utkast...

http://christopherkullenberg.se/?p=1227
skriver:
”… Marknaden finns inte! Allt som finns är en heterogen topologi av katedraler och bazaarer. Marknader finns inte, de skapas, på samma sätt som antimarknader skapas…”

Dagens marknadsarena har slagsida! Det som fattas är aktörer som balanserar och stabiliserar arenan. Aktörer som vaksamt sticker hål på finansbubblor, dämpar penningmängdinflationen och förhindrar accelererande återkopplingar (positive feedback). Det som fattas på arenan är att alla användare av tillverkade saker, sakdelar och saksystem utvecklar strategier för att samordna sitt agerande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Positive_feedback

Människornas ekologiska omgivning, miljö och klimat skövlas, utarmas och förstörs bara mer och mer. Snarast bör något skapas som neutraliserar och konkurrerar med expansionen av allt fler och allt större katedraler och bazaarer. Politikerna gör krystade försök att omväxlande bromsa användarnas egna aktiviteter – med mer och mer integritetskränkande, frihetsberövande och kostnadskrävande regelverk – och gasa – via helt meningslösa korporativt sysselsättningsökande ekorrhjul.

Ekorrhjulen byggs (t.ex. som symbolisk katedral vid Göteborgsoperan) i skråväsendelik korporativ symbios med ytterligare katedralbyggen, bazaarexpansion, fackföreningar, patent, upphovsrättsfanatism och pensionsfonder.

I Sverige steg under perioden 1980 till 2000 fastigheter med 250 procent (realt)!

Men ju mer produktiviteten ökar ju mer meningslös sysselsättning måste krystas fram samtidigt med att fler och fler människor förslavas. Antingen med lågavlönad och trist sysselsättning eller genom arbetsgivarlöshet.

För att återskapa en balanserad och stabil marknadsarena så bör alla engagerade och intresserade konsumenter och användare snarast försöka skapa kreativa samverkansformer. Numera vimlar det ju av effektiva verktyg i form av Internet, automation, processreglering, logistik osv. Dessa hjälpmedel är förstås inget som enskilda kan använda för att kunna konkurrera med bazaarmärkenas franchising. Men i ömsesidig samverkan med tillräckligt många andra användare, och i förhandling och avtal med fria och engagerade leverantörer, så bör successiva omställningsprocesser vara möjliga.

En myllrande mångfald av samverkansgrupper bör dessutom kunna samordna sina aktiviteter i internationella och globalt samverkande paraplyorgan. Samverkansgrupperna kan förstås valfritt vara tillfälliga för specifika teknikupphandlingar och avropsavtal eller fortlöpande ekonomiska föreningar, stiftelser etc.

Det viktigaste är förstås att långsiktigt, successivt och fortlöpande minska de löpande basutgifterna för konsumenterna och användarna. Detta kan först och främst åstadkommas med optimal återanvändning av arbete. På så sätt bör varu-, tjänste- och realkapitalmarknaden successivt kunna befrias från påverkan av finansbubblor, inflationsdrivande penningmängdökningar och konjunktursvängningar.

Minskar investerings- och anläggningskostnaderna för storanvändarna av kapitalvaror, realkapital etc., – som t.ex. bedriver rena hälsobringande och livsbejakande tjänste- och upplevelseverksamheter – så ökar förstås antalet gäster och kunder. Därmed ökar förstås antalet sysselsatta i rena tjänsteverksamheter, samtidigt med att ökad produktivitet förhoppningsvis gör att behoven av mänsklig medverkan minskar för alla former kommersiell prylhantering.

Direkt monterbara materialdelar, fästelement och flertalet OEM-enheter, kan ofta bearbetas och ytbehandlas i receptstyrda verktygsmaskiner, utan annan medverkan av mänskliga arbetsinsatser, än vad som behövs för viss övervakning och underhåll. De fortlöpande arbetskostnaderna bör då bli försumbara och den receptstyrt automatiserade verksamheten bör vid behov kunna fortgå dygnet runt. Recepten kan dygnet runt – via användarnas (eller deras monteringsombuds) beställningar via Internet – hämtas från frilanskonstruktörernas, programmerarnas, logistik-systemernas, uppfinnarnas, designernas m.fl. ömsesidigt integrerade databas.

Utan all mänsklig medverkan så letar receptet via nätet automatiskt upp närmast lediga verktygsmaskin så snart en full batch är beställd, priserna avtalats, och betalningen deponerats, av alla berörda beställare av den aktuella batchen.

De enda av industriepokens leverantörer som troligen behöver anlitas (utom open source frilanskonsulter) legoföretags verktygsmaskinpark, OEM-enhets-, fästelements- och komponenttillverkare etc. Dessutom bör sannolikt användarorganen bygga upp egna monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonteringshallar inom varje användargrupps närområde. Det bör totalekonomiskt sett vara mera användaroptimalt att leasa och hyra alla sällananvända utrustningar än att varje användare köper och ställer i beredskapsförråd den mesta av tiden.

Saker, utrustningar och system som teknikupphandlas för uthyrning konstrueras förstås så att alla olika delar är enkelt utbytbara. Hållbarhetstiden kan då bli nära nog obegränsad. Om grejerna då håller avsevärt mer än tio ggr längre, och många fler än tio användare omväxlande använder samma grejer, så behöver det ju bara tillverkas tiondelen så många grejer. Och detta utan att användaraktiviteten behöver avta. Införs hyressystemen så småningom överallt så innebär det enorma resursbesparingar.

Lennart Schön, Tillväxt och omvandling under två sekler: Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år!

Citat: En tjänst är till skillnad från en vara något som konsumeras samtidigt som den utförs.

Åke E Andersson: Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster.

Gunnar Sohlenius: Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete.