Arbetsdelningens verkningsgrad < 0,25

Citat:” Om ett ekonomiskt system förhindras att röra sig mot paretooptimalitet så beror det på förekomsten av transaktionskostnader.”

Välfärdssamhällets behov av skatteinflöden har lösts på ett sätt som mer och mer uppenbart och ödesdigert leder till katastrof för arbetsdelningens verkningsgrad. Resultatet blir en ständigt minskad sysselsättningsgrad och en ständig ökad arbetslöshet och då en politisk benägenhet till symptomåtgärder via AMS och slutligen utbrändhet och förtidspensionering!

Visst är det väl fler som numera inser att nu har väl ändå Bismarcks ursprungliga välfärdsmodell definitivt hamnat i en återvändsgränd!

Ur återkopplingsperspektiv och med optimal arbetsdelningsgrad som (bör-värdes-) önskemål, för ett adaptivt reglerat recirkulationssystem, och kvartalsvisa (är-värdes-) svar, så är skatten och försäkringsavgifterna på arbetet och momsen och investeringsräntan som belastning på konsumtionen, en total katastrof för behoven av en avsevärd ökad sysselsättning inom tjänstesektorn!

Det representativt och demokratiskt beslutande rikstinget och centralbankernas laissez faire, har alltså helt aningslöst och slentrianmässigt infört dessa enorma ”transaktionskostnader” som utan uppföljning (kvalitetssäkrad analys av regler- och bemästringsalgoritmerna) har sanktionerats med statens våldsmonopol!
Tala om att blind leder blind!

Aningslösheten när det gäller ekonomernas, politikernas och massmediernas bristfälliga efterfrågan på kompetens och kunskaper om återkopplingssystemens dynamik och bemästringsalgoritmernas reglerfunktioner är minst sagt katastrofal. Regleringsprofessorerna m.fl. bör snarast själva ta bladet ur munnen och självmant erbjuda sina tjänster, och den enorma och väl beprövade kunskapsmassa som finns bakom kulisserna.

Citat: ”I ett samhälle råder det aldrig någon brist på kompetens, men det råder en ständig brist på förutsättningar! De som mest talar om bristen på kompetens är de som struntar i att anlita dem som har kompetensen (om att borra för järnväg rakt genom Hallandsåsen, exempelvis), och som då bara fattar beslut som ödelägger förutsättningarna.”

De viktigaste aktörerna på marknadsarenan är så gott som helt passiva när det gäller att gemensamt samordna sina behov och önskemål. Medborgarna och konsumenterna – alltså hushållen, är de viktigaste aktörerna! På marknaden agerar hushållen som yra och förvirrade höns. Många hushåll tycks ha någon sorts konstig tillit och förväntan om att alla olika välkända varumärken, ordnar allt till det bästa utan att det behövs någon som förhandlar och avtalar om villkor och smak!

Adam Smith, ”Den osynliga handen”, (1776): ”… Konsumtion är enda målet och den enda meningen med all produktion, och man bör inte ta hänsyn till producentens intresse annat än i den mån det kan behövas för att främja konsumentens intresse…”

Med den inkomstandel som sätts in på lönekontona, så betalar varje hushåll var för sig sina egna mat- och boendekostnader plus alla andra kostnader. Men det är bara lite mer än hälften av företagens kostnader för den anställda personalen som sätts in på de anställdas lönekonton. Skattemyndigheterna har getts – för transaktionsflödet – ödesdigra mandat att ta hand om och via andra myndigheter dela ut resten av pengarna enligt vissa normer.

Vad händer sedan när varje hushåll var för sig betalar priserna på allt som de köper – inklusive maten och boendekostnaderna? Jo, då betalar alla hushållens inkomsttagare minsann alla de medverkande företags totala kostnader! I priserna ingår då alla de ackumulerade arbetskostnaderna hela vägen ”från jord till bord”, antingen detta från – till sker nästgårds eller tvärs över kontinenterna.

Men det räcker ju inte med det! Dessutom finns ju den av riksdagen beslutade momsen, och alla de medagerande företagens räntekostnader (= bankskatt) som ytterligare driver upp priserna till mycket högre nivåer. Leveranskedjornas (inkl. serviceorganens) ackumulerade räntekostnader, gör att av hushållens utgifter (inkl. boendekostnaderna) så är 50 % ränta (= bankskatter)

Löneskatter, arbetsgivaravgifter, moms, företagens investeringsräntor (=bankskatt), direktörsbonusar, reklam, sponsring och svinn, prisdumpning, konkurser osv., gör att snittpriserna är mer än 4 – 5 gånger högre än de inkomster som hamnar på hushållens lönekonton. Har du själv en medelinkomst så arbetar du i snitt minst 4 timmar för att köpa något som totalt har krävt 1 timmes arbetstid – omräknat till medelinkomst! Låginkomsthushållen måste kanske då arbeta 6 timmar eller mer – trots att den totala arbetsinsatsen omräknat till snittlön uppenbarligen bara är 1 timme!