måndag 8 februari 2010

Varifrån skall jobben komma?

… var rubriken i SvD:s söndagskrönika den 7/2!

Citat: Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”: ”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!

Fortfarande så är det alltså bara en relativt liten del av de cirkulerande månadsinkomsterna som används för privata tjänster. En avgörande orsak är rimligtvis att det är skatt och försäkringsavgifter på arbetet och moms på konsumtionen. Staten och myndigheterna kränker ju då grovt subsidiaritetsprincipen, och dessutom integriteten hos dem som helt i ömsesidigt samförstånd ingår privata tjänsteavtal! Dessutom krävs det F-skattsedel, bokföring, deklaration, skattefinansierad byråkrati, kostsam administration, kontroll och bevakning!

En större summa pengar omsätts då varje månad för konsumtion av mat och förnödenheter, samt för användning av fysiska saker, bostäder, byggnader, transporter och de övriga sociotekniska systemen. Men denna del av månadspengen räcker förstås numera långt ifrån till för att alla – utanför tjänstesektorn – skall kunna välja att ha både jobb och inkomster. Detta beror förstås på allt effektivare datorer, maskiner och materialflöden – och därmed ständigt ökad produktivitet. Dessutom har ju stora delar av produktionen flyttats till låglöneländer.

Mer och mer av månadspengarna har därför istället politiskt och demokratiskt påtvingats minoriteterna, för att omsättas inom den byråkratiskt reglerade offentliga tjänstesektorn. Politiskt inte minst för att mer och mer krystat försöka upprätthålla full sysselsättning; och förstås då även försöka göra majoriteten av väljarna beroende av integritetskränkande transfereringar och bidrag.

Marx enkla slagord: ”Av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov” har helt enkelt inte ifrågasatts. Med tiden har det ju visat sig mer och mer att denna enkla karta, inte alls stämmer överens med den verkliga terrängen. Att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen har länge varit helt uppenbart. Medan ”behoven” och kraven hos alla de övriga bara har ökat mer och mer och mer. Detta märks i varje fall mycket tydligt inom ideella föreningar.
Läs gärna Anders Isakssons: ”Alltid MER aldrig NOG”

OBS! detta är bara ett halvfärdigt utkast!