måndag 8 december 2008

Pengar i omlopp, månad för månad

När det gäller problemen och dilemmat med att ständigt upprätthålla full sysselsättning, så följer här ett scenario som så förenklat som möjligt, försöker påvisa sambandet med behovet av att alla pengarna ständigt recirkuleras.
-------------------------------------------------
Ett samhälle har 500 privata och 500 offentliga löntagare med 10 000 kr var i lön. Skatterna och arbetsgivaravgifterna är tillsammans 10 000 kr/löntagare.
Dessutom finns vinstföretagen (V) och förlustföretagen (F) och offentligsektorn (O) samt bank- och låneinstituten (R).
V har 250 löntagare och F har 250 löntagare och O har 500 löntagare.

Resonemanget blir i princip detsamma om antalet löntagare är 1 miljon eller 1 miljard och företagen och bankerna är många fler. Det är alltså egentligen inte antal personer eller företag som det handlar om – och lönen gäller naturligtvis lika gärna snittlön. Samma person kan i praktiken även vara 90 % löntagare, 5 % V-insttagare (aktieägare) och 5 % R-äntetagare (sparare).

Under månad 1:
1000 löntagare x 10 000 kr köper för 10 miljoner från V och F.
V och R köper för 4 miljoner från V och F.
V säljer för 10 miljoner. F säljer för 4 miljoner.
I slutet på månad 1:
V betalar ut löner = 250 x 10 000 = 2, 5 miljoner.
V betalar skatter = 250 x 10 000 = 2,5 miljoner.
V betalar banklån och räntor till R = 3 miljoner.
V har då (10 – 2,5 – 2,5 – 3) = 2 miljoner i vinst.
F betalar ut löner = 250 x 10 000 = 2,5 miljoner.
F kan då bara betala (4 – 2,5) = 1,5 miljoner i skatt (det fattas 1 miljon!).
F kan då inte betala några banklån eller räntor och F måste då göra konkurs!
Skatterna från V och F = (2,5 + 1,5) = 4 miljoner.
O:s skatteintäkter är alltså = 4 miljoner vid slutet av månad 1 istället för 5 miljoner!
O har alltså bara 4 miljoner att betala till de 500 offentliga löntagarna!
O betalar ut löner = 4 miljoner/ 10 000 medför att bara 400 kan få ut sin lön!
Det finns då 100 löntagare som inte får ut någon lön – om inget annat görs!
Dessutom blir dessa 100 löntagare arbetslösa vid slutet av månad 1!
Det finns då bara 900 löntagare kvar.
Konkursförvaltare (K) driver då F tillsvidare!

Under månad 2 summerat:
900 löntagare x 10 000 kr köper för 9 miljoner.
V + R tillsammans, har rimligen ingen anledning att köpa för mer än 4 miljoner!
V säljer för 9 miljoner och KF säljer för 4 miljoner = 13 miljoner!
200 före detta löntagare är arbetslösa!

Under månad 3 summerat:
800 löntagare x 10 000 kr köper för 8 miljoner.
V + R tillsammans köper för 4 miljoner!
V säljer för 8 miljoner och KF säljer för 4 miljoner = 12 miljoner!
300 före detta löntagare är nu arbetslösa – och om inget annat görs så fortsätter ju spiralen nedåt för varje månad!

Det som istället och för närvarande oftast görs när företagen gör konkurs och inte kan betala ut löner och skatter är att staten och offentligsektorn tar lån hos bankerna och låneinstituten. Och staten betalar då ut lönerna med lånade pengar! Bankerna ökar alltså ständigt den totala penningmängden (M3) genom att någon, exempelvis staten, O eller någon V eller F tar nya lån!

Behövs det bättre pengar? (2).

Det som egentligen exporteras från Nord och Väst är arbetslöshet! Det som egentligen importeras från Syd och Öst är försörjningsomland!

Den ständiga ökning av pengamängden går ganska bra så länge Sverige, Norge m.fl. kan exportera ”dyrt” och importera ”billigt”.
Det som f.n. egentligen exporteras från Nord och Väst är alltså inget annat än arbetslöshet och det som f.n. egentligen importeras är försörjningsomland!

Med det nuvarande penningsystemet så går det alltså inte att förhindra att löntagarna obevekligen utsätts för en ständig tendens att minska i antal. Detta beror på att en del av pengarna hela tiden flyttas från varu- o tjänstemarknaden till spel- och finansmarknaden. En annan del av pengarna som flyttas – med nuvarande system – är räntor och ränta på ränta eller lån som bara existerar under viss tid som siffror i bankernas balansräkningar till dess att lånen amorteras av.

fredag 5 december 2008

Homeopati och pengar!

Homeopati bygger på idén om att en sjukdom kan botas med samma ämne som orsakade den ”lika botar lika” (1.).
Pengar bygger på idén om att växelvis ”byta varor/tjänster mot pengar” och ”byta pengar mot varor/tjänster” och ”byta pengar mot andra sorts pengar”(2.).
Det som sedan gäller är ”bara” att försöka skapa förtroende och tillit så att de människor som så vill kan går tillämpa dessa idéer.

Homeopatins idé har i stort utvecklats sedan slutet av 1700-talet. Vad jag förstår så har tilliten för metoden mer och mer byggts upp sedan dess hos både den som utför behandlingen och hos ganska många patienter. Detta beror sannolikt på att i snitt så är det kanske ca 70 % som känner sig friskare. Och på senare tid så är det på samma sätt ca 70 % som känner sig bättre om den som behandlar visar förståelse, tillgivenhet och omsorg om patienten, alltså om någon annan ”bryr sig om”, vilket brukar benämnas placeboeffekt (4.).

Allmän användning av pengar och tillit för idén har pågått under mycket lång tid. Under denna långa ”resa” så har successivt tilliten och förtroendet för pengar som betalningsmedel byggts upp. Under samma till tid har även staten i de olika länderna använt sina komparativa fördelar för våldsutövning, för att straffa dem som försöker minska förtroendet. Under åren 1944 – 1971 så fanns det exempelvis vissa möjligheter att byta ut papperspengar och kvalitetssäkrat bokförda siffror mot guld (3.).

Efter 1971 så bygger användningen av pengar (mynt, sedlar, bankkonto osv.) nästan enbart på det förtroende, den förväntan och den tillit som har byggts upp under årtusenden dvs. placeboeffekten (4.).
Dessutom i viss mån på kvalitetssäkring av statens institutioner (Riksbanken, polisen m.fl.). Det finns ju idag ändå inga rimliga alternativ så: ”take it or leave it”.

Både när det gäller homeopati och pengar så beror alltså sannolikt funktionen på en placeboeffekt som med tiden och successivt har byggts upp mer och mer och mer. Sannolikt behövs det ytterligare en sak för att placeboeffekten skall bli optimal. Sannolikt behövs det någon sorts konkret och observerbar ”placebobärare”. Homeopatin använder sig då av en ofarlig vattenbaserad och i många led rituellt omskakad blandning som patienten ser, hör och känner, luktar och smakar när blandningen sväljs.

”Placebobäraren” för pengar är då sedlar och mynt som man ser, hör när de tappas eller prasslar, känner eller försöker lukar och smaka på, eller … att det nästan alltid – och helt uppenbart – bara dyker upp precis de förväntade siffrorna på en lapp, display eller dataskärm! Gör det inte detta så betalar nästan alltid banken, för att tilliten och förtroendet för den relativt nya placebobäraren inte skall äventyras. Även om det kanske inte är bevisat så gissar jag att det är väldigt viktigt med en konkret ”placebobärare” för att effekten skall kunna optimeras. Antingen det är snäckskal, cigaretter, guld, uppblandad och rituellt skakad vätska eller motsvarande för att placeboeffekten skall kunna fungera mellan 10 – 90 % (snittvärde 70 %).

Den nuvarande finanskrisen bekräftar lite olika saker som från och till har påpekats. I den globalt slutna makroekonomin så ingår pengarna i ett återkopplat marknadssystem (6.). Nuvarande penningsystem är dock inte optimalt processreglerat då det från och till uppstår en viss instabilitet och svängningar i systemet (s.k. konjunktursvängningar). Instabiliteten beror på att finansmarknaden kontaminerar varu-/tjänstemarknaden när relativt många människor upptäckt att det går att skapa framtida tillväxt (leder gissningsvis då förr eller senare till fasvridning så att återkopplingen går mot positiv och då instabilitet (-B -> +B)) och vinster till dem spekulativt tillför nya och banklånade pengar för att öka utbudet av attraktiva varor.

Alla nya pengar skapas numera som bankskulder mot ränta, och detta leder förstås då till att de sammanlagda skulderna alltid (”just nu”) är större den sammanlagda penningmängden som finns i omlopp på den globalt slutna ekonomin. Dessutom leder ränta på ränta till att gapet skulder vs penningmängd ökar exponentiellt. Detta leder förstås till att det med tiden uppstår bubblor så att bankerna såsom dominobrickor går omkull, när skulderna inte betalas tillbaka. Vid fasvridning > 1 hos alla banker som ”deltar i pyramidspelet”, så faller förstås den ena banken efter den andra. Såvida inte centralbankerna släcker ”oljebranden” genom att ösa på ännu mycket mera pengar, och tvinga räntorna att gå mot noll.

(detta är ungefär hur jag såsom analog elektronikkonstruktör ser på finanskrisen just nu)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Homeopati
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pengar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bretton_Woodssystemet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Placeboeffekt
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85terkoppling
http://en.wikipedia.org/wiki/Feedback

tisdag 2 december 2008

Operativsystem för att bygga hus

Det finns operativsystem för datorer så att vem som helst skall kunna använda dem. På motsvarande sätt så bör det finnas generella operationssystem för att vem som helst skall kunna bygga sin egen bostad. I varje fall bör det finnas tillrättalagda operativsystem, för att man inte skall behöva ”uppfinna hjulet på nytt” för varje gång som man bygger nya bostäder och andra byggnader.

Enligt Ny Teknik 25 april 2006 så säger en vd på NCC: ”… Ett problem i byggindustrin är bristen på standardiserade arbetsmetoder. Man utnyttjar inte tidigare erfarenheter. Varje nybygge blir ett projekt där man i princip börjar konstruera från noll…”

Ytterligare citat: ”… Byggföretagen arbetar hantverksmässigt och är duktiga på att arbeta i projekt, men glömmer bort processtänkandet…”

”… Det vanliga på byggen är att det går många timmar till finjustering och andra efterarbeten innan ett nybygge kan tas i bruk. Byggbranschen jobbar av tradition med toleransgränser på flera centimeter…”

”… så att modulerna levereras på Ikeavis, som platta paket. Det ger effektivare och billigare transporter, smidigare hantering ute på byggarbetsplatsen, och - framförallt - ger det en effektivare produktion…”

”… Enligt olika studier skulle kostnaden för allt som byggs och uppförs kunna sänkas med mellan 30 och 50 procent. Det handlar bland annat om att cirka 30 procent av byggkostnaderna går åt till att åtgärda fel och andra slöserier…”

”… Tittar vi på produktivitetsutvecklingen, hur mycket extra som kom ut av varje arbetad timme, inom bygg- och anläggningssektorerna mellan 1995 och 2005 så var det årliga genomsnittet endast 0,2 procent. Om vi jämför detta med tillverkningsindustrin så var utvecklingen av produktiviteten 6,7 procent…”

”… Samhällsbyggnadssektorn står för mellan tio och 15 procent av BNP. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att räkna ut vilka förluster vi gör genom att i onödan betala upp till dubbelt så mycket för gallerior, kontor, bostäder, skolbyggnader och sjukhus…”

Det är bl.a. detta som har fått mig att under de senaste decennierna fundera på varför det inte finns operativsystem för bostäder och andra byggnader.

Globalt sett så är ju de rimliga behoven av bostäder världen över under de närmaste 30 – 50 åren troligen flera miljarder!

När det gäller operativsystem för datorer så är ju dessa modifierade för olika länder och för olika kulturer världen över. På motsvarande sätt skulle man kunna modifiera generella operativsystemen för olika sorts bostäder, gallerior, kontor, bostäder, skolor, sjukhus osv.

Någon som sysslar med att skriva datorprogram skulle exempelvis kunna börja med att skriva ett enkelt operativsystem för Friggebodar.

http://www.nyteknik.se/nyheter/bygg/byggartiklar/article46323.ece

torsdag 20 november 2008

Elimineras arbetskostnaderna så räddas miljön!

Naturens resurser är helt gratis, så i princip är det bara kostnaderna för andras arbete, som gör att de flesta människorna inte har full access till allt som de behöver för sitt fysiska välbefinnande.

Ur mänskligt tidsperspektiv så är naturresurserna antingen förnybara eller icke-förnybara. Naturresurserna hämtas helt gratis från utvalda platser på och under mark- och vattenytan (försörjningsomlanden). Men rätten att hämta, omflytta och förändra är en exklusiv ensamrätt (äganderätt eller rådighet).

Ägandet och rådighetens spontana egenintresse har visat sig vara det bästa för att staten så enkelt som möjligt och till lägsta kostnad, skall kunna avkräva ansvar för försörjningsomlandens bevarande och nyttotillväxt. Mängden av förnybara resurser begränsas av biosfärens tillväxttakt, död och återfödande.

För icke-förnybara resurser så minskar tillgängligheten och upptäckten av nya naturliga koncentrationer allteftersom de gamla håller på att ta slut. Alla de icke-förnybara resurserna bör därför så snart och så långt som möjligt återanvändas, återvinnas, reproduceras och recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.

Det har visat sig att det egentligen inte räcker med att äganderätten, rådigheten och andra negativa rättigheter finns med i varje demokratisk stats konstitution. Därför bör det kanske även finnas någon sorts kollektiv rättighet som kan åberopas av författningsdomstolen eller barnens och kommande generationers ombud. Barnen och kommande generationer bör då ha den ovillkorliga rätten inskrivna i alla länders konstitution att: ”Naturen inte utsätts för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden eller koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion eller undanträngning med fysiska metoder.” (Det Naturliga Steget, 2004).

Då naturresurserna, solenergin, fotosyntesen, vattnets kretslopp osv. i princip är helt gratis, så är det endast utgifterna för eventuella arbetskostnader, som hindrar att alla människor har full access till allt som behövs för överlevnad, optimal hälsa och välbefinnande. Även innovationer, tankeverksamheter, strategier och bevakningar, är ju i princip arbete. Därför bör rimligtvis även vinstutdelningarna och avkastningarna från realkapital kallas för arbetskostnader.

Jag anser att det dessutom är angeläget att det skapas fritt valbara alternativa valutor (med negativ ränta = parkeringsavgift på pengar). Dessa pengar kan då konkurrera med de ränteutsatta nationella valutorna. Alternativa valutor bör då så långt som möjligt kunna förhindra att räntekostnaderna avsevärt ökar priserna på alla de vanliga varorna, tjänsterna, bostäderna, infrasystemen och annat realkapital.

Räntekostnaderna är ju inte några arbetskostnader. Ränteinkomsterna är arbetsfria inkomster som måste betalas med pengar från någon annans arbetsinsatser! Den institutionella utformningen av de alternativt valbara valutorna bör därför kunna kvalitetssäkras så att de inte kan ge några ränteinkomster, även om någon skulle försöka (de bör bl.a. därför vara helt kontobaserade).

Det som hindrar de många människorna världen över från att alltid ha enklast möjliga access till alla tillgängliga resurser som hämtas helt gratis från naturen, är alltså enbart olika sorts arbetskostnader. Alla bör därför snarast engagera sig för att successivt mer och mer och mer försöka reducera dessa arbetskostnader så långt som det bara är möjligt. Samtidigt som man försöker eliminera alla räntekostnader.

Med allas access till internet, så skulle ju allt kunna förhandsbeställas av användarna själva via internet direkt från legoföretagen, innan någon ny batch av direkt monterbara delar helt automatiskt börjar bearbetas, och samtidigt som man deponerar betalningen. Den helt automatiserad bearbetningen och ytbehandlingen bör då kunna ske dygnet runt och helt utan behov av mänskliga arbetsinsatser.

Med optimalt anpassade infrasystem och logistik så skulle sedan allt kunna levereras ”spårbundet” och därmed helt utan mänskliga arbetsinsatser direkt till användarnas närbelägna monteringshallar. De monterbara delarna bör även kunna konstrueras så att de kan användas till så många olika produkter som möjligt.

Exempelvis bör precis samma eller liknande monterbara delar från samma sorts standardmaterial, fästelement och OEM-enheter, kanske kunna användas till allt ifrån barnvagnar, cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv.

Tillverkningen och leveransen fram till varje användares närbelägna monteringshall, bör då mer och mer ske utan andra arbetskostnader än råvaruleverantörernas, legotillverkarnas och transportföretagens vinster och realavkastningar!Monteringen bör sedan användarna kunna göra själva, eller ännu bättre vore kanske om alla de engagerade användarna inom varje närsektor själva ägde sina monteringshallar gemensamt. De färdiga produkterna kan ju då hyras ut istället för att säljas.

De olika delarna kan då bytas ut eftersom så att grejernas livscykel kanske är tio gånger längre än vad som nu är normalt. Dessutom behövs det kanske betydligt mindre än tiondelen så mycket grejer då de enbart hyrs just när de behöver användas. Globalt sett så skulle det ha oerhört stor betydelse för den ekologiska hållbarheten, energi- och vattenbehoven osv., om det bara behövde tillverkas hundradelen eller kanske så småningom bara femhundradelen så mycket!

Med monteringshallar som hyr ut, byter grejer, underhåller, demonterar, sorterar och skickar för återvinnig och reproduktion och en effektivast möjliga recirkulation i ständiga och kvalitetssäkrade kretslopp. Denna eller motsvarande förändringar av infrastrukturen och de sociotekniska systemen tror jag är nödvändig om vi vill rädda människorna och miljön!

Jag anser att hållbar tillväxt inte kan uppnås förrän kostnaderna för boendet och maten blir försumbar i förhållande till inkomsterna. Innan dess så har inte alla människor pengar, tid och ork för att uppleva allt som de önskar sig.

lördag 8 november 2008

Vattnets kretslopp som riktsnöre och inspirationskälla

Vattnets kretslopp, planetens klimat, atmosfär, yttemperatur mm. styrs och regleras helt gratis av solenergidrivna återkopplingssystem. Under de senaste seklerna så håller vi successivt på att helt äventyra den naturliga kvalitetssäkringen. Vi måste med alla medel hjälpas åt för att försöka stoppa en ”fasvridning” som redan börjat accelerera från negativ till positiv återkoppling. Det har kanske redan börjat tjuta i ”högtalarna”, så vi bör snarast försöka vrida ner volymen och vända bort mikrofonen.

Försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter sker utan att själva flödesprocessen kräver några mänskliga arbetsinsatser. Dygnet runt så kan alla när de vill – och samtidigt var och en för sig – beställa önskad mängd kallt eller tempererat vatten. Bara genom att reglera kranventilen i köket eller badrummet så sker både beställningen och leveransen av önskad mängd vatten. Betalningen kan sedan ske helt automatiskt via autogiro, när mätaren i källaren har vidarebefordrat data om ackumulerad mängd vatten till leverantörens databas.

Därmed är det bara för övervakning, underhåll och förnyelse som det behövs några som helst mänskliga arbetsinsatser. Det vatten (och avlopp) som beställs och regleras med kranventil och betalas via autogiro, kostar mindre än 1 öre/liter (Göteborg). Det vatten som hämtas på returflaska (som sedan återlämnas) från butikshyllan kostar ca 1000 ggr mera!!!

När det gäller leveranser av gas, fjärrvärme, el och digitaliserade signaler för ljud, bild och ömsesidig kommunikation (IKT), så är det i princip på samma sätt beställaren som själv bestämmer om och när något skall levereras. Detta visar på ett mycket tydligt sätt fördelarna med att låta förhandsbeställningar direkt fjärrstyra reglerbara flöden. Arbetskostnaderna kan då reduceras till nära nog försumbarhet i förhållande till levererade volymer och mängder. Samtidigt kan beställningarna och leveranserna på enklaste sätt kvalitetssäkras, och ske när som helst på dygnet.

Numera finns det inget som motsäger att leveranser från ”jord till bord” av mat och förbrukningsvaror och från ”skog och grus till hus” av allt annat som berör boendet och andra mänskliga aktiviteter, i princip kan reducera behoven av mänskliga arbetsinsatser på motsvarande sätt. Badrummets vattenkran motsvaras då av att med datormusen klicka på bilden på datorskärmen av det som beställs, ange antal och leveransadress och deponera betalningen.

Men för att då reducera behoven av mänskliga arbetsinsatser så långt som möjligt, så måste förstås de nuvarande infrastrukturella och sociotekniska system och logistiken hela vägen ”från jord till bord” osv… förändras radikalt. Tillverkningen av alla de olika delarna, fästelementen och oem-enheterna bör förstås automatiseras så långt som det är möjligt och optimalt, och inte starta innan en hel batch är beställd. För att leveranserna skall kunna ske dygnet runt och utan mänsklig medverkan, så måste de vara spårbundna och kvalitetssäkrade osv… osv…

De förändringar som jag mycket kortfattat försöker antyda och beskriva anser jag vara helt nödvändiga för att bl.a. få full respons (mycket, mycket lägre levnadskostnader) för att stoppa den globala uppvärmningen, samtidigt som man försöker åstadkomma en hållbar tillväxt som gäller för all överskådlig framtid.

Om vi under närmaste 50 – 100 åren vill skapa helt nya samhällsstrukturer som så långt som möjligt anpassas till vår planetbiosfärs och försörjningsomlands framtida förutsättningar, så måste vi förstås genast göra konkreta och detaljerade ritningar på alla dessa nya infra- och sociotekniska system.
Det behövs alltså en eller flera världsomfattande arkitektävlingar, där de bästa förslagen (under kanske någon tioårsperiod) som om och om igen visas upp och kanske dator(spel-) simuleras, för den miljard som regelbundet tittar på tv och använder internet och de över tre miljarder mobiltelefonerna.

torsdag 23 oktober 2008

Hållbar tillväxt vs ”brukskapitalism”.

En traditionell kapitalist är den som istället för att direkt konsumera upp alla sina inkomster, investerar en del av inkomsterna för att i framtiden försöka öka sina inkomster. Detta görs troligen med förhoppningen att för all framtid öka sina möjligheter att kunna uppfylla alla sina önskningar; såsom ökad valfrihet och valfri mobilitet, och kanske att helt och fullt kunna uppleva optimal hälsa och ökat välbefinnande.

Att anklaga kapitalismen som sådan är väl i så fall helt befängt!!!

En förnuftig investerare eftersträvar rimligtvis ökad produktivitet. Ökad produktivitet som i sin tur medför ökad produktion leder ju till allmän ekonomisk tillväxt. Men på grund av vår planets begränsade försörjningsomland så krävs det hushållning med naturresurser, för att det skall bli en fortlöpande hållbar tillväxt. Och hållbar är endast den tillväxttakt som avspeglar det levandes tillväxt, död och återfödande.

När det gäller kapitalister som investerar i ren tjänsteproduktion så är förutsättningarna däremot helt annorlunda. Där finns det inte den sortens begränsningar. Om det potentiella utbudet av en myllrande mångfald av rena tjänster är mer än tillräckligt, så begränsas det faktiska tjänsteutbudet enbart av vad de nuvarande och de kommande konsumenterna efterfrågar.

Det faktiska tjänsteutbudet begränsas då enbart av vad konsumenterna har tid, ork, lust och råd med. Men den valfriheten har knappast alla konsumenter förrän de med viss trygghetsmarginal tillgodosett alla sina basala fysiska behov (mat, kläder, bostad, viss mobilitet, vila, avkoppling osv.).

Men är då inte en ekonomisk tillväxt som successivt i allt större och större omfattning baseras på rena privata och ömsesidigt välbetalda tjänsteutbud en ren utopi?!? Nöjer sig då inte de allra flesta median- och låginkomsttagare, bidragstagare m.fl. med att någorlunda tillgodose de fysiska behoven, för att sedan bara sitta på soffan, dricka öl, titta på tv, spela spel och fildela?

Citat: ”… Den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef et al har identifierat nio mänskliga behov som varit desamma i alla kulturer och i alla tider…/… Fysiska behov, Trygghet/beskydd, Engagemang, Avkoppling, Tillgivenhet, Förståelse, Kreativitet, Identitet/mening, Frihet…” ”… Ett hållbart samhälle är således ett samhälle som kan bibehålla sin jämvikt gentemot naturen samtidigt som människornas förmåga att tillgodose sina behov inte förhindras…”
http://www.detnaturligasteget.se/se/Kunskap/Forsta_hallbarhet/Principer/

De allra flesta har alltså hittills inte haft tillräckligt med tid, ork och resurser över för att efterfråga betalda tjänster som erbjuder sådant som i olika grad behövs för att uppleva optimal hälsa och välbefinnande!
Det dagliga arbetet och resorna fram och tillbaka till arbetet, skolan, dagis, butiker och serviceställen osv., gör att de flesta av de övriga behoven har blivit åsidosatta. De flesta har varit hänvisade till att via virtuella medier (tv, dataspel, chatt, sms, mobil osv.) uppleva en relativt passiv, urvattnad och ställföreträdande grad av engagemang, kreativitet, avkoppling osv…

Därför kan man rimligtvis vara ganska säker på att den ekonomiska tillväxten inte skulle stagnera, även om kostnaderna för mat, tak och andra basala fysiska behov blev försumbara samtidigt som inkomsterna behölls på nuvarande nivåer. Däremot skulle sannolikt de flesta konsumeter inte ta vilka skitjobb som helst till lägre löner, om de ändå kunde försörja sig till mycket låga kostnader därför att all tillverkning och alla leveranser automatiserades på motsvarande sätt som när det gäller försörjningen med vatten och avlopp.

För att det kanske skall bli lättare att förstå vad jag egentligen menar med det som jag skriver här, så kan denna artikel ses som ett komplement till min artikel om ”Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning” 2008-10-09 på ”Fritt forum”

Det finns därför rimliga incitament för dem som investerar i rena hälsobringande upplevelseanläggningar (i huvudsak lokala, regionala) med omfattande fysiska utrustningar och system, att enas om gemensamma ”virtuella” paraplyorgan som till lägsta möjliga kostnader, gör teknikupphandlingar direkt från helautomatiserade legoföretag och ”underleverantörer” av skräddarsydda OEM-moduler och standardiserade fästelement, vinkel- och fjäderfästen.

Prosumenter, anvesterare och Open Source.

Grundlagens individuella rättigheter gör att varje människa som bor i landet tillförsäkras negativ frihet. Ingen annan människa, organisation eller statens demokratiska system, har därför rätt att hindra någon från att försöka förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att ha praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar. I de flesta fall så krävs det då fysiska resurser, varav den egna kreativitets-, aktivitets- och arbetsförmågan och engagemanget är en viktig del.

Men det räcker i varje fall inte i det nuvarande samhället, utan samarbete med andra människor måste ske, för att kunna öka de praktiska möjligheterna. Samhället har sedan länge varit hierarkiskt, och de politiska besluten fattas numera av de valda ombuden i det demokratiska systemet. Då är det särskilt viktigt att om möjligt undvika onödig hierarkisk maktutövning. Det är därför mycket viktigt att principen att beslut som lika gärna kan ske på regionala, kommunala och privata nivåer tillämpas i alla sammanhang och på alla nivåer.

Det är mycket som idag tyder på – exempelvis finanskrisen – att det politiska systemet har kommit till vägs ände, när det gäller att öka (i takt med att BNP ökar) alla enskilda människors praktiska möjligheter att försöka förverkliga sina önskningar!

Det är inte majoriteten av låg- och medianinkomsttagare, eller pensionärer och bidragstagare som har fått ökade möjligheter att förverkliga sina önskningar genom demokratiska beslut och ökade skatter! Under de senaste decennierna så har de tekniska frihetsgraderna och möjligheterna ökat oerhört. Men de flesta svenska hushåll har inte alls genom några demokratiska beslut, kunnat ta del av dessa dramatiskt ökade tekniska möjligheter och frihetsgrader mm., för att öka sina egna möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Därför är det hög tid att vi såsom användare och konsumenter, inte har några falska förväntningar om att politikerna kan eller vill göra något, för att förverkliga våra innersta önskningar. Vi bör därför via bloggar, forum och på annat sätt börja tala och diskutera med varandra om att samordna våra inköp för att så långt som möjligt försöka sänka våra utgifter. Redan på 1980-talet skriver Alvin Toffler om prosumenter (producerande konsumenter) och senare har det skrivits om anvesterare (användande investerare).

Citat: ”I wikinomin är det användarna som producerar och investerar sin kunskap och tid. De är prosumenter eller anvesterare”.

Men ”Open Source Marketing” behöver naturligtvis inte bara gälla sådant som sker via datanät och cyberrymden. Att anvestera för att minska kostnaderna och utgifterna bör vara angeläget inte minst för alla som använder olika saker, utrustningar, byggnader och anläggningar för bedriva inkomstbringande verksamheter. Att eftersträva lägsta möjliga anvesteringskostnader, utan att göra avkall på andra aspekter är rimligtvis enbart till fördel för verksamheten.

Bönder som bedriver lant- och skogsbruk bör kunna göra ännu mycket mera för att bli typiska anvesterare. Rimligtvis bör det i princip vara faktiskt möjligt för miljoner bönder världen runt, att via gemensamma paraplyorgan teknikupphandla och avropsavtala direkt från legoföretag och underleverantörer som är intresserade av att samarbeta.

Legoföretagen och underleverantörerna bör med långsiktiga samarbetsavtal, kunna bearbeta och ytbehandla standardmaterial till enkelt och direkt monterbara delar, standardiserade fästelement och en mångfald av OEM-enheter till successivt allt lägre och lägre arbetskostnader.

Internet kan förstås då användas som gemensamt IKT-nav, där varje bondby beställer genom att kryssa i beställningarna och deponeringen av betalningen, innan några nya batchar börjar tillverkas. Långsiktigt är det naturligtvis helt avgörande att allt sker så autonomt som möjligt och då genom att eliminera och reducera kostnadskrävande mänskliga arbetsinsatser så långt som möjligt.

Monteringen sker lämpligen i monteringshallar som gissningsvis byggs inom områden med lagom avstånd till tillräckligt många verksamheter som bedrivs i tillräckligt stor omfattning. Inom tillfartslederna till städer och storstäder med många stora villaområden, så blir det sannolikt även många fler än bönderna som passar på att samtidigt och samordnat beställa från samma leverantörer och sedan hyra in sig i monteringshallarna.
De flesta av de boende runt böndernas gårdsbutiker, golfbanor och annan myllrande mångfald av fysiskt aktivt hälsobringande upplevelseverksamheter, utnyttjar förstås de nya hyressystemen för alla möjliga sorts utrustningar för att minska sina levnads- och aktivitetskostnader så långt som möjligt.

Industriepokens och varumärkesleverantörernas efterföljare behöver basalt knappast mer än globala oem- och legoföretag som ”spårbundet”, förarlöst och dygnet runt levererar direkt till närskaliga monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonterings- och sorteringshallar (och vidare för återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp). Legoföretag, förarlösa direktleveranser och monteringshallar i direkt närhet till varje användare, är alltså allt som behövs för att tillgodose allas fysiska basbehov! Utgifterna och levnadskostnaderna kan rimligen reduceras till en bråkdel, om vi bara samarbetar effektivt och optimalt.

IKEA skulle möjligen kunna utveckla sig till något som liknar det skissade ”paraplyorganet” men det är knappast troligt. Konsument- och bondekooperationen urartade ju totalt, genom att försöka sätta sig på två stolar samtidigt! De övergav ju helt sina uppdragsgivare genom att inte nöja sig med att vara et strikt och renodlat upphandlingsorgan, med absolut enda intresse att sänka alla sort kostnader så långt som möjligt; och då även för driften av den egna konsultverksamheten genom att så mycket som möjligt sköts ”virtuellt”.

Hur löses dilemmat med de sociotekniska systemens moment 22?

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en hel del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!

Ett citat: ”… ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur…”. Infrasystemen är då inte enbart de befintliga vägarna, biltrafiken, tågen och flyget, som nästan helt avgör hur vi själva och allt som vi använder förflyttas när det gäller lite längre sträckor. Det är även alla de övriga sociotekniska systemen som redan – och då ofta sedan länge och ständigt – finns i beredskap för att användas.

Penningsystemet, bankerna, finansmarknaden och den ständigt pågående inflationen, är sådana ensidigt, evolutionärt och symbiost utvecklade system, där det sedan mycket länge knappast finns några valfria alternativ. Finansmarknadens hopkoppling med människornas ovillkorliga behov av bostäder och fastigheter, visar ju med all önskvärd tydlighet hela den allomfattande sårbarhet som uppstår när alla äggen ligger i samma korg! Det är väldigt sällan som det politisk-ekonomiska etablissemanget eller massmedia uppmärksammar oss om att det skulle kunna vara på andra sätt, eller kanske på ännu flera valfria sätt samtidigt.

Även om nya arbetsinsatser med användande av nyupptäckta kombinationsmöjligheter och nya uppfinningar skulle kunna skapa avsevärt mycket bättre system, så är det oftast svårt att kortsiktigt konkurrera med de fortfarande återanvändbara systemen. Det finns inget nämnvärt gehör och förståelse för att utveckla, datorsimulera och använda andra alternativ. Alternativen avfärdas förakt- och hånfullt som utopiska eftersom de bara i sådan pytteliten skala har prövats i praktiken, kanske ofta utan att de har marknadsförts och vuxit sig större.

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!
Mycket attraktiva geografiska områden som någon för länge sedan har arbetat med att inmuta och i vanlig ordning har betalt stämplingsavgift för att äga och sälja vidare och vidare och vidare, är väl exempel på att de föregående och de nuvarande ägarna råkat göra mycket lyckade återanvändbara investeringar i gamla arbetskostnader.

Att det sedan med facit i hand kanske hade varit bättre om kommunerna konsekvent hade mutat in marken, och sedan arrenderat ut marken, så att det kanske bara funnits rådighet över marken – men det är historiskt sett en annan historia. Och någon liknande historisk asymmetri när det gäller vad som är rättvist eller inte, finns i så fall även när det gäller patent, design, upphovsrätt och sådant.

Dessutom finns det ju arbetskostnader som bara utgör fragment eller delar av användbara produkter, och som kanske betalas ut långt innan de färdiga produkterna ger några inkomster. Men under den tiden så uppstår det troligen räntekostnader. Då en del av de utbetalda arbetskostnaderna aldrig kommer att ge några inkomster, så kan de förstås kallas riskkostnader. Men då kan det ju även ses som risktagarens arbetskostnader.

Jag tror inte att Marx bara var en dumbom som ingenting begrep, men han hade nog svårt att förutse den framtida utvecklingen när han började snacka om mervärde. Den bubblan har väl för länge, länge sedan spruckit eller då och då dykt upp på andra ställen! När skall även alla vänstervridna, äntligen börja leta på mer realistiska ställen än där just Marx råkade placera gatlyktan? Eller har jag missförstått vad han egentligen menade?

Däremot ser jag ingen nämnvärd anledning att kalla räntekostnader, svinn, felinvesteringar, spekulationsförluster osv. för arbetskostnader. Därför bör dessa kostnader direkt eller successivt kunna elimineras genom förändringar och förnyelse av en del av de traditionella systemen. Detta bör rimligtvis kunna ske med strategisk och långsiktig samverkan mellan alla olika sorts användare och konsumenter som vill ha rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid,

Enligt detta resonemang så medför hittillsvarande sociotekniska system mm., att en hel del utgifter rimligtvis inte kan eller bör härledas till arbetskostnader. Dessa utgifter innebär då att skillnaden mellan de allra flesta inkomster och utgifter, bör bli avsevärt större om alla dessa onödiga kostnader eliminerades eller åtminstone reducerades så långt som möjligt.

En hel del asymmetriberoende riskkostnader och kanske även en del av det spekulativa riskkapitalet bör rimligtvis även kunna reduceras mer och mer. De flesta människor bör då kunna enas om att långsiktigt samverka för att gemensamt utveckla nya sociotekniska system som inte dras med några helt onödiga kostnader. Dessutom bör förstås fortsatt ökad produktivitet genom automation, processutveckling, logistikoptimering osv. leda till allt lägre och lägre kostnader för vars och ens basala försörjning.

Då allt detta förstås inte kan göras så att det samtidigt och direkt gynnar alla eller kanske ens de flesta omedelbart får lägre utgifter, så kan politikerna med sitt beroende av en rigid och konservativ väljarmajoritet, kanske inte göra så särskilt mycket. Det som behövs är alltså istället att så många som möjligt kan enas för att göra något gemensamt. En fördel och kanske en avgörande förutsättning är förstås att Internet bör kunna användas som gemensamt IKT-nav (kommunikationsnav), och att det i så fall inte finns några geografiska begränsningar, utan bör i vissa fall kunna omfatta hela cyberrymden.

Global kontra lokal ekonomi

Blandekonomi bör innebära att det finns alternativa och parallellt fungerande penningsystem med olika förutsättningar. Inte att det finns demokratiska stater, som med klåfingriga och oöverskådliga beslut inför restriktioner, som sätter käppar i hjulen på den fria och öppna marknadsarenan!

Inom en global värld med demokratiska stater och federationer, som domineras av helt fria, öppna och transparenta marknadsarenor så bör ekonomin valfritt kunna blandas till en myllrande mångfald. Men det motiverar inte att statens komparativa fördelar – när det gäller makt, hot om våld eller våldsutövning – används för att åstadkomma någon sorts tvingande kontaminering. En kortlek kan blandas hur som helst och hur länge som helst, men ruter dam är fortfarande ruter dam, och hjärter kung har inte alls förändrats.

En nattväktarstat med en frihetsliberal konstitution, en oberoende författningsdomstol, en globalt växlingsbar valuta och negativ föreningsrätt, kan konsekvent tillämpa subsidiaritetsprincipen fullt ut. Inom denna nattväktarstat kan det ju då finnas medlemsbaserade direktdemokratiska ”välfärdsregioner”, där alla som vill kan välja att använda en regional valuta som ett parallellt alternativ till den nationella valutan. Dessa regionala valutor kan då vara helt kontobaserade – det finns alltså inga sedlar och mynt.

De regionala skatterna, försäkringsavgifterna osv. dras då automatiskt direkt från varje medlemskonto. Detta kan exempelvis automatiskt ske varje natt kl. 4. En viss del förs över till samma medlems medborgarkonto (välfärdskonto), och resten går sedan till den gemensamma fattigdomsförsäkringen mm. Dessa konton reduceras då inte förrän de börjar användas för vård, skola, omsorg, arbetslöshet osv. Det som vid pensioneringen finns kvar på medborgarkontona kan användas helt fritt av resp. pensionärer.

Politiskt konfliktlösa medlemsbaserade direktdemokratiska regioner som har Internet som gemensamt IKT-nav, bör då kunna inspirera innovatörer, kreatörer, entreprenörer m.fl., till att åstadkomma något som mer och mer reducerar de direkta behoven av andra människors medverkan för att tillgodose varje människas basala fysiska behov. IKT, automativa tillverkningar och leveranser ersätter på så sätt industriepoken lika naturligt som industriepoken reducerade antalet mänskliga arbetsinsatser inom lant- och skogsbruket.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”.

Att så långt som möjligt reducera de enskilda hushållens behov av andra människors direkta medverkan för att alltid ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid är rimligen det enklaste, hållbaraste och rättvisaste sättet att kvalitetssäkra positiv frihet, och därmed optimala möjligheter för alla människor!

Det finns konkreta och enkla exempel på hur mycket kostnaderna reduceras när de enskilda hushållen inte längre är beroende av andras direkta medverkan vid beställningen, flödena, beredningen, leveransadressen och leveransen direkt till varje användares närbelägna hämtställe.

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

Trots internet, IKT, automation, processreglering, receptstyrda materialflöden och maskinella enheter och förarlösa transportsystem, så är det fortfarande en avsevärd skillnad mellan integrationen och effektiviteten hos olika sociotekniska system. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och logistiken mm. för solida och direkt monterbara och ytbehandlade materialdelar, OEM-enheter och standardiserade fästelement i det andra fallet.

Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och kvarters- och villaområdesnära monteringshallar på den lokala marknadsarenan?

Det ”enda” som egentligen behövs är ju då ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.
Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, deponeringen av betalningen och ”recepten” för materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.

Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan andras arbetsinsatser än vid behov av övervakning, underhåll och förnyelse av olika delar av systemen.

Hittillsvarande skillnader mellan leveranserna av vatten, gas, el och signaler i ena fallet och solida material i det andra, beror rimligen på att struktur, logistik och processystemen är hela vägen avsevärt mycket bättre anpassade och integrerade med naturens kretslopp. Dessutom återanvänds i möjligaste mån om och om igen tidigare (generationers) uppfinningar, innovationer, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Citat: ”… antalet anställda minskar. 2018 har automationen lett till att enbart ett fåtal arbetar med tillverkning och då främst med övervakning och liknande...”http://computersweden.idg.se/2.2683/1.182186

onsdag 8 oktober 2008

Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte finns enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns? Det gäller då återanvändbart arbete som (gratis) kan användas i obegränsad omfattning!

Nog vill väl de allra flesta av oss uppleva optimal hälsa och välbefinnande, med så lite av nödtvunget arbete som möjligt. De fysiska försörjnings- och aktivitetsbehoven uppfylls oftast genom att ha enklast möjliga tillgänglighet (access) till rätt saker, på rätt plats vid rätt tid.
Enklast möjliga tillgänglighet gäller även till bostaden och till boendets tekniska system, och då inte minst när det finns andra inom samma hushåll.

Optimal hälsa har den som med råge kan tillgodose sina behov av en viss mängd och intensitet av fysisk och mental aktivitet, trygghet, beskydd, kreativitet, avkoppling, förståelse, tillgivenhet, valfrihet, mening, identitet och engagemang.

Bertrand Russell skriver i en essä från 1930-talet att arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker. Idag finns det även dem som får betalt för att "flytta på" tecken, text, ikoner, bilder och annat på datorskärmar. Orsaken är förstås fortfarande att både jag själv och andra vill ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid.

Hitintills är det jag själv och/eller andra som flyttar på saker (arbetar) för att jag skall ha denna tillgänglighet. När andra arbetar för min tillgänglighet, så är det jag som betalar – och indirekt betalar jag hela vägen ”från jord till bord”. Pengar för att kunna göra detta – med dagens sociotekniska system och logistik – ordnar den arbetsgivare som betalar för mitt tillsvidarejobb; eller också får jag ”allmosor” eller också (vinst-) utdelning från mitt eget och/eller andras arbete.

Den nuvarande försörjningsmodellen brukar kallas för arbetsdelning, och alternativet är förstås självförsörjning. För självförsörjning så finns det sedan mycket länge inga rimliga sociotekniska system. Arbetsdelningen har av rikspolitikerbeslutade sysselsättnings- och resursfördelningsskäl, sannolikt mer och mer och mer drivits alldeles för långt. På grund av dessa sysselsättningsskäl så sker sannolikt arbetsdelning i viss omfattning helt i onödan, och detta har i så fall pågått alldeles för länge.

Någon totaloptimerad och kvalitetssäkrad återanvändningsstruktur av andras och eget arbete för min och andras tillgänglighet finns inte idag. Återanvändning av arbete (second hand mm.), utnyttjas idag inte i optimal omfattning för de flesta människors basbehov. Alldeles för många gör sannolikt alldeles för mycket nödtvunget arbete för allas våra fortlöpande och livsuppehållande behov. Kan nödtvunget arbete relativt enkelt ersättas med återanvändning; så… varför görs det inget? Denna möjlighet tycks vara tabu! Det diskuteras ju inte ens!

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte har gjorts enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns?

De flesta kan förstås nå optimal hälsa med fysiska och mentala aktiviteter, på ett avsevärt mera valfritt, meningsfullt, fokuserat och mycket mer engagerande sätt.
Det finns sannolikt flera latenta alternativ för att begränsa behoven av nödtvunget mänskligt arbete, som ännu inte har prövats. Rimligen bör för säkerhets skull olika alternativ kunna presenteras, datorsimuleras och diskuteras ”virtuellt” innan någon variant förhoppningsvis prövas i praktiken.

Varför, varför gör marknadens aktörer fortfarande en avsevärd skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet? Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och lokala marknadsarenan?

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

De alternativa möjligheter som rimligtvis sedan decennier har funnits latent, är naturligtvis på olika sätt kopplade till internet, automation, adaptiva och autogena processer, IKT, återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp.
Det ”enda” som egentligen behövs är ju ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.

Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, betalningen, materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.
Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan att mänsklig arbetskraft skall behöva medverka, mer än med övervakning vid behov och underhållet av systemen.

Men… vad egentligen beror då denna skillnad mellan vatten, gas, el och signaler i det ena fallet och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet?

Det beror förstås på att vi – i det första fallet – på ett smart sätt anpassat struktur, logistik och processystemen till naturens kretslopp! Samt… i mycket stor omfattning om och om och om igen återanvänder tidigare (generationers) uppfinningar, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Nutida – och kommande – generationers kostnader och behov av ständigt återkommande arbetsinsatser blir alltså mycket, mycket mindre, om vi på bästa möjliga sätt återanvänder tidigare (generationers) arbetsinsatser! Och varför tillämpas detta långt, långt ifrån fullt ut, när det gäller boendet, annat realkapital, kapitalvaror, utrustningar, anläggningar och transporter!!!

Jag vill därför efterlysa forskning, utveckling och datorsimuleringar av strukturer, sociotekniska system och logistik, som redan på utvecklingsstadiet totaloptimeras för att vi valfritt och superenkelt skall kunna hyra, leasa och återanvända som ett kostnadseffektivt och miljövänligt alternativ till att köpa. Mycket av det köpta finns ju den mesta tiden bara i förråd, eller parkeras på tomten, eller i skjul och kanske på båtplatser osv.

”Strukturarkitekter”, framtidsarkeologer och ”transaktionskockar” bör på så sätt
kunna delta i ”arkitekttävlan” med en mångfald olika genomtänkta och konkret och detaljerat hopmixade förslag som kanske visas upp som You Tube-liknande filmer. Och kanske i bästa fall visas upp som framtidsriktade visioner av typen ”Hem till gården” för den miljard som regelbundet tittar på tv.
Detta bör kanske då i sin tur kunna inspirera entreprenörer m.fl. att våga pröva inom någon större region eller kanske på utspridda små ”öar”, när och om något förslag har fått ett sådant överväldigande gensvar att det rimligen bör kunna bli en bestseller; även i verkligheten.

söndag 3 augusti 2008

Arbetsdelning in absurdum!

Kostnaderna och priserna för maten och boendet har inte har minskat i samma takt som den teknikbaserade produktiviteten har ökat! Jag anser att detta beror på den skatte-, avgifts- och momsbelastade arbetsdelningens alltmer absurda omfattning inom samhällsstrukturen!

De pengar som varje månad sätts in på medel- och låginkomsttagarnas lönekonto, räcker nästan bara till att betala för boendekostnaderna och för dagligvarorna. Samma sak gäller även för bidragstagarna och för en hel del av pensionärerna. Denna relativt stora heterogena grupp av människor, är alltså varje månad så gott som helt beroende av de återkopplade sambanden som innebär att inkomster och utgifter hela tiden följs åt. Men dessa samband ventileras och diskuteras nästan aldrig i den allmänna och massmediala debatten.

Massmedia och politikerna talar sällan klarspråk för att i detalj diskutera dessa samband. Det klargörs sällan massmedialt och pedagogiskt, hur inkomster och utgifter ingår i de återkopplade sociotekniska ekosystemen. Alltså återkopplade humanekologi- och blandekonomisystem som delvis är autonomt och adaptivt marknadsreglerade, och delvis – av väljarna och konsumenterna – har tillåtits bli politiker-, spekulations- och centralbankstyrt.

Med olika intervaller så hålls det centrala och samordnade löneförhandlingar för i stort sett hela arbetsmarknaden. När de lägsta inkomsterna då ökar, så ökar ju även inkomsterna för så gott som alla andra inkomsttagare. Många av de andra människornas inkomster ökar dessutom ännu mera – åtminstone i kronor räknat!

Fortfarande – och fortlöpande år efter år efter år – är det tydligen så att en alltför stor del av alla dessa olika inkomsttagare direkt eller indirekt och på något sätt, arbetar eller har andra inkomster från något som berör dagligvarorna, bostaden, dess inredningar, möbler och andra utrustningar, underhållet, förvaltningen, bostadslånen eller vad det nu är. När då alla dessa människors inkomster ökar, så driver förstås detta i sin tur upp arbetskostnaderna för tillverkningen, inpackningen, transporten, handeln osv. av alla dagligvarorna och allt som berör bostaden och boendet.

När arbetskostnaderna i sin tur ökar så driver de förstås upp priserna. Ovanpå detta så driver priserna upp momsen (infördes 1969)! På sätt och vis så ökar ju faktiskt de momsbelagda priserna flerdubbelt upp! Detta beror förstås på att löneskatterna (1947) och arbetsgivaravgifterna (1960) är inbakade i just de arbetskostnader som ökar på priserna!!!

Löneökningarna driver alltså upp löneskatterna som i sin tur driver upp arbetsgivaravgifterna och detta driver i sin tur upp priserna och priserna driver i sin tur upp momsen – och allt detta i samma procentuella grad! Och… påslagen i kronor är kanske då det som allra mest drabbar dem med de lägsta inkomsterna!

Det som sätts in på lönekontona är ju bara den gamla lönen + den lilla löneökningen. Men den relativt lilla summa som sätts in på kontot är redan då reducerad med ett kanske progressivt ökat skatteavdrag! Till sist så ”bidde det kanske inte ens en tumme” till de ökade kostnaderna för boendet och dagligvarorna!

För kommunens, regionens och statens del så leder däremot ökande löner till att löneskatten från alla medborgarna ökar och att alla arbetsgivaravgifterna ökar! Sedan ökar – i kronor räknat – kanske även svinnet, dumpningen, bonusarna, fringisarna, räntorna, reklamen, sponsringarna, vinstutdelningarna osv.; … och på toppen så ökar ju då även momsen procentuellt ovanpå alltihop!

Kläder, elektronik, datorer, mobiler, kinatillverkade småprylar, leksaker och andra sällanvaror blir oftast billigare i takt med den produktivitetsökningen som hela tiden sker på grund av ökad teknisk effektivitet, kvalitetssäkring och vertikal logistiksamordning via data och datanät. Men priserna på maten och totalkostnaderna för boendet…; tja, det fortsätter år efter år efter år med att för kanske allt fler och fler ta lika eller kanske en ännu större del av det som varje månad sätts in på lönekontona.

På 1960-talet så betalade jag och min fästmö ca trettiofemtedelen – av det som månadsvis sattes in på lönekontona – i hyra för en centralt i Göteborg belägen omodern etta med dass på gården! Idag så betalar jag som ensamboende och överbliven pensionär, mer än hälften av vad som sätts in på kontot! Visserligen i en helt annan typ av lägenhet, men idag finns det ju inte ens några särskilt mycket billigare alternativ.

Så länge som de hittillsvarande sociotekniska ekosystemen inte ersätts med kvalitetssäkrade alternativa eller modifierade system, så kommer rimligtvis det här beskrivna ”status qou”, ”moment 22” eller ytterligare försämringar när det gäller optimal hälsa och välbefinnande för olika människogrupper med relativt låga inkomster att gälla för all extrapolerad framtid.

Orsaken till att kostnaderna och därmed priserna, för maten och boendet inte har minskat i samma takt som den evolutionära ökningen av den teknikbaserade produktiviteten inom processreglering, pryltillverkning, logistik mm., anser jag bero på just… den skatte-, avgifts- och momsbelastade arbetsdelningens alltmer absurda omfattning inom samhällsstrukturen!

Mina åsikter om att arbetsdelningen av bl.a. sysselsättningsskäl och enligt de små beslutens tyranni, mer och mer har drivits upp till en absurd omfattning tänker jag försöka beskriva som en fortsättning på den här artikeln.

onsdag 19 mars 2008

Upplevelseekonomi

Vi är på väg mot en upplevelseekonomi. Ingen annan bransch ökar så mycket, och ingen annan bransch ger så stor omsättning med så små investeringar.

Dagens välfärd är ett alltför ensidigt materiellt överflöd, som kräver en ständig tillväxt av penningmängd och ränteskulder. Med nuvarande sociotekniska system så leder detta till en materiell produktion där summan av de enskilda utbuden är större än den totala efterfrågan. Följden blir en förödande och helt onödig skövling av naturresurser. Detta medför i sin tur en ödesdiger inverkan på klimatet och den biologiska mångfalden. Dessutom leder en ensidig risk- och spekulationsekonomi till stora inkomstskillnader, som välfärdsmässigt måste kompenseras med mycket höga skatter, transfereringar och ränteskulder.

Citat: ” … I USA ökade lanseringstakten av livsmedelsprodukter från 2700 år 1981 till runt 20 000 1996. I Sverige har antalet ölsorter ökat från 50 till 350 på drygt tio år... En livsmedelsbutik erbjuder idag ett urval på över 40 000 olika produkter… en genomsnittlig familj köper endast 150 av dessa (!) ...// … överkapacitet är numera normen i de flesta branscher. 40 procent för biltillverkning, 100 procent för bulkkemikalier, 50 procent för stål och 140 procent för datorer (!) …”

För Bertram Russell var det väl på 1930-talet bara en faktisk iakttagelse när han skriver: ”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…” Men – som jag uppfattar det – så uttrycker det också dilemmat med välfärdens hittillsvarande beroende av ständig materiell tillväxt. Den allmänna välfärden är totalt beroende av hög sysselsättningsgrad eller exportöverskott. För att till varje pris uppnå hög sysselsättning så är man idag helt beroende av hög materiell konsumtion med svinn, dumpning, enorma sophögar istället för återanvändning och recirkulation i kretslopp. Detta desperata beroende av materiell tillväxt är helt ohållbart i längden. Tjänsteandelen (i fasta priser) av produktionen har varit oförändrad under 200 år (!).

Det enda som verkar ha tillräcklig potential för att bryta dilemmat med sysselsättningens beroende av en ständigt ökande materiell konsumtion, är – vad jag förstår – en målmedveten strävan mot en kvalitetssäkrad upplevelseekonomi. Något som vi så snart som möjligt successivt måste försöka eftersträva, är att skapa en allomfattande global upplevelseekonomi (experience marketing).

Citat: ”… Upplevelseekonomins särskilda budskap är att varje konsument, varje människa, är värd särskild uppmärksamhet, den som under den industriella eran bara kom de viktigaste företagskunderna till del…” (2007–11–27)
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1338921.ab

Det är sannolikt endast ett relativt fåtal som upplever att en ensidig materiell välfärd, samtidigt leder till en känsla av optimal hälsa, välbefinnande och att man är helt nöjd, mätt och belåten. Det som ofta saknas är upplevelsen av engagemang, kreativitet, mening, identitet, förståelse, tillgivenhet, frihet osv… Känslan av upplevelse kanske uppnås som en ständig livsresa och personlig utveckling. De flesta har rimligen behov av att då och då bokstavligen eller ”virtuellt” vara väg från något och till något annat och kanske sedan tillbaka, men med ständigt nya upplevelser och erfarenheter.

Det är väl något av detta som vi gemensamt och målmedvetet bör eftersträva. Både att de nya arbetsuppgifterna som skapas och ”skräddarsys” för att människorna skall kunna välja att arbeta med det som känns och upplevs som mest meningsfullt, samtidigt som andra människor är beredda att betala för att gemensamt dela dessa upplevelser.

Ett exempel är att bygga upp exteriörer, interiörer och rekvisita som ger trovärdiga och tillräckligt engagerande ”resor i tiden” eller att familjen under kanske några dagar eller veckor, upplever ”autentiska” miljöer som återspeglar berömda litterära mästerverk. Bara att likt ”Stjärnorna på slottet” leva och bo på berömda slott eller liknande, bör väl ge mer engagerande upplevelser än att bara gå runt och titta. Samtidigt som ungdomarna leker ”Robin Hood-överlevnad” i bokskogen i närheten, genom att oupptäckta försöka knycka mat i slottsförråden, och hamna i slottsfängelset över natten om de blir upptäckta och tillfångatagna.

Citat: ”… En betydelsefull ingrediens i den här sortens tidsresa är vardagliga, ibland triviala ting. Den förment banala sidan av livet framhävs: att äta och sova, älska och hata, vara frisk eller sjuk, rik eller fattig. Dessa fenomen är inte längre bakgrund för skildringen av historiska förlopp, istället utgör de själva essensen i kraft av sin sinnliga prägel. I dag är det faktiskt möjligt att i dagar eller veckor bo och leva med sin familj i en annan tid. Familjer flyttar in i (åter)-skapade miljöer på historiskt tema. Ett välkänt exempel är järnåldersbyn i Lejre i Danmark, som i årtionden har erbjudit familjer rekreation i det förflutna. Människor möter ett lantligt vardagsliv vid härden i långhuset, går klädda i ylle och linne och befinner sig långt från den vanliga, välkända vardagen. I ett sinnligt möte med det förflutna får tankar och föreställningar om en annan livsstil möjlighet att utvecklas och prövas i omgivningar som inte bär nutidens starka prägel…”
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1264
Söker man på Google på ”upplevelseekonomi” så får man över 1000 svar, och ”experience marketing” ger ca 600 000 och ”experience economy” över 130 000.

fredag 8 februari 2008

Eliminera alla onödiga kostnader!

Alla kostnader kan härledas till arbetskostnader, räntor och vinstutdelningar, och allt det onödiga bör kunna elimineras med autonoma tillverkningsmetoder, optimal logistik och recirkulation i kretslopp.

Nuvarande tillverkningsmetoder följer gamla mönster som gör produktionen och distributionen onödigt kostnadskrävande, energislukande och miljöförstörande. Tillverknings- och distributionsmetoderna genererar många onödiga arbets-, energi-, transport- och reklamkostnader. Det sker ett onödigt slöseri med naturresurser, en onödig belastning på miljön och onödig utarmning av den biologiska mångfalden. Onödigt arbete och onödiga transporter orsakar mängder av onödiga utsläpp av koldioxid och andra miljöförstörande ämnen. De onödiga arbetskostnaderna och företagens räntor för investeringar, gör att priserna och boendekostnaderna är så höga, så att det är praktiskt taget omöjligt för många människor att uppleva optimal hälsa och välbefinnande.

När onödigt många människor behövs för att tillverka, transportera och sälja det som tillverkas, så är det köparna, användarna och miljön som tvingas betala de onödigt höga priserna. Konsumenterna och användarna tvingas – indirekt via priserna – att betala företagens ackumulerade arbetskostnader, investeringsräntor och moms. Arbetskostnaderna är mer än dubbelt så höga som de summor som sätts in på de anställdas lönekonton (!).

Med hot om statligt sanktionerat våld så tvingas arbetsgivarna att skatte- och avgiftsbelasta arbetskostnaderna och därmed priserna. Priserna belastas dessutom med alla de medverkande företagens räntekostnader för investeringar, reklam, sponsringar, svinn, prisdumpningar mm. Mer än hälften av arbetskostnaderna är skatter och arbetsgivaravgifter, och ovanpå detta så är mer än hälften av slutpriserna moms och inverteringsräntor. Priserna och boendekostnaderna är (arbetstidssnittsrelaterat) mer än fyra gånger högre än vad som betalas ut på lönekontona (!). Upphörde hela belastningen på arbetskostnaderna, så kan alltså priserna och framför att boendekostnaderna förväntas minska till avsevärt mindre än hälften (!).

Det mesta av arbetskostnaderna (med dess skatter och avgifter) plus momsen och räntorna bör kunna elimineras. Fabrikstillverkningen av skrymmande färdigprodukter bör snarast möjligt utsättas för målmedveten konkurrens från samverkande konsumenter; som i sin tur förhoppningsvis samverkar med andra kommersiella brukare och förbrukare. Även om en hel del av arbetet numera görs i låglöneländer, så sker visst detta under usla arbetsförhållanden. Rimligen är det mycket bättre för hela mänskligheten om västländerna visar vägen; så att u-länderna så mycket som möjligt, och så snart som möjligt kan hoppa över industriepoken (frog leaps).

Under ungefär halva livet så är de flesta människor både arbetande och konsumenter. De försörjer då sig själva och de övriga hushållsmedlemmarna med mat, kläder, bostaden och allt annat. De flesta förstår säkert de enorma fördelarna med att datoragentstyrda maskinella enheter tar över så mycket som möjligt av det arbete som krävs för att alla människor alltid har access till rätt saker (!), på rätt plats (!), vid rätt tid (!). Alla skulle då ha väsentligt mycket med tid och ork för att göra det som de mest av allt är intresserade av, och att alla inom varje hushåll kan välja att leva och agera hur, när och var som de själva helst vill.

Det är rimligtvis helt upp till konsumenterna och användarna själva om vi i framtiden vill ha avsevärt mycket lägre mat- och boendekostnader. Alla intresserade bör snarast möjligt medverka till att vi skaffar oss samordnande ”elektroniska” datoragenter; som när som helst på dygnet kan skickas ut på nätet för att till lägsta pris/kvalitet beställa och adressera till närmsta ”hämtställe”. Mer än 90 % av allt som tillverkas är sammansatt av olika delar och olika material. Det gäller så även sådana sociotekniska system som bostäder, fastigheter, lokaler, utrustningar, anläggningar, transportsystem och fysiska infrasystem.
De flesta mellanleden, service- och sidofunktionerna bör då kunna elimineras om alla de direkt monterbara delarna, fästelementen och OEM-modulerna görs av helautomatiserade ”underleverantörer”; och att all sammansättning sker i monterings-/demonterings- och uthyrningshallar inom användarnas närsektorer. Transporterna bör då kunna reduceras till kompakta paket med enkelt monterbara delar i fulla järnvägscontainrar, där sedan demonterade delar från uttjänta utrustningar returneras för reproduktion och ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

måndag 4 februari 2008

Ekonomisk utveckling eller tillväxt?

Är det bättre att den globala ekonomiska utvecklingen, sker med optimal begränsning av arbetsdelningen, än att tillväxten av BNP upprätthålls med penningtillväxt?

Det är ingen utbildad ekonom som skriver detta, utan det är bara något som jag har funderat på många gånger från och till och ganska länge. Jag är pensionär med 7 – årig folkskola, och har ingen ekonomisk utbildning, mer än att jag har läst det som jag hittat, verkat vara intressant och är författat på svenska. Dessutom är jag ingenjörsutbildad på kvällstid sen tidigt 1960-tal.

Vad är det som får mig ifrågasätta de ekonomer, politiker, debattörer m.fl., som sedan längre har anammat penningtillväxtens och BNP:s laissez faire?
Funderingarna beror på att jag sedan ett par decennier är övertygad om att det är nödvändigt med en ny sorts marknadsaktörer, som aktivt agerar genom att teknikupphandla och avropsavtala, för att medvetet begränsa den onödiga arbetsdelningens negativa effekter.

Från början vill jag poängtera att när det gäller rena tjänsteutbyten, så är det naturligtvis precis tvärtom! Istället för begränsningar vill jag hoppas att det bara uppstår fler och fler innovativa och engagerande upplevelseverksamheter. Så att fler och fler människor byter tjänster med varandra och tar bra betalt och betalar varandra för detta. När det gäller rena personliga tjänsteutbyten så är arbetsdelningen absolut inget som bör begränsas.

Ett stort dilemma är att ekonomerna, politikerna, statistikerna och massmedierna inte gör en mycket klargörande och distinkt åtskillnad mellan rena personliga tjänster, och den arbetsdelning som sker för att alla människor skall ha mat på bordet, tak över huvudet och kunna tillgodose alla andra fysiska behov.

Att behöva se till att man själv och familjen har mat, tak och andra basbehov tillgodosedda, är ju mycket mer av ett måste som inte kan väljas bort, i förhållande till att välja mellan många olika eller avstå när det gäller semesterresor, avkoppling och andra upplevelser.

När politikerna och de övriga debattörerna talar om att till varje pris öka sysselsättningen, så borde de å ena sidan noga skilja på behoven av arbetskraft för hantering av allt som används för människornas fysiska behov och välbefinnandet.
Och å andra sidan de sannolikt uppdämda mänskliga behoven av rena tjänste-, upplevelse- och hälsobefrämjande verksamheter som ger gedigen social gemenskap och engagemang.

Där anser i varje fall jag, att för vars och ens försörjning med mat, tak och allt annat önskvärt, så bör behoven av arbetsdelning utan vidare kunna minskas avsevärt. Och med en optimerad och kvalitetssäkrad strukturomvandling, så bör inbesparingen leda till att det friställs personella och materiella resurser.
Därmed bör arbetsdelningen, utbudet och efterfrågan inom den rena tjänstesektorn successivt kan ökas mer och mer och mer. Och då de fysiska levnadskostnaderna av allt att döma på så sätt blir försumbara; så bör alla som så vill vara med, ha ekonomiska möjligheter att efterfråga en myllrande mångfald av upplevelsetjänster. Det bör kunna bli mer och mer väldesignade tjänsteverksamheter som förhoppningsvis ger engagemang, avkoppling, tillgivenhet, identitet och meningskänsla åt alla som deltar; både dem som tar betalt och dem som betalar.

Det bör inte vara svårt hålla med om, att idag är nästan alla människor helt beroende av en global arbetsdelningsarena – och detta gäller inte minst för de rent basala behoven.
Det bör inte vara svårt att förstå att de 30 % som har de lägsta inkomsterna, inte ens för försörjningen av den egna familjen, deltar på marknadens arbetsdelningsarena på samma villkor som de 30 % som har de högsta inkomsterna.
Varje gång som någon med de lägsta lönerna och inkomsterna betalar hyran eller köper något, så betalar de indirekt en del av andra människors (ofta högre!) löner och inkomster. Att det är så i alla demokratier och rättssamhällen, är naturligtvis helt i sin ordning och inget som finns anledning att förändra.

Men det som kan göras bättre och snarast bör förändras, är motsvarande strukturomvandling som skedde när jordbruket successivt mekaniserades.
Landsbygden avfolkades då successivt och människor flyttade till tätortens och städernas fabriker och började tillverka jordbruksmaskiner, bostäder med WC på svalen, Volvobilar, kullager, textilier och så småningom kyl, frys och radio- och TV-apparater. Idag är det visst mindre än en procent av svenskarna som arbetar med jordbruk.

Tillverkningen av allahanda och direkt monterbara delar till verkstadsprodukter, byggnader och anläggningar, borde ju redan nu – och kanske redan för decennier sedan – ha varit helt automatiserad, och så gott som helt utan behov av direkt mänskliga arbetsmoment.
PBB, (produktion med begränsad bemanning) prövades för decennier sedan, men tydligen ville ledningarna för de stora verkstadsföretagen m.fl. multijättar något annat.

De flyttade istället de gamla verkstads- och verktygsmaskinerna till låglöneländerna; först söderut och sedan mer och mer österut, med Kina och Indien som de färskaste exemplen. De övergav och friställde de geografiskt och kulturellt närliggande underleverantörerna, och på den vägen är det fortfarande.

De potentiella möjligheterna finns utan tvekan för alla – alltså även de 30 % med de lägsta inkomsterna – att få uppleva att de basala levnadskostnaderna blir i det närmaste försumbara. Inga som helst behov av någon sorts bidrag om man sparat något litet, och vill ta ett sabbatsår för att pröva på något annat. Bostaden med el, bredband, mobil mm., behöver väl knappast kosta med än kanske 1000 kr/månad och maten till hushållet kanske ännu mindre, samtidigt som lönerna bör kunna vara desamma som för närvarande.

Bland det allra viktigaste är förstås att alla envist röstar så att skatten på arbetskostnaderna (arbetsdelningen) successivt tas bort helt och hållet, samt att all moms försvinner snarast möjligt. Eventuell skatt för nattväktarstatens kvalitetssäkring, tas kanske ut genom att det blir kriminellt för bankerna att själva skriva ut nya pengar. Alla nya pengar som bankerna vill låna ut utöver sina egna ärligt intjänade, måste de då låna från landets centralbank. Dessutom behövs det kanske stämpelavgifter och kanske andra avgifter, för att nattväktarstaten på ett kvalitetssäkrat sätt och med råge skall kunna sköta sina uppgifter.

Numera finns det alltså utan vidare potentiella möjligheter för att förverkliga PBB, med tillverkning – dygnet runt och med fjärrövervakning via datanäten – av enkelt monterbara delar av olika sorts material. De enkelt monterbara materialdelarna beställs direkt från ”underleverantörernas” datoragentförsedda verktygsmaskiner, genom att beställaren kryssar med musen på rätt bild på webbsidan; i samma veva som han eller hon deponerar och bekräftar betalningen. Ingenting börjar alltså tillverkas utan att det är beställt och ”potentiellt” är betalt.

Beställningar kan förstås göras dygnet runt, och så snart det finns tillräckligt med beställningar så att batch – villkoren är uppfyllda, så startar tillverkningen och ytbehandlingen i de kulörer, eventuella texter och dekorationer som har beställts. Leveranserna sker sedan med fulla järnvägscontainrar till de rangerområden som finns inom varje region. De uttjänta, demonterade och sorterade och återvunna delarna skickas förstås efterhand för reproduktion till nya standarmaterial med samma containrar.
Därifrån lastas standardpaketen över automatiskt och skickas längs de förarlösa balktrafiklederna, till de olika monteringshallar som finns inom varje beställares närområde. Beställarna är vanligen de enskilda konsumenternas och de övriga användarnas allt-i- allo- agenter och fixare. Dessa närföretag har specialiserat sig på att montera, hyra ut, byta ut delar, demontera och sortera uttjänta delar och skicka dessa tillbaka för reproduktion. Därmed är kretslopps- och den ekologiskt hållbara samhällsstrukturen successivt på väg att förverkligas! Lätt som en plätt!

Samtidigt är de fysiskt rimliga levnadsvillkoren med råge lösta, till försumbara kostnader även för de 30 % som har de lägsta inkomsterna. Och några bidrag från staten eller kommunen behövs det mycket sällan om försäkringarna är kvalitetssäkrade och i god ordning.

Arbetsdelningens verkningsgrad < 0,25

Citat:” Om ett ekonomiskt system förhindras att röra sig mot paretooptimalitet så beror det på förekomsten av transaktionskostnader.”

Välfärdssamhällets behov av skatteinflöden har lösts på ett sätt som mer och mer uppenbart och ödesdigert leder till katastrof för arbetsdelningens verkningsgrad. Resultatet blir en ständigt minskad sysselsättningsgrad och en ständig ökad arbetslöshet och då en politisk benägenhet till symptomåtgärder via AMS och slutligen utbrändhet och förtidspensionering!

Visst är det väl fler som numera inser att nu har väl ändå Bismarcks ursprungliga välfärdsmodell definitivt hamnat i en återvändsgränd!

Ur återkopplingsperspektiv och med optimal arbetsdelningsgrad som (bör-värdes-) önskemål, för ett adaptivt reglerat recirkulationssystem, och kvartalsvisa (är-värdes-) svar, så är skatten och försäkringsavgifterna på arbetet och momsen och investeringsräntan som belastning på konsumtionen, en total katastrof för behoven av en avsevärd ökad sysselsättning inom tjänstesektorn!

Det representativt och demokratiskt beslutande rikstinget och centralbankernas laissez faire, har alltså helt aningslöst och slentrianmässigt infört dessa enorma ”transaktionskostnader” som utan uppföljning (kvalitetssäkrad analys av regler- och bemästringsalgoritmerna) har sanktionerats med statens våldsmonopol!
Tala om att blind leder blind!

Aningslösheten när det gäller ekonomernas, politikernas och massmediernas bristfälliga efterfrågan på kompetens och kunskaper om återkopplingssystemens dynamik och bemästringsalgoritmernas reglerfunktioner är minst sagt katastrofal. Regleringsprofessorerna m.fl. bör snarast själva ta bladet ur munnen och självmant erbjuda sina tjänster, och den enorma och väl beprövade kunskapsmassa som finns bakom kulisserna.

Citat: ”I ett samhälle råder det aldrig någon brist på kompetens, men det råder en ständig brist på förutsättningar! De som mest talar om bristen på kompetens är de som struntar i att anlita dem som har kompetensen (om att borra för järnväg rakt genom Hallandsåsen, exempelvis), och som då bara fattar beslut som ödelägger förutsättningarna.”

De viktigaste aktörerna på marknadsarenan är så gott som helt passiva när det gäller att gemensamt samordna sina behov och önskemål. Medborgarna och konsumenterna – alltså hushållen, är de viktigaste aktörerna! På marknaden agerar hushållen som yra och förvirrade höns. Många hushåll tycks ha någon sorts konstig tillit och förväntan om att alla olika välkända varumärken, ordnar allt till det bästa utan att det behövs någon som förhandlar och avtalar om villkor och smak!

Adam Smith, ”Den osynliga handen”, (1776): ”… Konsumtion är enda målet och den enda meningen med all produktion, och man bör inte ta hänsyn till producentens intresse annat än i den mån det kan behövas för att främja konsumentens intresse…”

Med den inkomstandel som sätts in på lönekontona, så betalar varje hushåll var för sig sina egna mat- och boendekostnader plus alla andra kostnader. Men det är bara lite mer än hälften av företagens kostnader för den anställda personalen som sätts in på de anställdas lönekonton. Skattemyndigheterna har getts – för transaktionsflödet – ödesdigra mandat att ta hand om och via andra myndigheter dela ut resten av pengarna enligt vissa normer.

Vad händer sedan när varje hushåll var för sig betalar priserna på allt som de köper – inklusive maten och boendekostnaderna? Jo, då betalar alla hushållens inkomsttagare minsann alla de medverkande företags totala kostnader! I priserna ingår då alla de ackumulerade arbetskostnaderna hela vägen ”från jord till bord”, antingen detta från – till sker nästgårds eller tvärs över kontinenterna.

Men det räcker ju inte med det! Dessutom finns ju den av riksdagen beslutade momsen, och alla de medagerande företagens räntekostnader (= bankskatt) som ytterligare driver upp priserna till mycket högre nivåer. Leveranskedjornas (inkl. serviceorganens) ackumulerade räntekostnader, gör att av hushållens utgifter (inkl. boendekostnaderna) så är 50 % ränta (= bankskatter)

Löneskatter, arbetsgivaravgifter, moms, företagens investeringsräntor (=bankskatt), direktörsbonusar, reklam, sponsring och svinn, prisdumpning, konkurser osv., gör att snittpriserna är mer än 4 – 5 gånger högre än de inkomster som hamnar på hushållens lönekonton. Har du själv en medelinkomst så arbetar du i snitt minst 4 timmar för att köpa något som totalt har krävt 1 timmes arbetstid – omräknat till medelinkomst! Låginkomsthushållen måste kanske då arbeta 6 timmar eller mer – trots att den totala arbetsinsatsen omräknat till snittlön uppenbarligen bara är 1 timme!