följande webbadress beskrivs varför en valuta som både används på arbetsmarknaden och penningmarknaden inte kan bli ”klockrent” fördelad, utan tyvärr blir fördelningen istället alltid att de 20 % rikaste kommer att äga 80 % av pengarna. Med en separat valuta som enbart används på varu- och tjänstemarknaden så uppträder rimligen inte detta fenomen:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html
Medborgarkonto beskrivs på:
http://www.dsv.su.se/~torgny/egen.doc
På följande webbadresser finns förslag till ett alternativt penningsystem:
http://www.nordspar.se/nyttsyst.html
http://www.nordspar.se/slutajag.html
http://www.solidar.lir.be/tiki-index.php
tisdag 12 januari 2010
Vart är vi på väg?
Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”:
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”
Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.
(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)
De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!
Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!
So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”
Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.
(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)
De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!
Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!
So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
tisdag 5 januari 2010
Hur når vi balans mellan bibehållbarhet och förnyelse?
Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor; marknad, omfördelning och ömsesidighet. Det är ganska många som föredrar en marknad med frihetsliberal filosofi och etik och tillämpad kapitalism. Det innebär i bästa fall; globalt fria, öppna och transparenta marknadsarenor. Demokratiskt majoritetsbeslutad omfördelning – under hot om våldsintrång från kronofogde och polismakt – är kränkande, orättvis och oerhört ineffektiv.
Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.
Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.
Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).
Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.
Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.
Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…
Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.
Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.
Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!
Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!
”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488
Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.
Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.
Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).
Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.
Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.
Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…
Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.
Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.
Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!
Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!
”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488
söndag 6 december 2009
Upplevelser som framtidens marknads- och arbetsarena
När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR mer och mer på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Finns det egentligen några andra alternativ?
Globalt sett kan långt ifrån alla numera få jobb, enbart genom att det via företag tillverkas och distribueras saker, bostäder, fordon, anläggningar och system till användare och konsumenter. Inom i-länderna så har nästan alla tillgänglighet till många fler föremål, utrustningar och system, än vad de hinner med att använda.
Det är otroligt mycket som köps, för att sedan bara hamna i beredskap i olika förråd, lådor och garderober. Detta gäller inte bara de enskilda hushållen, utan kanske minst lika mycket för offentligsektorn och företagen. Inte minst för miljön så bör alla berörda snarast börja hyra saker och utrustningar ”just in time” när de behövs, istället för att köpa det som ändå bara används ganska sällan eller enbart säsongsvis.
Med dagens teknik – med bl.a. Internet, automation och bevakningssystem – så bör strukturen och logistiken kunna förändras så att det blir mycket, mycket enklare och billigare att hyra än att köpa. Det kan t.ex. finnas obemannade och kvartersnära hämtställen som är tillgängliga dygnet runt. På så sätt bör tillverknings- och transport- och försäljningssektorn successivt kunna avfolkas i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet. Dessutom kan beroendet av långa och omfattande transporter från Kina och andra låglöneländer i hög grad elimineras.
Dessa hämtställen – som mycket väl kan ägas gemensamt av de boende inom närsektorn – kan samtidigt vara nära integrerade med lämpligt placerade monteringsverkstäder. Dessa monteringsverkstäder fungerar då som kretsloppsnav för hela lokalsamhället. Förutom att montera, byta uttjänta delar, underhålla och funktionssäkra utrustningarna, så demonteras förstås uttjänta utrustningar. Materialdelarna sorteras sedan för återvinning, reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Det andra kretsloppsnavet är då strategiskt placerade helautomatiserade legoföretag och andra OEM-leverantörer. En hel del av alla de övriga mellanleden – alltså en stor del av dagens multijättar såsom Wal-Mart m.fl. – kan på så sätt konkurreras ut på motsvarande sätt som dinosaurierna gjorde för mycket länge sedan.
Citat: ”Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete… // … Självgående verktygsmaskiner, som producerar produkter med rätt kvalitet till lägre kostnader är det bästa sättet att höja konkurrenskraften. Varför gör vi då inte alltid detta?”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece
Med välunderbyggd och flexibel kännedom om lokalsamhället efterfrågan och upphandlingsbehov, så beställer de lokala monteringsföretagen via Internet direkt från legoföretagens helautomatiserade och ”receptstyrda” verktygsmaskiner. Det som beställs är då helt monteringsfärdiga och ytbehandlade materialdelar. Från OEM-leverantörerna beställs samtidigt hjul, motorer, kretskort, komponenter, fästelement osv… osv…
Konsultföretag och uppfinnare kan också samarbeta med många olika monteringsföretag för att göra gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal med legoföretagen. På så sätt kan olika delar och fästelement så att samma sorts materialdelar och fästelement kan användas till allt fler och fler olika produkter.
Exempelvis kan snarlika delar, fästelement, hjul mm. kanske användas till barnvagnar, barncyklar, sparkcyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.
Samtidigt bör inte offentligsektorn, institutionerna, myndigheterna och byråkratin svälla ut, så att det inte finns tillräckligt med utrymme, tid, ork och pengar för de många människorna. Alla har ju genuina behov av att helt fritt – och utan måsten – göra precis vad de själva önskar och inte minst umgås med varandra och trivas med livet.
Jobben och offentligsektorns service och institutioner har inom Sverige hittills någorlunda kunnat tillgodose de fysiska behoven och den trygghet, beskydd och säkerhet som alla behöver. Men ju mer som den tekniska effektiviteten ständigt ökar, ju färre är det som fullt ut får ens dessa behov tillgodosedda. Detta gäller ju även i länder som Sverige, trots att vi har exportöverskott och mot u-länderna och låglöneländerna exporterar dyrt och importerar billigt.
Försöker vi då kompensera den jobbminskning som uppstår på grund av ökad teknisk produktivitet, med ytterligare offentliga och skattebetalda jobb, så kommer vi aldrig att få våra övriga genuina behov tillgodosedda. Följden blir då bara ökad sjuklighet, fler kriminella och ökat utanförskap.
När mat, tak och övrigt basalt någorlunda har tillgodosetts, så har de allra flesta varken tid, ork eller pengar över för alla de övriga genuina behoven. Detta har dessutom knappast förändrats för låg- och medianinkomsttagarna sedan 1960-talet! Politikerna har alltså inte alls kunnat göra någon förbättring på åtminstone 50 år!
Behoven finns beskrivna på webbsidan: http://tinyurl.com/mnuhyx
Därmed finns det rimligtvis mycket allvarliga systemfel med de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen och logistiken. När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Men då bör förstås skatter och avgifter på arbete och konsumtion successivt avvecklas. Slopas sedlar och mynt helt och hållet, så bör all skatt kunna dras direkt och automatiskt från alla likvida konton. Exempelvis bör kanske 0,2 % av summan kunna dras varje natt kl 4, för att överföras till samma persons medborgarkonto.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarkonto
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8
Samtidigt måste förstås kostnaderna och priserna för mat, tak, resor och annat basalt, minska i förhållande till medianinkomsterna, så att nästan alla har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade privata upplevelsetjänster. Upplevelsetjänsterna bör förstås då i viss omfattning samtidigt utformas som fysiskt aktiv hälsovård, för att successivt mer och mer minska kostnaderna för sjukvården.
En timmes mänskligt arbete inom tillverkningsindustrin medför utsläpp av i snitt 14 kg koldioxid (CO2), och vid transporter släpps det i snitt ut 41 kg CO2/arbetstimme. Detta kan jämföras med att rena tjänsteverksamheter endast medför utsläpp av i snitt 1 kg CO2/timme.
Globalt sett kan långt ifrån alla numera få jobb, enbart genom att det via företag tillverkas och distribueras saker, bostäder, fordon, anläggningar och system till användare och konsumenter. Inom i-länderna så har nästan alla tillgänglighet till många fler föremål, utrustningar och system, än vad de hinner med att använda.
Det är otroligt mycket som köps, för att sedan bara hamna i beredskap i olika förråd, lådor och garderober. Detta gäller inte bara de enskilda hushållen, utan kanske minst lika mycket för offentligsektorn och företagen. Inte minst för miljön så bör alla berörda snarast börja hyra saker och utrustningar ”just in time” när de behövs, istället för att köpa det som ändå bara används ganska sällan eller enbart säsongsvis.
Med dagens teknik – med bl.a. Internet, automation och bevakningssystem – så bör strukturen och logistiken kunna förändras så att det blir mycket, mycket enklare och billigare att hyra än att köpa. Det kan t.ex. finnas obemannade och kvartersnära hämtställen som är tillgängliga dygnet runt. På så sätt bör tillverknings- och transport- och försäljningssektorn successivt kunna avfolkas i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet. Dessutom kan beroendet av långa och omfattande transporter från Kina och andra låglöneländer i hög grad elimineras.
Dessa hämtställen – som mycket väl kan ägas gemensamt av de boende inom närsektorn – kan samtidigt vara nära integrerade med lämpligt placerade monteringsverkstäder. Dessa monteringsverkstäder fungerar då som kretsloppsnav för hela lokalsamhället. Förutom att montera, byta uttjänta delar, underhålla och funktionssäkra utrustningarna, så demonteras förstås uttjänta utrustningar. Materialdelarna sorteras sedan för återvinning, reproduktion och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.
Det andra kretsloppsnavet är då strategiskt placerade helautomatiserade legoföretag och andra OEM-leverantörer. En hel del av alla de övriga mellanleden – alltså en stor del av dagens multijättar såsom Wal-Mart m.fl. – kan på så sätt konkurreras ut på motsvarande sätt som dinosaurierna gjorde för mycket länge sedan.
Citat: ”Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete… // … Självgående verktygsmaskiner, som producerar produkter med rätt kvalitet till lägre kostnader är det bästa sättet att höja konkurrenskraften. Varför gör vi då inte alltid detta?”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece
Med välunderbyggd och flexibel kännedom om lokalsamhället efterfrågan och upphandlingsbehov, så beställer de lokala monteringsföretagen via Internet direkt från legoföretagens helautomatiserade och ”receptstyrda” verktygsmaskiner. Det som beställs är då helt monteringsfärdiga och ytbehandlade materialdelar. Från OEM-leverantörerna beställs samtidigt hjul, motorer, kretskort, komponenter, fästelement osv… osv…
Konsultföretag och uppfinnare kan också samarbeta med många olika monteringsföretag för att göra gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal med legoföretagen. På så sätt kan olika delar och fästelement så att samma sorts materialdelar och fästelement kan användas till allt fler och fler olika produkter.
Exempelvis kan snarlika delar, fästelement, hjul mm. kanske användas till barnvagnar, barncyklar, sparkcyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.
Samtidigt bör inte offentligsektorn, institutionerna, myndigheterna och byråkratin svälla ut, så att det inte finns tillräckligt med utrymme, tid, ork och pengar för de många människorna. Alla har ju genuina behov av att helt fritt – och utan måsten – göra precis vad de själva önskar och inte minst umgås med varandra och trivas med livet.
Jobben och offentligsektorns service och institutioner har inom Sverige hittills någorlunda kunnat tillgodose de fysiska behoven och den trygghet, beskydd och säkerhet som alla behöver. Men ju mer som den tekniska effektiviteten ständigt ökar, ju färre är det som fullt ut får ens dessa behov tillgodosedda. Detta gäller ju även i länder som Sverige, trots att vi har exportöverskott och mot u-länderna och låglöneländerna exporterar dyrt och importerar billigt.
Försöker vi då kompensera den jobbminskning som uppstår på grund av ökad teknisk produktivitet, med ytterligare offentliga och skattebetalda jobb, så kommer vi aldrig att få våra övriga genuina behov tillgodosedda. Följden blir då bara ökad sjuklighet, fler kriminella och ökat utanförskap.
När mat, tak och övrigt basalt någorlunda har tillgodosetts, så har de allra flesta varken tid, ork eller pengar över för alla de övriga genuina behoven. Detta har dessutom knappast förändrats för låg- och medianinkomsttagarna sedan 1960-talet! Politikerna har alltså inte alls kunnat göra någon förbättring på åtminstone 50 år!
Behoven finns beskrivna på webbsidan: http://tinyurl.com/mnuhyx
Därmed finns det rimligtvis mycket allvarliga systemfel med de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen och logistiken. När jobben inom tillverkningen och distributionen MINSKAR på grund av ökad teknisk produktivitet, så bör rimligtvis en motsvarande ÖKNING av jobben ske inom rena privata tjänsteverksamheter! Men då bör förstås skatter och avgifter på arbete och konsumtion successivt avvecklas. Slopas sedlar och mynt helt och hållet, så bör all skatt kunna dras direkt och automatiskt från alla likvida konton. Exempelvis bör kanske 0,2 % av summan kunna dras varje natt kl 4, för att överföras till samma persons medborgarkonto.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Medborgarkonto
Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8
Samtidigt måste förstås kostnaderna och priserna för mat, tak, resor och annat basalt, minska i förhållande till medianinkomsterna, så att nästan alla har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade privata upplevelsetjänster. Upplevelsetjänsterna bör förstås då i viss omfattning samtidigt utformas som fysiskt aktiv hälsovård, för att successivt mer och mer minska kostnaderna för sjukvården.
En timmes mänskligt arbete inom tillverkningsindustrin medför utsläpp av i snitt 14 kg koldioxid (CO2), och vid transporter släpps det i snitt ut 41 kg CO2/arbetstimme. Detta kan jämföras med att rena tjänsteverksamheter endast medför utsläpp av i snitt 1 kg CO2/timme.
fredag 6 november 2009
Anpassa jobben efter människorna – inte tvärtom!
Jag är kompromisslöst frihetsliberal och vill helst ha en ren nattväktarstat med en helt fri, öppen och genomsynlig marknad. Inom denna stat kan det då helt valfritt finnas medlemsbaserade välfärdregioner med egna penningsystem. De vuxna människor som är bosatta inom en region, men inte ”direktdemokratiskt” vill betala för medlemskapets kollektiva nyttigheter, tar då egna privata försäkringar och ordnar sitt eget pensionssparande mm.
Staten finansieras med stämplingsavgifter och vid behov utöver detta så kan exempelvis alla likvida konton beskattas varje natt kl 4 (~ 0,01 %?), för att bekosta rättsväsendet, försvaret och polisen. Barn bör rimligtvis vara obligatoriskt anslutna till välfärdsregionen. Via sina föräldrar, så lånar de - vid behov och önskemål - räntefritt till försörjningen, utbildningen mm. Från 20 årsdagen så börjar de arbeta och betala av på lånen fram till 40, och därefter pensionssparar de tills de fyller 60. Exempelvis...
Sedan decennier finns idag principlösningarna för den teknik som utan vidare skulle kunna tillverka och leverera så gott som alla homogena delar, OEM-moduler och fästelement mm., till vars och ens närsektor helt automatiskt och UTAN nämnvärd mänsklig medverkan. Detta system finns ju exempelvis redan när det gäller allas försörjning med vatten och avlopp inom städer och tätorteter, och inom Gbg så kostar det 0,92 öre/liter.
Om ca 1-2 % arbetar med lantbruk idag, så skulle det knappast behövas så många fler för att tillverka och leverera alla delar mm. som behövs för alla de saker, maskiner, datorer, byggnader, transportmedel, infrasystem osv… osv… som används. Dessutom bör det mesta kunna hyras just när det behövs istället för att köpas.
Dem som då ändå arbetar med jord, skog, bulk, fiske mm. och service, underhåll och förnyelse av saker, infrasystem, logistik mm., gör det förstås av intresse och engagemang. Över 95 % i åldern mellan 20 – 60 skulle då kunna jobba med sådana verksamheter som i stort är anpassade till varje individ önskemål, intresse och engagemang. Förutsättningen är förstås att det finns andra som direkt vill betala för det som erbjuds, eller förhandla om att modifiera upplevelseverksamheterna – eller vad det nu är som erbjuds. Alla dem som då börjar arbeta vid fyllda 20 har då möjlighet att välja och vraka bland allt marknadsutbud som attraherar tillräckligt många som vill betala. Om allt som tillverkas levereras till varje beställares närsektor utan nämnvärd mänsklig medverkan (helt jämförbart med leveransen av vatten till varje köks- eller badrumskran), så är ju det som återstår enbart direkta tjänsteverksamheter gentemot användaren och beställaren av tjänsten.
Till över 95 % så får vi alltså ett rent tjänstesamhälle! Citat, Åke E Andersson:
”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
I det samhälle som jag här ovan kortfattat har beskrivit, så bör alltså så gott som allt arbete kunna anpassas och förändras efter just de individer som lever i samhället under varje särskild tidsepok. Istället för tvärtom, där nuvarande arbetsliv nästan enbart bestäms av vad som historiskt har hänt hitintills och fortlöpande vad riskkapitalisterna och rikspolitikerna vill satsa på. Det är alltså alldeles för få som bestämmer den framtida samhällsinriktningen. Framtiden har alltså hittills alldeles för mycket betstämts av alltför få och av alltför små besluts tyranni. Det som hittills gällt är i stort: ”På västfronten intet nytt”!
Självbetjäningsbutiker där kunden går runt för att själv plocka ner varor från hyllorna, och betala i kassan vid utgången, började införas för mer än 60 år sedan. Sedan dess så har det knappast hänt någonting som reducerat mellanledshanteringen och sidofunktionerna ”från jord till bord” och ”från skog och grus till hus”. I varje fall så har hitintills inget som helst hänt som gjort att priserna och boendekostnaderna på hemmafronten, hela tiden blivit allt lägre och lägre och lägre i takt med ökad teknisk effektivitet, produktivitet och förbättrad logistik, under dessa mer än 60 år!http://tinyurl.com/ybxg6ao
Staten finansieras med stämplingsavgifter och vid behov utöver detta så kan exempelvis alla likvida konton beskattas varje natt kl 4 (~ 0,01 %?), för att bekosta rättsväsendet, försvaret och polisen. Barn bör rimligtvis vara obligatoriskt anslutna till välfärdsregionen. Via sina föräldrar, så lånar de - vid behov och önskemål - räntefritt till försörjningen, utbildningen mm. Från 20 årsdagen så börjar de arbeta och betala av på lånen fram till 40, och därefter pensionssparar de tills de fyller 60. Exempelvis...
Sedan decennier finns idag principlösningarna för den teknik som utan vidare skulle kunna tillverka och leverera så gott som alla homogena delar, OEM-moduler och fästelement mm., till vars och ens närsektor helt automatiskt och UTAN nämnvärd mänsklig medverkan. Detta system finns ju exempelvis redan när det gäller allas försörjning med vatten och avlopp inom städer och tätorteter, och inom Gbg så kostar det 0,92 öre/liter.
Om ca 1-2 % arbetar med lantbruk idag, så skulle det knappast behövas så många fler för att tillverka och leverera alla delar mm. som behövs för alla de saker, maskiner, datorer, byggnader, transportmedel, infrasystem osv… osv… som används. Dessutom bör det mesta kunna hyras just när det behövs istället för att köpas.
Dem som då ändå arbetar med jord, skog, bulk, fiske mm. och service, underhåll och förnyelse av saker, infrasystem, logistik mm., gör det förstås av intresse och engagemang. Över 95 % i åldern mellan 20 – 60 skulle då kunna jobba med sådana verksamheter som i stort är anpassade till varje individ önskemål, intresse och engagemang. Förutsättningen är förstås att det finns andra som direkt vill betala för det som erbjuds, eller förhandla om att modifiera upplevelseverksamheterna – eller vad det nu är som erbjuds. Alla dem som då börjar arbeta vid fyllda 20 har då möjlighet att välja och vraka bland allt marknadsutbud som attraherar tillräckligt många som vill betala. Om allt som tillverkas levereras till varje beställares närsektor utan nämnvärd mänsklig medverkan (helt jämförbart med leveransen av vatten till varje köks- eller badrumskran), så är ju det som återstår enbart direkta tjänsteverksamheter gentemot användaren och beställaren av tjänsten.
Till över 95 % så får vi alltså ett rent tjänstesamhälle! Citat, Åke E Andersson:
”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
I det samhälle som jag här ovan kortfattat har beskrivit, så bör alltså så gott som allt arbete kunna anpassas och förändras efter just de individer som lever i samhället under varje särskild tidsepok. Istället för tvärtom, där nuvarande arbetsliv nästan enbart bestäms av vad som historiskt har hänt hitintills och fortlöpande vad riskkapitalisterna och rikspolitikerna vill satsa på. Det är alltså alldeles för få som bestämmer den framtida samhällsinriktningen. Framtiden har alltså hittills alldeles för mycket betstämts av alltför få och av alltför små besluts tyranni. Det som hittills gällt är i stort: ”På västfronten intet nytt”!
Självbetjäningsbutiker där kunden går runt för att själv plocka ner varor från hyllorna, och betala i kassan vid utgången, började införas för mer än 60 år sedan. Sedan dess så har det knappast hänt någonting som reducerat mellanledshanteringen och sidofunktionerna ”från jord till bord” och ”från skog och grus till hus”. I varje fall så har hitintills inget som helst hänt som gjort att priserna och boendekostnaderna på hemmafronten, hela tiden blivit allt lägre och lägre och lägre i takt med ökad teknisk effektivitet, produktivitet och förbättrad logistik, under dessa mer än 60 år!http://tinyurl.com/ybxg6ao
tisdag 27 oktober 2009
När skapas användarnas alternativ till Saltsjöbadsavtalet?
LO har bl.a. via Saltsjöbadsavtalen med dess privilegier från socialistmajoritetens demokratiska speciallagar och utvalda remissinstanser, bildat korporationer med Sveriges storproducenter och distributörer. Detta gick visst an utan nämnvärd diskussion på den tiden! Kanske därför att Sverige saknar en författningsdomstol, som noga bevakar och värnar om medborgarnas personliga och privata fri- och rättigheter.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.
Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.
Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481
Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.
Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.
Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html
De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!
Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.
Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!
Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.
Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.
Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.
Skråväsendet har på så sätt mer och mer återinförts smygvägen, och permanentats i namn av t.ex. Saltsjöbadsandan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
Storföretagen och varumärkena köps och säljs allt mer och mer på världsmarknaden till fantasipriser, produktion flyttar mer och mer till låglöneländerna och distributionen sker mer och mer tvärs över kontinenterna.
I takt med detta så har denna ödesdigra korporativism medfört att kostnaderna, priserna och skatterna för den inhemska hanteringen av mat, bostäder, byggnader, anläggningar, infrastruktur, transporter, sociotekniska system och logistik blivit mer och mer betungande för användarna och konsumenterna.
Speciellt för boendet satte en helt otyglad kostnads-, pris- och skattespiral full fart på 1960-talet. Vår omoderna etta i centrala Göteborg; med stort kök, gasspis och dass på gården, kostade t.ex. 55 kr/mån i början av 60-talet. Den nybyggda 3:an på Hisingen som vi flyttade till när min blivande fru väntade barn, kostade abrupt mer än åtta ggr så mycket, dvs. 460 kr/mån.
Miljonprogrammet för bostadsbyggandet, var förstås det som gjorde att praktiskt taget alla alternativ med billiga bostäder försvann, i samband med ett gigantiskt rivningsraseri. Parkinsons lagar anammades samtidigt tillfullo, tom för att med social ingenjörskonst belasta vars och ens privata levnadskostnader! Generaldirektörernas tjänstemannakår smög aningslöst de byråkratiska beslutens tyranni på oss steg för steg! Det skedde bl.a. genom tvingande rigida byggnormer, och allmännyttans korporativa ägande av hyresbostäder.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Miljonprogrammet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag
http://sv.wikipedia.org/wiki/Social_ingenj%C3%B6rskonst
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_2730529.svd
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=5492481
Alternativen för val av bostad och boendekostnader, försvann brutalt på mindre än ett årtionde. Rivningsraseriet inom städernas centrum och runt stortorget för att riva ner stadshotellet och bereda plats för Konsum och Domus, bidrog ytterligare till allt högre och högre levnadskostnader och minskat välbefinnande.
Det tycks alltså inte finnas någon som helst hejd på en mer och mer genomgripande ekonomisk obalans, och alldeles speciellt då mellan dem som producerar och distribuerar tunga, skrymmande och närskaliga saker och system, och de som använder och konsumerar alla dessa saker och system.
Maktförhållandena är långt ifrån jämbördiga! De enskilda användarnas praktiska förhandlingsmöjligheter med företag, rikspolitiker, ekonomer och massmedia, har hitintills varit så gott som helt obefintliga. Producenterna och distributörerna – inklusive fackföreningarna – av tunga, skrymmande, bulkaktiga och närskaliga saker och system, är såsom socialdemokratins och den privilegierade arbetarrörelsens nya adel! Det skedde liksom aningslöst demokratiskt genom återupplivade korporativa ”skråväsenden” och klåfingriga ”Lidbommerier”, som smygvägen utvecklades till ett integritets- och grundlagskränkande myndighets- och tjänstemannavälde!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664437.pdf
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/06/vad-r-rttigheter.html
De storskaliga basindustrierna – med dess traditionellt mansdominerade verksamheter – är därmed som oligopoliskt ”skyddade verkstäder” inom varje region för sig! I praktiken så har LO-folket och socialdemokratin smygvägen och aningslöst blivit en del av en motpart gentemot de enskilda konsumenterna och hushållen. Tyvärr så har detta ändå aldrig kommit till uttryck och diskussion i den allmänna samhällsdebatten i Sverige!
Kostnaderna, priserna och obalansen för de privata användarna av varor och tjänster har skenat iväg ytterligare, genom att skatten och arbetsgivaravgifterna läggs direkt ovanpå företagens arbetskostnader och momsen läggs ovanpå priserna. Alla verksamheternas räntekostnader, reklam, sponsring, svinn och prisdumpningar hamnar dessutom ovanpå normalpriserna.
Under en relativt kort tid för ca 100 år så fanns det gissningsvis allvarligt menade tendenser för att utjämna maktförhållandena, genom bildandet av konsumföreningar och lantbrukskooperativ. Konsument- och lantbrukskooperativen urartade dock totalt, genom att istället för att såsom paraplyorgan enbart avropsavtala om lägsta möjliga kostnader och priser, så började de själva amatörartat och tjänstemannastyrt, att producera och sälja till de egna medlemmarna!!! De urartade alltså redan efter någon enstaka generation, till en Parkinsonslagbunden och vinstdrivande motpart till de egna medlemmarna!
Tyvärr så fanns det ju på den tiden inga som helst möjligheter att samtidigt bygga upp optimala logistik- och infrasystem i form av internet, datorer, IKT, Ipv6, automation, recirkulation i kretslopp och receptstyrd process och reglerteknik.
Det är ju dessutom inte enbart enskilda människor och hushåll som använder tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system. Även tjänsteföretagen, offentligsektorn och andra verksamheter är mycket stora användare av allt som tillverkas, levereras och byggs upp. Offentligsektorn – såsom ”mjölkkossa” åt de stora basindustriföretagens mansdominerade och ”skyddade verkstäder” – gör exempelvis årliga upphandlingar för över 400 miljarder.
Någon sorts ”alla användares gemensamma paraplyorgan” för omfattande och långsiktiga teknikupphandlingar och avropsavtal direkt med exempelvis legoföretagen, underleverantörerna, sågverken och lantbrukarna – i klass med t.ex. Saltsjöbadsavtalen – finns inte!
Paraplyorganen på efterfrågesidan för teknikupphandlingar, avropsavtal mm., skulle kanske i vissa fall, kunna omfatta hela EU och varför inte även globalt för alla slutanvändare i hela världen. Obalansen gentemot utbudssidans multijättar såsom Wal-Mart och Co, bör på så sätt successivt mer och mer kunna elimineras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
