onsdag 6 oktober 2010

Varför belastas behoven av att äta och sova med skatter och avgifter?

Kostnaderna för maten och boendet är nödvändiga utgifter för alla människors överlevnad och välbefinnande! Dessa utgifter betalas med egna beskattade inkomster. Alla hushålls disponibla inkomster bör då med viss råge vara större än utgifterna för maten och boendet!

Alla är ju självklart fysiskt beroende av att äta och sova! Varför är då alla de sammanlagda arbetskostnaderna ”från jord till bord” och ” från skog och grus till hus” både beskattade och belagda med arbetsgivaravgifter? Ju fler mellanled och sidofunktioner, ju mer jobb, skatter och byråkrati, ju högre blir ju priserna för maten och boendet! Varför samverkar då inte alla vanliga människor, för att med gemensamma teknikupphandlingar och avropsavtal, mer och mer försöka minska kostnaderna för att äta och sova?

De priser som vi betalar för maten och sovplatserna är summan av de beskattade och avgiftsbelagda arbetskostnaderna, plus räntorna, vinsterna, svinnet och momsen. En stor del av priserna är skatter, då den största delen av mat- och boendeutgifterna är de samanlagda arbetskostnaderna längs bearbetnings- och leveranskedjorna och dess sidofunktioner! Särskilt som även räntorna beror på investeringar vars kostnader till största delen också är arbetskostnader, och som i sin tur är beskattade och arbetsgivaravgiftsbelastade!

Före 1947 så var det inte på detta viset! På den tiden var det därför ganska lätt att när och var som helst få jobb för dagen, och hela den avtalade pengasumman i handen på kvällen! Sedan var det bara att deklarera allt på heder och samvete året efter! Med ett så enkelt och obyråkratiskt system, så var det sällan som någon behövde vara arbetslös någon längre tid!

De flesta politiker och ekonomer anser kanske att det spelar väl ingen roll om arbetsgivarna tvingas att leka curlingföräldrar; istället för att alla de avtalade arbetskostnaderna sätts in på löntagarnas konto – och skatt och välfärdsavgifter dras direkt från kontona. De låtsas då inte alls om att alla Parkinsons smygbyråkratlagar självklart blir mer och mer insyltade i systemet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Att man införde källskattesystemet – när det på 1950-talet och tidigare varken fanns kontokort eller internet – må så vara! Men varför håller då våra demokratiskt valda beslutsfattare så infernaliskt benhårt fast vid denna makalöst snäva sociotekniska systemstruktur? Detta sker valperiod efter valperiod helt utan offentligt ifrågasättande och debatt! Trots att datornätstrukturer och kontobaserade pengar sedan länge är ganska så väl etablerade.

För att inte arbetslösheten skall skena iväg, så måste man då lite krystat försöka med ROT- och RUT-avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter! Istället finns det ju numera mångfaldiga möjlighetsutrymmen för att äntligen göra på något annat radikalt och bättre sätt! En möjlighet är till exempel att alla sedlar och mynt slopas, och istället så är det alla de likvida kontona som automatiskt beskattas med en viss procent varje natt (gissningsvis behövs det kanske 0,1 – 0,5 % med nuvarande likvida penningmängd).
http://www.nordspar.se/nyttsyst.html

I princip så har alla kostnader sitt ursprung i arbetskostnader! Ju mer som kan produceras och distribueras utan direkta mänskliga arbetsinsatser, ju lägre blir förstås priserna och utgifterna för maten och boendet! Ju mer som vars och ens tillgänglighet till automatiserade produktionsmedel via internet kan underlättas, och mer och mer på enklaste sätt görs med återanvändbart arbete, ju mer och mer försumbara bör de nödvändiga utgifterna för maten och boendet kunna bli! Istället för andras direkta arbetsinsatser så bör mer och mer och mer kunna göras med smarta, automatiserade, processreglerade och integrerade sociotekniska system och totaloptimerad logistik.

All världens konsumenter, bönder, tjänsteföretagen m.fl., bör via Internetbaserade paraplyorgan kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med helautomatiserade underleverantörer, legoföretag, GPS-styrda lantbrukskluster och andra. Med optimalt utformad socioteknisk strukturomvandling, så bör alla onödiga mellanled och sidofunktioner successivt mer och mer kunna elimineras och utkonkurreras. Monteringen och beredningen kan sedan ske inom varje användares närsektor, och massor av sällananvända utrustningar bör kunna hyras, leasas och hela tiden återanvändas, slitdelar bytas om och om igen osv. – istället för att köpas och mesta tiden finnas i skrymmande förråd och källarutrymmen.

Det som i princip då sker är att successivt mer och mer och mer av de med tiden ökande direkta arbetskostnaderna, på ett smart och optimalt sätt omvandlas till mer och mer långsiktigt marginalkostnadsavtagande återanvändbart arbete, bl.a. i form av återkopplade och processreglerade sociotekniska system, som alla successivt mer och mer har enkel, billig och pålitlig tillgänglighet till via internet (jämförbart med VA-systemen inom städer och tätorter, där vatten på returflaska ofta kostar tusen ggr mera än kranvattnet)!

Återanvändbart arbete:http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

söndag 19 september 2010

Samverkan för ökat och bibehållbart möjlighetsutrymme.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Sverige och EU har grundlagar med negativa rättigheter, och då finns det polis och rättsysten som någorlunda väl undanröjer hot och hinder, mot vars och ens negativa friheter. När det gäller de praktiska möjligheterna så finns det påtagliga begränsningar av människornas positiva frihet. En naturlig begränsning för alla – men som de allra flesta därför inte ser som ett problem – är den som beskrivs i Brundtlandrapporten så här: En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Men jag anser att det dessutom finns onödiga och för många människor ohälsosamma begränsningar. Begränsningar som sannolikt gör att olika människor blir sjuka, stressade, apatiska, frustrerade, otillfreds mm. Många är nog inte alls nöjda med att de saknar praktiska möjligheter (tillräckligt med pengar över) för att fullt ut tillgodose alla de genuina mänskliga behov som beskrivs här:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Där beskrivs de som:
* begränsade och klassificerbara
* desamma i alla kulturer och i alla historiska perioder
* inte utbytbara mot varandra
* möjliga att tillfredställa i högre grad än idag

För många människor i Sverige så är det troligen bara en del av dessa behov som i viss omfattning tillgodoses i de välfärdssamhällen som finns idag. För att helt och fullt tillgodose de flesta behoven så saknar nog alltför många fortfarande tid, ork och pengar. Fortfarande så upplever nog många att maten, boendet och resorna till och från jobbet, dagis mm., tar en alldeles för stor del av tiden och inkomsterna varje månad.

Jag är övertygad om att det i avsevärt större omfattning, är möjligt att med ömsesidig samverkan, kreativitet och kunskaper, på enklaste sätt tillse att alla de egna och vännernas behov tillgodoses. Detta sker kanske enklast genom att alla bryr sig om att dela med sig av sin kreativitet och förmåga. Lägg märke till att ett centralt behov är delaktighet!

Hittills så har inriktningen varit att gemensamma fackliga organisationer försöker förhandla fram allt högre och högre arbetsinkomster och anställningsskydd åt sina medlemmar. Men det har gjorts häpnadsväckande lite för att gemensamt organiserat – med systematiskt strukturerade bibehållbara åtgärder - försöka minska varje hushålls utgifter för maten och boendet mer och mer och mer. Minst lika angeläget är sannolikt att mer och mer samordnat försöka minska res- och kötiderna till och från jobb, dagis, skolor, hämtställen för dagligvaror osv…

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att antalet arbetare inom industrin successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna.

Detta visar klart och tydligt att det är alldeles, alldeles för många (inte minst staten, regionerna och kommunerna) som på något direkt eller indirekt sätt har inkomster för att människorna och hushållen i Sverige förses med mat, bostäder och annat nödvändigt. Arbetskostnaderna med skatter, arbetsgivaravgifter och moms ingår ju i alla konsumentpriser! Enbart sänkt matmoms, jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift, ROT och RUT har kanske bidragit till att inflationen och räntorna är lägre än de annars skulle vara! Varför inser då inte fler politiker, ekonomer och journalister, att alltför stora utgifter för försörjningen är en helt avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Med nuvarande penningsystem så ökar inkomstskillnaden mellan de som har höga och de som har låga inkomster. De som har lägst inkomster har på flera olika sätt färre möjligheter att planera sina inköp, och inte alltid kan betala kontant. Fanns det inte barn- och bostadsbidrag mm., så skulle skillnaden i inkomster vara ännu större. De hushåll som har låga inkomster vinner rimligtvis inte på ständig tillväxt, kreditexpansion, inflation osv. Alldeles särskilt då de har mindre möjligheter att ha pengar ”över” eller låna för att passa på att handla på någon ”spotmarknad”.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd

Låg- och medelinkomsthushållens möjligheter för att öka sin valfrihet är därför inte tillväxt och inflation, utan att bilda gemensamma organisationer för att försöka minska utgifterna för mat, boendet och andra saker. Blir det tillräckligt många medlemmar runt om i Sverige, EU och världen i övrigt, så bör det vara möjligt att successivt mer och mer medverka till att själva bygga sina bostäder och odla, bilda matlag i varje kvarter, konservera och frysa in egna matportioner.

onsdag 15 september 2010

Finns det bibehållbart utrymme för positiv frihet?

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Negativ frihet för alla i en rättsstat, uppnås med grundlagsskyddade negativa rättigheter, och helst även oberoende domstolsprövning av politiska förslag på nya lagar och regler. Rättsstaten är dessutom en rimlig nödvändighet för positiv frihet.

Finns det kanske några uppenbara outnyttjade möjligheter för att successivt skapa mer och mer bibehållbart utrymme för ekonomisk valfrihet för alla människor i alla samhällen? Det bibehållbara utrymmet begränsas förstås av de ekologiska miljökrav som beskrivs här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Mer och mer möjlighetsutrymme bör kunna skapas med successivt allt större och större skillnader mellan inkomsterna och de nödvändiga hushållsutgifterna. På så sätt blir det ju mer och mer pengar över för att förverkliga önskningarna, även för alla de hushåll som har de lägsta inkomsterna.

Möjlighetsutrymmet för att öka hushållens disponibla inkomster har politiskt, nationalekonomiskt och massmedialt fortlöpande diskuterats och förhandlats under mycket lång tid. Hela utrymmet för att försöka ÖKA INKOMSTERNA för hushållen med de lägsta inkomsterna, är sannolikt tills vidare redan utnyttjat. Retoriska försök görs hela tiden – politiskt, marknadsmässigt och massmedialt. Exempelvis genom att inför öppen ridå bränna upp massor av pengar.

Vilka tänkbara möjlighetsutrymmen som inte utnyttjas finns det då, för att försöka MINSKA UTGIFTERNA för överlevnad och fysiskt välbefinnande? Det gäller då i stort sett alla de basala behoven av mat, kläder, boende och resande. Det tänkbara möjlighetsutrymmet för att minska utgifterna för de basala behoven, har hitintills utnyttjats i häpnadsväckande liten omfattning!

De försök som görs – och har gjorts – sker på olika sätt.
Dels genom konkurrensen på marknaden, där olika företag försöker öka marknadsandelarna med lägre priser, och att med ökad produktivitet minska arbetskostnaderna och därmed priserna, så att fler får råd att köpa. Men inga riskkapitalister m.fl., har väl någon nämnvärd motivering eller argument, för att långsiktigt steg för steg försöka strukturomvandla den sedan Saltsjöbadsavtalet betongmässigt rigida och korporativistiska bygg- och bostadssektorn!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Andra försök görs sedan början av förra seklet med konsument- och jordbrukskooperativ, hyresgästföreningar, egnahemsbyggen osv. Dessa tjänstemannastyrda försök, urartar ganska snart då de sällan nöjer sig med att ordna medlemsgemensamma avropsavtal med de tills vidare bästa priserna. Istället börjar kooperativen helt fräckt att upphandla och sälja till både medlemmarna och andra under motiveringen att alla vinster går till investeringar. Detta är förstås sällan bibehållbart under mer än en generation, då Parkinsons lagar rimligtvis gäller för alla tjänstemannastyrda organisationer. Även hyresgästföreningar m.fl. är i viss mån korporativistiska!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Men i och med automationen, recept- och algoritmstyrda processer och feedbacksystem, datorer, internet mm., så har det tänkbara möjlighetsutrymmet för successivt minskande utgifter för mat, tak mm. rimligtvis ökat enormt! Det finns naturligtvis sedan länge ekonomiska föreningar som gör gemensamma inköp, där mängdrabatter leder till lägre priser. Men det används fortfarande inte av de allra flesta inom t.ex. de flesta bostadsområden. Före datorer, internet, e-post, mobiltelefoner osv., så var ofta medlemmarna av kommunikationsskäl mm. hänvisade till geografiskt begränsade områden.

Bara ett enkelt exempel: Istället för att varje hushåll har var sitt abonnemang när det gäller el, bredband, telefon, film, musik, e-böcker osv., så bör det räcka med ett litet antal abonnemang inom ett boendeområde. Samtidigt som ledningar, fiber, servrar, klienter, skärmar, högtalare, mikrofoner, mobiler osv. teknikupphandlas och avropsavtalas gemensamt och kanske samordnat med tiotals, hundratals, tusentals… andra boendeföreningar runt om i kommunen, regionen, Sverige, EU osv…

Liknande samverkan med teknikupphandlingar och avropsavtal bör så småningom mer och mer kunna ske när det gäller mat, bostäder osv…
Det tog väl bortåt ett sekel (fram till 1960-, 70- eller kanske 80-talet?) innan hela möjlighetsutrymmet för reell fortlöpande inkomstökning för de med lägst arbetsinkomster var utnyttjat (utan nämnvärd korporativism).

Hur lång tid kommer det då att ta, innan basutgifterna i förhållande till inkomsterna blivit försumbara? Liksom arbetarna gjort under tidigare sekel så bör majoriteten av konsumenterna under detta sekel solidariskt samverka! Detta bör kunna ske med samordnade och intressegemensamma innovationer, nya sociotekniska system, logistik mm. för att successivt mer och mer minska basutgifterna?

söndag 12 september 2010

Hur skapas positiv frihet för alla?

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

En förutsättning för negativ frihet för alla människor är grundlagsskyddade negativa rättigheter och oberoende domstolsprövning av nypåtänkta lagar och regler. Positiva frihetsmöjligheter för alla kan bara skapas om alla tänkbara möjlighetsutrymmen om och om igen (bl.a. med autonom feedback?) görs optimalt tillgängliga för alla med enkla, billiga och bibehållbara metoder. De befintliga infrasystemen bör ständigt omprövas (exempelvis med datorsimulerad jämförelse med nya tänkbara system) i takt med att nya möjligheter uppstår, upptäcks, påvisas och diskuteras.

Ur vars och ens privata försörjningsperspektiv så bör medlemmarna i enskilda hushåll kunna se sig som antingen arbetare, konsumenter eller som mer eller mindre självförsörjande prosumenter (producerande konsumenter). Och där finns det då alla möjliga kombinationer, grader och varianter. Men i det politiska, ekonomiska och massmediala diskussions-, debatt- och retorikutrymmet så finns människorna nästan bara med som deltagare i arbetslinjen och i centraliserade löneavtal. Röstmajoritetens möjlighetsutrymme reduceras inom blockpolitiken – så att arbetsinkomsten blir den dominerande och enväldiga attraktorn.
Per Herngren skriver om möjlighetsutrymme här:
http://perherngren.blogspot.com/2010/09/hur-riksdagsval-skapar-enpartistat.html

Hushållens möjlighetsutrymme är idag så gott som helt reducerat till arbetsinkomsterna! Det finns sedan länge väletablerade fackföreningar som förhandlar om inkomsterna. Finns det då inga väletablerade gemensamma organisationer som förhandlar om utgifterna? Konsum och de övriga kooperativen förvandlades ganska snart till tjänstemannabyråkratiska extra mellanled som numera bara säljer till de egna medlemmarna! Istället för att såsom uppdragsgivarnas oegennyttiga intresseorgan, ENBART förhandla med olika leverantörer om de enklaste, billigaste och pålitligast avropsavtalen. Hyresgästföreningen är väl numera närmast ett skämt, eftersom bostadsbrist, flyttningskostnader mm., gör att det numera nästan helt saknas förhandlings- och möjlighetsutrymme.

I och med detta så är hushållens möjlighetsutrymme reducerat och stympat till åtminstone hälften! Etablerad struktur finns för att förhandla om ständigt ökande inkomster, men ingen gemensam struktur för att upphandla och avropsavtala om ständigt minskande utgifter. Konsumenterna själva bör snarast organiserar sig och göra gemensamma teknikupphandlingar direkt från de kostnadseffektivaste underleverantörerna. Rikspolitikerna och företagen saknar helt attraktor för att vilja utveckla de slumrande möjlighetsutrymmen som den nya tekniken skapar. Och som är nödvändig för att steg för steg minska utgifterna för mat och tak till försumbara nivåer.

Idag finns det väletablerade sociotekniska organ som förhandlar om vars och ens arbetsinkomster och/eller socialt baserade inkomster. Men det skapas inga utvecklingsblock för individuellt operativa autonoma infrasystem (via internet) som väletablerat teknikupphandlar och avropsavtalar om UTGIFTERNA för maten, boendet och annan basal försörjning.

Analogt med det som Per Herngren skriver om möjlighetsutrymmet på badstranden, så har konkurrensen mellan samma sorts produkter med samma funktioner, uppenbarligen upphört. I början på 1960-talet så kostade hyran av en omodern etta (dass på gården) i centrala Göteborg 55 kr/mån, samtidigt som en nybyggd trea i Brunnsbo (Hisingen) kostande 460 kr/mån. Liknande valfria skillnader finns inte alls inom de nuvarande samhällena.

Det finns ett uppenbart uppdämt behov av nya kvalitetssäkrade infrasystem. Så att var och en på sitt sätt, kan utnyttja alla livets möjlighetsutrymmen, utan att det finns lagar, restriktioner och resursknapphet, som hindrar några andra att samtidigt och samordnat göra detsamma.

torsdag 26 augusti 2010

Återanvändbart arbete (fortsättning)

Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

I valdebatten talas det om jobblinjen vs bidragspolitiken. Under minst ett halvsekel så har produktiviteten ständigt ökat inom stora delar av tillverkningsindustrin. Dessutom sker allt mer och mer av tillverkningen inom låglöneländerna. Detta gör det uppenbarligen allt svårare och svårare att med ytterligare ökad prylkonsumtionen upprätthålla full sysselsättning inom Sverige och andra västländer. Det som de svenska politikerna tycks hoppas på är ständigt ökande exportöverskott och ständigt ökande utländsk turism inom Sverige.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sveriges-export-ska-fordubblas_4829249.svd

Då Sveriges export redan är ca 50 % av BNP och att vi redan har en alltför hög arbetslöshet, så räcker det ju inte i det långa loppet, även om turismen och exporten kanske kan ökas ytterligare något. Om då både produktiviteten och utflyttningen samtidigt ökar, så är det ju som att försöka springa fatt sin egen skugga, samtidigt med att solljuset kommer från motsatt håll (”har solen i ryggen”).

Istället är det då marknaderna för privata tjänsteutbyten som bör ökas mer och mer och mer.
Citat, Åke E Andersson: ”… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…//… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

Därför bör flera av de nuvarande sociotekniska och infrastrukturella systemen radikalt förändras, för att omdanas och anpassas efter den nuvarande och kommande verkligheten. Det är för närvarande och tills vidare min bestämda övertygelse att en optimal omställning efter nuvarande förutsättningar snarast bör ske. Detta anser jag vara helt nödvändigt! Detta gäller oberoende om det är jobblinjen eller fördelningspolitiken, som de politiska blocken anser vara det viktigaste.

Det kanske allra första som bör göras är att – socialt, ekonomiskt och ekologiskt – försöka förändra vår syn på lönearbete i förhållande till konsumtion och fysisk aktivitet. Människorna vill ju först och främst leva ut och uppleva sina genuina önskningar och behov. Och den nuvarande arbetsmarknaden är ju mycket långt ifrån att tillgodose alla dessa behov och önskningar.

För de allra flesta löntagarhushåll så finns det dessutom en alldeles för liten av inkomsterna kvar när maten, boendekostnaderna, resorna och andra återkommande förnödenheter är betalda. Dessutom så tar arbetet och resorna till och från arbetet, skolorna och annat alldeles för stor del av den vakna tiden för att på fritiden tillgodose alla de olika behoven och önskemålen. De genuina mänskliga behoven finns kortfattat beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Tjänstemarknaden bör därför snarast möjligt kompletteras och successivt förnyas så att mer och mer av vars och ens speciella behov tillgodoses med råge. Samtidigt som detta ger inkomster till dem som coachar upplevelsetjänsterna. De coachade bör förstås då på ett övertygande sätt uppleva att de verkligen vill och kan betala.

På så sätt bör förhoppningsvis upplevelsen av skillnaden mellan arbete och fritid mer och mer suddas ut. Det som skiljer blir istället om det är den ene eller den andre som betalar eller tar betalt för det som de båda, flera eller många upplever tillsammans. Under det att den ene är coach eller det är flera som samverkar som ett coachteam för de remixade aktiviteterna.

En rimlig första förutsättningen är att all sorts skatt och avgifter på arbete och konsumtion avskaffas helt och hållet. Före 1947 så drogs det ju ingen skatt direkt på de arbetskostnader som tillsammans med räntor och ev. vinster utgjorde priserna. Alltså priserna på de förnödenheter som konsumerades och de basala kapitalvaror och realkapital (inkl. bostäder) som användes (visserligen fanns det lyxkonsumtionsskatt, men det gällde ju inte baskonsumtionen och den basala användningen).

Skatten bör på något sätt numera mer eller mindre automatiskt kunna dras från varje medborgarnas likvida konton. Automatiken bör kunna ske på ett mycket enkelt sätt om sedlar och mynt först avskaffas helt. En beskrivning på en tänkbar form av skatt på likviditeten finns på:
http://www.nordspar.se/
Beskrivningen har rubriken ”Basinkomst och finansiering av offentlig sektor” och kan nås genom att först klicka på ”översikt” och sedan på ”synpunkter”.

Nästa förutsättning är då att så många som möjligt har tid, ork och råd att efterfråga en myllrande mångfald av nya tjänster på en upplevelsebaserad framtida marknadsarena. Därför bör de enskilda hushållens kostnader för mat, boende och andra förnödenheter bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna.

Förslag på hur detta successivt bör kunna ske har jag i tidigare inlägg försökt beskriva i ”Återanvändbart arbete”. När det gäller bearbetning och ytbehandling av direkt monterbara materialdelar och tillverkning av fästelement och oem-moduler, så bör detta kunna ske helt automatiskt enligt digitaliserade recept som utan mänsklig medverkan vem som vill kan åberopa av via internet osv… osv…

Rimligen blir då all den tillverkning som på så sätt sker med konserverat och återanvändbart arbete bara billigare, bekvämare, pålitligare och hållbarare. Genom att då legoföretagen m.fl. då även levererar förarlöst direkt till de lokalt användarnära monterings-, uthyrnings- och återvinningsföretagen – utan det behövs några mellanled – så bör de ackumulerade direkta arbetskostnaderna bli de lägsta möjliga.

På så sätt bör förhoppningsvis de basala utgifterna för de flesta konsumenterna, prosumenterna och användarna successivt kunna bli mer och mer försumbara i förhållande till deras inkomster. Fler och fler har då mer och mer tid, ork och pengar över för att välja och vraka mellan en myllrande mångfald av hälsobringande och engagerande upplevelsetjänster. De kan efter eget engagemang och intresse välja att omväxlande på ett mer och mer kvalitetssäkrat sätt mot betalning coacha andra intresserade, eller att betala för att bli betjänade av andra coacher eller coachingteam.

fredag 20 augusti 2010

Återanvändbart arbete

Tillverkare och leverantörer av de saker, byggnader, anläggningar, färdmedel och system som vi dagligen använder, försöker i regel minska kostnaderna genom att öka produktiviteten. Detta sker genom att mänskligt arbete mer och mer datoriseras och mekaniseras. Ständigt återupprepade mänskliga arbetsrutiner ”konserveras” som digitaliserade algoritmer (jämförbart med recept, checklistor, flödesscheman) och kan då för all framtid ses som ”återanvändbart arbete”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm

Tidigare mänskliga arbetsuppgifter utförs därefter helt eller delvis automatiserat under i princip all framtid. Alla hushåll använder numera programmerade tvättmaskiner, istället för vedeldade bykekar i koppar, grönsåpa, tvättbrädor, blåelse och sköljvatten från närmsta å eller bäck. Ingen människa behöver efter den kvalitetssäkrade mekaniseringen, använda sin arbets- och livstid för att göra slitsamma slentrianmässiga arbetsrutiner om och om igen. Istället för att bonden exempelvis hela tiden sitter på sin traktor för att fåra för fåra plöja en jättestor åker, så GPS-styrs hela proceduren från satelliter. Bonden kan samtidigt då spela golf eller sitta på älgpasset, för att då och då bevaka plöjningen med sin iphone eller laptop.
http://preview.tinyurl.com/3583qcd

Gunnar Sohlenius uttrycker det så här i Ny Teknik: ”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Självklart blir det i det långa loppet stora skillnader när det gäller kostnader och priser mellan direkt arbete och arbete som konserveras och återanvänds om och om och om igen. Detta märks mycket, mycket tydligt när det gäller försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Där är ju nästan allt löpande arbete konserverat och återanvändbart. Det arbete som återstår är bara vad som behövs för övervakning, service, underhåll och förnyelse av det heltäckande systemet.

Själva flödesprocessen styrs och regleras ju av användarna själva med kökskranen, badrumskranen eller spolknappen på toan. Tappa upp vatten från kranen och spola på toaletten kan t.o.m. ett litet barn göra (utan att det klassas som barnarbete). Det kan dessutom göras när som helst på dygnet (utan att någon klassar det som övertids- eller nattarbete).

Vattenvolymen avläses automatiskt via flödesmätaren i källaren, och betalas kanske helt ”automatiskt” varje månad via autogiro. I Gbg kostar VA mindre än 1 öre (0,92 öre/liter vid koll för ett par år sedan) och samma mängd vatten som en själv hämtar på returflaska från butikshyllan (och återlämnar flaskan) kostar ca 700 ggr mera!!! För två år sedan så kostade det ca 1000 ggr mera, men sedan dess så har tydligen även arbetet med tappningen på returflaskor gjorts mer och mer ”återanvändbart”.

Vår försörjning med vatten och avlopp är strukturerat som ett infrasystem. El-, gas- och kommunikationsnät (telefon, radio, tv, internet, mobiltelefon) är andra infrasystem för andra homogena flöden. Infrasystemen kallas även för sociotekniska system och lederna och noderna för fysiska transporter kallas oftast för infrastruktur.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrasystem
http://werebuild.eu/wiki/index.php/Infrasystem
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrastruktur

Alla använder dagligen saker, förnödenheter och sociotekniska system (bostäder, vägar, gator, offentliga byggnader mm.). Det viktigaste för användarna är att var och en upplever att rätt saker finns på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bör förstås då även vara så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt.

Bertrand Russel skriver i ”Till lättjans lov” (1931) att "arbete innebär att flytta på saker - eller att säga åt andra att flytta på saker". Detta gäller fortfarande även om fler och fler numera bearbetar, bevakar och ”flyttar på” det som syns på datorskärmen. Vilket i sin tur medför att det är maskinella och mobila enheter – med allt mindre och mindre mänsklig assistans – som flyttar på ”sakerna”. Så att rätt saker slutligen hamnar på rätt plats. För att sedan i rätt tid finns för var och en att nå som användbara system, eller som olika saker på någon hämtplats (varuhus, närbutik osv.) inom närområdet.

Internet och andra nya kommunikationsnät gör att i princip vem som helst numera kan bearbeta, bevaka och ”flytta på” det som syns på datorskärmen. Det som saknas är väletablerade infrasystem som ”tillåter” att det är konsumenterna och användarna själva som – när som helst på dygnet – ”säger åt” de maskinella och mobila enheterna att flytta på ”sakerna”.

Det som fortfarande saknas är alltså etablerade sociotekniska system som gör att – de konsumenter som så vill – äntligen kan göra som de prosumenter (producerande konsumenter) som Alvin Toffler beskriver i boken ”Tredje vågen” (1980)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler

I en vision om en prosument- och användaroptimerad socioteknisk systemstruktur för att tillverka och flytta på saker – med internet som kommunikationsnät – (och som i princip liknar va-systemen) så motsvaras förstås köks- eller badrumskranen av datormusen. När som helst på dygnet bör då vem som vill kunna klicka med musen på bilden av det som hen vill beställa. Samtidigt bör beställaren på motsvarande sätt deponera betalningen för att undvika onödig kontroll av beställarens intentioner.

Beställaren (prosumenten) klickar t.ex. på bilden av en barnvagn. De i vagnen ingående delarna (stål- eller aluminiumrören, fäst- och fjädringselementen, sittkorgen, hjulen mm.) tillverkas sannolikt av olika specialiserade legoföretag och oem-leverantörer. De olika delbeställningarna går då direkt till recept- och databasen för dessa företags olika verktygsmaskiner och materialflödeslinor.

Utan direkt mänsklig medverkan så bearbetas, ytbehandlas, paketeras, adresseras och levereras sedan alla de olika monterbara delarna direkt till beställarens närbelägna hämtställe. De integrerade infrasystemen samordnar förstås leveranserna så att alla de olika monterbara delarna samtidigt anländer och receptstyrt hamnar i samma hämtkorg på beställarens angivna hämtställe.

Den här visionen är förstås bara en kortfattad, sporadisk och principiell beskrivning av systemstrukturen så att så mycket som möjligt av det nödvändiga arbetet är konserverbart och återanvändbart. Så att det verkligen är så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt. Då även leveranserna bör göras med konserver- och återanvändbart arbete, så bör de förstås ske med förarlösa fordon (exempelvis balktrafik). Även hämtställena bör kanske i princip vara obemannade eller begränsat bemannade.
http://www.beamways.com/se/startsidan
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Det är rimligen inte optimalt att tillverka och leverera de monterbara delarna till enstaka barnvagnar. Även obemannade receptstyrda verktygsmaskiner, materialflöden mm., kräver ju då extra omställningsmoment och extra ställtid – i förhållande till om bearbetningen och ytbehandlingen sker i form av optimerade batchar.

Lego- och oem-företagen bör i regel därför rimligtvis leverera hela batchar till alla de olika monteringsföretag som bör finnas inom de olika prosumenternas närområden. Alltså på motsvarande sätt som att det fanns hantverkare inom i stort sett varje kvarter före industrialiseringen (det fanns det faktiskt ända in på 1950-talet – men sedan kom ju källskatten, arbetsgivaravgiften, momsen och därmed högkostnadsstrukturen).

Inom varje närområde bör det kanske då finnas monteringshallar där intresserade prosumenter kan hyra in sig för att montera ihop sådant som de har beställt. Men den stora vitsen med monteringshallar inom varje närområde är att de som yrkesmässigt sysslar med att montera ihop utrustningarna och systemen, i sin tur hyr ut dem till konsumenterna och användarna. Och att de dessutom underhåller, byter ut slitdelar, demonterar, sorterar och skickar uttjänta utrustningar och materialdelar för återvinning, reproduktion och fortlöpande recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Uthyrning och leasing med återanvändning och återvinning istället för köp, slit och släng – är rimligtvis en långsiktigt billig, bekväm, pålitlig och hållbar Cradle to Cradle-struktur – inte minst när det avser sällananvända och säsongsmässiga grejer och utrustningar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cradle_to_Cradle_Design
http://www.svid.se/Hallbarhetsguiden/Mojligheter-verktyg/Principer-for-hallbar-design/Cradle-to-cradle/

Det bör då finnas företag – inom varje närsektor – som på uppdrag beställer monterbara och ytbehandlade materialdelar, fästelement, komponenter och oem-moduler, monterar ihop och hyr ut all sorts olika utrustningar. De reparerar och byter ut slitdelar, demonterar uttjänta utrustningar och sorterar delarna för återvinning och reproduktion osv.

En kvalitetssäkrad uthyrnings- och leasingstruktur bör långsiktigt kunna bli betydligt billigare, enklare, pålitligare och mycket resurssnålare än att varje användare fyller dyrbara förrådsutrymmen med saker och utrustningar som sällan används. Utrustningar som från början konstrueras för långsiktig uthyrning – och därmed ständig användning, bör med utbytbara delar kunna ha fullvärdig funktion avsevärt mycket längre, än sådant som kanske konstrueras och tillverkas med en köp, slit och slängstrategi.

Standardiserade fästelement, slitdelar osv. gör att fler och fler delar och komponenter kan användas till mängder av olika utrustningar. I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer. Industristrategiskt blev det istället mer och mer vanligt att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt” – även när flera olika varumärken upphandlade snarlika grejer från samma oem-leverantör.

När det gäller vagga till vagga (Cradle to Cradle) så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar.

Med samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) så bör närmontörföretagens reservdelssortiment kunna reduceras avsevärt. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul. Till barnvagnar används exempelvis samma sorts (eller snarlika) rördelar, fästelement, hjul mm., som till barnkärror, barncyklar, sparkcyklar, säckkärror, bagagekärror, cykelkärror, kanotvagnar, golfbagvagnar, grillvagnar, rollator, rullstolar osv…

Allahanda utrustningar – inklusive bostäder och andra sociotekniska system – bör rimligtvis inom en nära framtid kunna konstrueras och byggs upp av enkla standardmoduler för uthyrning och leasing helt enligt Cradle to Cradle-metodiken. Det som görs för uthyrning och kontinuerlig uppdatering med bl.a. strukturerat utbyte av slitdelar, kommer då att återanvänds och återvinnas om och om och om igen.

Sådana utrustningar bör då kunna ha en kvalitetssäkrad användbarhetstid som är avsevärt mer än tio ggr så lång - som det som produceras under en sedan länge medvetet strukturerad köp, slit och slängepoks garantitid. Då dessa utrustningar rimligtvis har avsevärt fler än tio ggr så många användare under brukbarhetstiden, så behöver det ju bara tillverkas mindre än hundradelen av nuvarande produktion!

Enbart detta bör globalt sett innebära enorma besparingar när det gäller hushållningen med jordklotets naturresurser och tillverkningssektorns energi- och arbetskraftsbehov. Med en i huvudsak nära nog allomfattande uthyrnings- och leasingstruktur, så bör tillverkningssektorns arbetskraftsbehov kanske kunna reduceras i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet.

Arbetskostnaderna och priserna för boendet, maten och övrig access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid, blir förstås inte 700 – 1000 ggr mindre. I viss mån så krävs det ju mänskligt arbete inom varje närsektor för monteringen, uthyrningen, underhållet och demonteringen för återvinningen och reproduktionen. Åtminstone för alla dem som inte väljer att engagera sig som det egna hushållets prosumenter.

Livscykelkostnaderna, priserna och tillgängligheten bör rimligtvis ändå bli avsevärt mycket billigare, bekvämare, pålitligare än med nuvarande sociotekniska system och samhällsstruktur. De enskilda hushållens utgifter för maten och boendet bör kunna bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna inom det framtida tjänste- och upplevelsesamhället.

Det framtida tjänste- och upplevelsesamhället bör då vara inriktat på att erbjuda en myllrande mångfald av kvalitetssäkrat tillskräddade upplevelsemenyer. Likväl som det under lång tid funnits kockar för mångfalden av matmenyer, så bör det för all framtid kunna finnas mångfaldigt mixande upplevelsecoacher. De genuint mänskliga behov som de flesta sannolikt är mycket intresserade av att betala för – när varje hushåll har det mesta av månadslönen över när mat, tak, socialt beskydd och andra förnödenheter är betalda – finns beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

fredag 28 maj 2010

Ställ om Sverige (utkast)

I publikationen ”Ställ om Sverige” utvecklas tankar om omställningsarbetet; bl.a. ”Utmaningen är att bygga starka och i större utsträckning självförsörjande lokalsamhällen.”
Där skrivs vidare om att utgå från människors engagemang för att praktiskt skapa hållbara och starka lokalsamhällen. Och om att helt enkelt börja där vi står och att vi blir mer praktiskt kunniga och mer producenter än konsumenter (prosumenter).

För att vi faktiskt, praktiskt och experimentellt skall kunna utveckla detta i nämnvärd omfattning, så bör var och en inom varje lokalsamhälle ha enklast möjliga tillgänglighet till alternativa och hållbara saker, utrustningar, anläggningar och sociotekniska system. Mycket av nuvarande transporter härs och tvärs över kontinenterna bör ersättas med lokal tillgänglighet (sök t.ex. mobility vs accessibility).
Citat: "Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden."

IKEA har sedan 1950-talet med sina platta paket – som var och en själv hämtar från hyllan – och ett superenkelt verktyg för att själv montera, ökat den ekonomiskt möjliga tillgängligheten för allt fler och fler runt om i världen. Trots datorer, mobiltelefoner, interaktiva och potentiellt fjärrstyrda datornät (Inter- och Intranet); helt receptstyrda verktygsmaskiner osv., så har detta koncept tyvärr inte nämnvärt vidareutvecklats!

Det som istället utvecklats mer och mer via Wal-Mart m.fl., beskrivs så här av
http://christopherkullenberg.se/?p=1227
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”

För omställningen till hållbarhet så är det bl.a. ömsesidig samverkan mellan lokalsamhällena och effektiva försörjningsenheter som behöver utvecklas. Standardiserade materialdelar, fästelement och OEM-enheter, som så enkelt och optimalt som möjligt kan monteras ihop bör kunna beställas – via Internet – direkt från mer eller mindre helautomatiserade legoföretag och andra underleverantörer.

Genom ömsesidig samverkan med långsiktiga avrop och teknikupphandling av standardenheter, så bör med tiden även brontosaurus som Wal-Mart m.fl. kunna konkurreras ut. Istället för patenterat köp, slit och släng, så bör samma materialdelar och fästelement kunna användas till många olika utrustningar. Samtidigt som alla olika moduler, fästelement och slitdelar är enkelt utbytbara. Utrustningar med utbytbara slitdelar var ju faktiskt ganska allmänt ända in på 1960- och kanske tom 70-talet.

Avropen med ytbehandlade och enkelt monterbara delar och fästelement från legoföretagen levereras exempelvis till lämpliga monterhallar inom varje lagom lokalt område. En stor del av de sällanvända utrustningarna bör sedan kunna hyras ut av montörerna istället för att var och en köper och ställs i förråd den mesta tiden.

Utrustningar som i huvudsak konstrueras och teknikupphandlas för uthyrningssystem med utbytbara slitdelar, medför att utrusningarnas brukbarhet bör kunna bli mer tio ggr länge. Samtidigt som det kanske under brukbarhetstiden blir avsevärt fler än tiotalet användare av samma utrustning, och samma sorts materialdelar används kanske till mer än tiotalet olika utrustningar.

På så sätt skapas även ett nära nog optimalt kretsloppsystem. Varje monteringshall används förstås även för demontering och sortering av alla de olika materialdelarna mm., och på så sätt skapas rimligtvis en effektiv återvinning. Alltså stor skillnad på resursbehoven i förhållande till bazaarvarumärkenas köp, slit och släng.

Som ett enkelt konkret exempel så har jag funderat på ett antal enkla utrustningar som delvis bör kunna använda samma eller nästan samma sorts materialdelar, fäst- och fjäderelement och hjul i olika storlekar. Dessa utrustningar bör kanske då vara lämpliga för hållbar långsiktig uthyrning, service och uppdatering med utbytbara delar, demontering och sortering för återvinning och recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Exempel: En barnvagn består exempelvis av sittkorg, rörstomme, fästelement och hjul. Samma sorts stomrör, fästelement, hjul mm. kan enkelt monteras ihop till cyklar, barncyklar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postvagnar, rollator, rullstolar, sparkcyklar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, skidvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv. Visserligen då med kanske flera olika hjulstorlekar.
Dessutom bör samma sorts rördelar kunna användas till många olika träningsredskap och annat utan hjul.

Ett annat exempel är hållbara, resurs- och energisnåla uthyrningsalternativ till självgående gräsklippare, dammsugare osv. Styr- och reglerprogrammen för varje dammsugare gräsklippare, buskröjare, häckklippare osv., behöver kanske då inte finnas inbyggda i den maskinella enheten, utan finnas som valfritt uppdaterbar Open Source och som fri nedladdning från nätet till enkla laptops. Samma Open source bör då kunna gälla för att recepten till alla de enkelt monterbara delarna, fästelementen osv till de robust maskinella enheterna.

Recepten kan rimligtvis fritt laddas ner av alla intresserade legoföretag världen över, och beställas via nätet av all världens intresserade och engagerade och lokalt befintliga monteringshallar. Alla onödiga energi- och resurskrävande mellanled och sidosystem, bör på så sätt mer och mer kunna konkurreras ut.

Samma laptop bör kanske då samtidigt kunna processa fler olika sorts maskinella enheter. Styrprogrammen för gräsklipparen, dammsugaren m.fl. bör t.ex. kunna vara ganska så lika. Liknande fritt och enkelt tillgängliga transparenta system för alla möjliga användargrejer bör på enklaste sätt kunna utvecklas världen över så långt som kreativiteten och behoven finns.

Och rimligtvis helt utan att behöva använda mer än ett absolut minimum av hela den traditionella industriepokens numera troligen helt onödiga korporativa skråväsende som energi-, resurs- och onödigt arbetskostnadskrävande barlast.

söndag 23 maj 2010

utkast...

http://christopherkullenberg.se/?p=1227
skriver:
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”

Dagens marknadsarena har slagsida! Det som fattas är aktörer som balanserar och stabiliserar arenan. Aktörer som vaksamt sticker hål på finansbubblor, dämpar penningmängdinflationen och förhindrar accelererande återkopplingar (positive feedback). Det som fattas på arenan är att alla användare av tillverkade saker, sakdelar och saksystem utvecklar strategier för att samordna sitt agerande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_feedback

Människornas ekologiska omgivning, miljö och klimat skövlas, utarmas och förstörs bara mer och mer. Snarast bör något skapas som neutraliserar och konkurrerar med expansionen av allt fler och allt större katedraler och bazaarer. Politikerna gör krystade försök att omväxlande bromsa användarnas egna aktiviteter – med mer och mer integritetskränkande, frihetsberövande och kostnadskrävande regelverk – och gasa – via helt meningslösa korporativt sysselsättningsökande ekorrhjul.

Ekorrhjulen byggs (t.ex. som symbolisk katedral vid Göteborgsoperan) i skråväsendelik korporativ symbios med ytterligare katedralbyggen, bazaarexpansion, fackföreningar, patent, upphovsrättsfanatism och pensionsfonder.

I Sverige steg under perioden 1980 till 2000 fastigheter med 250 procent (realt)!

Men ju mer produktiviteten ökar ju mer meningslös sysselsättning måste krystas fram samtidigt med att fler och fler människor förslavas. Antingen med lågavlönad och trist sysselsättning eller genom arbetsgivarlöshet.

För att återskapa en balanserad och stabil marknadsarena så bör alla engagerade och intresserade konsumenter och användare snarast försöka skapa kreativa samverkansformer. Numera vimlar det ju av effektiva verktyg i form av Internet, automation, processreglering, logistik osv. Dessa hjälpmedel är förstås inget som enskilda kan använda för att kunna konkurrera med bazaarmärkenas franchising. Men i ömsesidig samverkan med tillräckligt många andra användare, och i förhandling och avtal med fria och engagerade leverantörer, så bör successiva omställningsprocesser vara möjliga.

En myllrande mångfald av samverkansgrupper bör dessutom kunna samordna sina aktiviteter i internationella och globalt samverkande paraplyorgan. Samverkansgrupperna kan förstås valfritt vara tillfälliga för specifika teknikupphandlingar och avropsavtal eller fortlöpande ekonomiska föreningar, stiftelser etc.

Det viktigaste är förstås att långsiktigt, successivt och fortlöpande minska de löpande basutgifterna för konsumenterna och användarna. Detta kan först och främst åstadkommas med optimal återanvändning av arbete. På så sätt bör varu-, tjänste- och realkapitalmarknaden successivt kunna befrias från påverkan av finansbubblor, inflationsdrivande penningmängdökningar och konjunktursvängningar.

Minskar investerings- och anläggningskostnaderna för storanvändarna av kapitalvaror, realkapital etc., – som t.ex. bedriver rena hälsobringande och livsbejakande tjänste- och upplevelseverksamheter – så ökar förstås antalet gäster och kunder. Därmed ökar förstås antalet sysselsatta i rena tjänsteverksamheter, samtidigt med att ökad produktivitet förhoppningsvis gör att behoven av mänsklig medverkan minskar för alla former kommersiell prylhantering.

Direkt monterbara materialdelar, fästelement och flertalet OEM-enheter, kan ofta bearbetas och ytbehandlas i receptstyrda verktygsmaskiner, utan annan medverkan av mänskliga arbetsinsatser, än vad som behövs för viss övervakning och underhåll. De fortlöpande arbetskostnaderna bör då bli försumbara och den receptstyrt automatiserade verksamheten bör vid behov kunna fortgå dygnet runt. Recepten kan dygnet runt – via användarnas (eller deras monteringsombuds) beställningar via Internet – hämtas från frilanskonstruktörernas, programmerarnas, logistik-systemernas, uppfinnarnas, designernas m.fl. ömsesidigt integrerade databas.

Utan all mänsklig medverkan så letar receptet via nätet automatiskt upp närmast lediga verktygsmaskin så snart en full batch är beställd, priserna avtalats, och betalningen deponerats, av alla berörda beställare av den aktuella batchen.

De enda av industriepokens leverantörer som troligen behöver anlitas (utom open source frilanskonsulter) legoföretags verktygsmaskinpark, OEM-enhets-, fästelements- och komponenttillverkare etc. Dessutom bör sannolikt användarorganen bygga upp egna monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonteringshallar inom varje användargrupps närområde. Det bör totalekonomiskt sett vara mera användaroptimalt att leasa och hyra alla sällananvända utrustningar än att varje användare köper och ställer i beredskapsförråd den mesta av tiden.

Saker, utrustningar och system som teknikupphandlas för uthyrning konstrueras förstås så att alla olika delar är enkelt utbytbara. Hållbarhetstiden kan då bli nära nog obegränsad. Om grejerna då håller avsevärt mer än tio ggr längre, och många fler än tio användare omväxlande använder samma grejer, så behöver det ju bara tillverkas tiondelen så många grejer. Och detta utan att användaraktiviteten behöver avta. Införs hyressystemen så småningom överallt så innebär det enorma resursbesparingar.

Lennart Schön, Tillväxt och omvandling under två sekler: Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år!

Citat: En tjänst är till skillnad från en vara något som konsumeras samtidigt som den utförs.

Åke E Andersson: Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster.

Gunnar Sohlenius: Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete.

lördag 6 mars 2010

Är nuvarande skatter, subventioner och transfereringar integritetskränkande?

De allmänmänskliga behoven är desamma i alla kulturer och under alla historiska epoker. De finns beskrivna på webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser… Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”
http://www.kreaprenor.se/main.asp?g=1&r=8

Nuvarande produktion är i alltför hög grad inriktad på fysisk försörjning med halvfabmat, flervåningshus och ett makalöst massproducerat prylöverskott. Detta tillgodoser i någorlunda mån livsuppehälle och viss trygghet. Men utöver detta så är den nuvarande tjänsteutövningen knappast utvecklad och inriktad på att först och främst tillgodose behoven av genuin delaktighet, uppskattning, vila, kreativitet, mening, frihet, omväxling mm.

Många av de rena tjänsteverksamheter som betjänar de privata hushållens medlemmar, betalas till alltför stor del med subventionerade och transfererade skatte-/försäkringspengar! Detta kan i alltför många fall upplevas som oerhört integritetskränkande! Och då tänker jag förstås inte i första hand den ”normala” formen av vård, skola och omsorg som lika gärna skulle kunna ha finansierats med privata försäkringar.

Den rimliga orsaken till att dessa ”normala” försäkringar är obligatoriska, är förstås att de allra flesta människor – av naturliga skäl – inte är förutseende av födsel och ohejdad vana. De allra flesta har nog passerat fyrtioårsåldern innan praktisk erfarenhet har gett den en tillräckligt förutseende insikt.

Det stora och integritetskränkande dilemmat med nuvarande välfärdssamhälle är förstås att den oerhört snedvridna maktbalansen mellan staten och myndigheterna vs de privata hushållen. Detta gäller förstås alldeles särskilt hushållen med omkring medel- eller ännu lägre inkomster. Särskilt gäller det kanske då ensamstående med barn, och kanske även de pensionärer som plötsligt blir ensamma.

Dessa förhållanden blir förstås bara värre och värre i takt med att kanske speciellt den traditionellt mansdominerad industriproduktion och distributionen mer och mer avfolkas i takt med att datoriseringen automatiseringen och utflyttningen ganska långsamt men obevekligen ökar mer och mer och mer.

Det framtida samhället måste rimligtvis därför successivt byggas upp runt rena och kvalitetssäkrade upplevelsetjänster som ”tillskräddmixas” för att tillgodose ALLA de genuina mänskliga behoven. Bör kanske då beskattningen av arbetet och konsumtionen helt elimineras? Bör den kanske ersättas med någon form av automatisk och kontobaserad likviditetsbeskattning, samtidigt med att sedlar och mynt avskaffas?

måndag 8 februari 2010

Varifrån skall jobben komma?

… var rubriken i SvD:s söndagskrönika den 7/2!

Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!

Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!

En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.

Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.

Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”

OBS! detta är bara ett halvfärdigt utkast!

onsdag 27 januari 2010

Alternativa penningsystem; Medborgarkonto mm.

Kapitalism innebär en fri och öppen marknadsekonomi med individuella frihetsrättigheter; bl.a. rätten att äga något och att i full frihet ingå avtal. Den främsta orsaken till att detta system inte leder en ”klockren” fördelning av resurser, är att det är samma sorts (reversibelt växlingsbara) pengavaluta som används på varu-, arbets- och penningmarknaden.

I en kapitalistisk nattväktarstat bör det precis som nu, finnas en nationell valuta som är helt växlingsbar med andra staters och federationers valutor. Varje totalt självständig region inom staten bör dessutom ha en egen medlemsbaserad valuta, som kan användas parallellt med den nationella men då enbart på varu- och arbetsmarknaden. Den nationella valutan bör fritt kunna växlas mot den regionala, men den regionala valutan bör inte utan restriktioner kunna växlas tillbaka till den nationella eller till andra valutor.

En restriktion hos den regionala valutan är rimligen att den är helt kontobaserad. Pengar – även småsummor – bör alltså mycket snabbt och enkelt kunna föras över från ett konto till ett annat, men det är naturligtvis helt onödigt att de regionala pengarna skall behöva finns i form av kostnadskrävande sedlar och mynt. Varje konto reduceras varje natt med en viss procent (t.ex. 0,1 – 1 %). På de konton som inte alls används, och där inga nya pengar har kommer in, så tar pengarna alltså slut efter några år. Det är alltså ingen idé att försöka spara pengarna någon längre tid på kontot. Företagen bör alltså inte alls samla på pengar av denna valuta, utan bör snarast dela ut den till ägarna och löntagarna och genast betala leverantörerna.

De pengar som dras från medlemskontot varje natt flyttas över till medlemmens medborgarkonto. Pengarna som förs över till medborgarkontot kan före pensionsåldern bara användas för sjukvård, utbildning, vid arbetslöshet osv. På lång sikt kan därmed alla skatter och avgifter som finns inom nuvarande välfärdsamhällen slopas helt. Finansieringen av den gemensamma ”välfärden” sker istället via medborgarkonton. När skatterna inte längre behövs så är det ju många statliga och kommunala institutioner som kan avvecklas helt. Några svartjobb kan t.ex. inte finnas när alla inkomstskatter och all moms försvinner.

Alla samhällsmedborgarna använder sig sannolikt mer eller mindre av både den nationella och den regionala valutan, och var och en bedömer då vilken valuta som är fördelaktigast att använda vid olika transaktioner. Dem som däremot nöjer sig med att enbart använda den nationella valutan behöver förstås inte bli kommun- eller regionmedlemmar. Sjukvård, utbildning och allt annat kan naturligtvis även betalas med privata försäkringar och med den nationella valutan. Då den nuvarande offentligsektorn gör upphandlingar för ca 400 miljarder/år så bör detta ganska snart leda till att företag inom alla branscher vill ha mesta möjliga andelar av denna marknad. Detta kan kanske i ett inledningsskede komma att påskynda acceptansen för de regionala valutorna.

Med olika penningsystem så kommer inte pengarna att ständigt flyta över från varu-/arbetsmarkanden till penningmarkanden. Spelet på penningmarknaden blir då ett rent nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Dem som inte alls har något intresse av att delta på spelmarknaden kan då med fördel låta bli att använda den nationella valutan mer än nödvändigt. Det regionala pensionssparandet behöver då inte baseras på börsaktier, men kan ändå vara med för att finansiera olika aktiebolag och därmed ta del av deras utdelningar mm.

På bl.a. följande webbadress beskrivs varför en valuta som både används på arbetsmarknaden och penningmarknaden inte kan bli ”klockrent” fördelad, utan tyvärr blir fördelningen istället alltid att de 20 % rikaste kommer att äga 80 % av pengarna. Med en separat valuta som enbart används på varu- och tjänstemarknaden så uppträder rimligen inte detta fenomen:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html

Medborgarkonto beskrivs på:
http://www.dsv.su.se/~torgny/egen.doc

På följande webbadresser finns förslag till ett alternativt penningsystem:

http://www.nordspar.se/nyttsyst.html
http://www.nordspar.se/slutajag.html
http://www.solidar.lir.be/tiki-index.php

tisdag 12 januari 2010

Vart är vi på väg?

Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”:
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”

Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.

(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)

De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!

Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!

So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

tisdag 5 januari 2010

Hur når vi balans mellan bibehållbarhet och förnyelse?

Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor; marknad, omfördelning och ömsesidighet. Det är ganska många som föredrar en marknad med frihetsliberal filosofi och etik och tillämpad kapitalism. Det innebär i bästa fall; globalt fria, öppna och transparenta marknadsarenor. Demokratiskt majoritetsbeslutad omfördelning – under hot om våldsintrång från kronofogde och polismakt – är kränkande, orättvis och oerhört ineffektiv.

Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.

Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.

Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).

Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.

Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.

Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…

Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.

Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.

Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!

Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!

”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488