torsdag 23 oktober 2008

Hållbar tillväxt vs ”brukskapitalism”.

En traditionell kapitalist är den som istället för att direkt konsumera upp alla sina inkomster, investerar en del av inkomsterna för att i framtiden försöka öka sina inkomster. Detta görs troligen med förhoppningen att för all framtid öka sina möjligheter att kunna uppfylla alla sina önskningar; såsom ökad valfrihet och valfri mobilitet, och kanske att helt och fullt kunna uppleva optimal hälsa och ökat välbefinnande.

Att anklaga kapitalismen som sådan är väl i så fall helt befängt!!!

En förnuftig investerare eftersträvar rimligtvis ökad produktivitet. Ökad produktivitet som i sin tur medför ökad produktion leder ju till allmän ekonomisk tillväxt. Men på grund av vår planets begränsade försörjningsomland så krävs det hushållning med naturresurser, för att det skall bli en fortlöpande hållbar tillväxt. Och hållbar är endast den tillväxttakt som avspeglar det levandes tillväxt, död och återfödande.

När det gäller kapitalister som investerar i ren tjänsteproduktion så är förutsättningarna däremot helt annorlunda. Där finns det inte den sortens begränsningar. Om det potentiella utbudet av en myllrande mångfald av rena tjänster är mer än tillräckligt, så begränsas det faktiska tjänsteutbudet enbart av vad de nuvarande och de kommande konsumenterna efterfrågar.

Det faktiska tjänsteutbudet begränsas då enbart av vad konsumenterna har tid, ork, lust och råd med. Men den valfriheten har knappast alla konsumenter förrän de med viss trygghetsmarginal tillgodosett alla sina basala fysiska behov (mat, kläder, bostad, viss mobilitet, vila, avkoppling osv.).

Men är då inte en ekonomisk tillväxt som successivt i allt större och större omfattning baseras på rena privata och ömsesidigt välbetalda tjänsteutbud en ren utopi?!? Nöjer sig då inte de allra flesta median- och låginkomsttagare, bidragstagare m.fl. med att någorlunda tillgodose de fysiska behoven, för att sedan bara sitta på soffan, dricka öl, titta på tv, spela spel och fildela?

Citat: ”… Den chilenske nationalekonomen Manfred Max-Neef et al har identifierat nio mänskliga behov som varit desamma i alla kulturer och i alla tider…/… Fysiska behov, Trygghet/beskydd, Engagemang, Avkoppling, Tillgivenhet, Förståelse, Kreativitet, Identitet/mening, Frihet…” ”… Ett hållbart samhälle är således ett samhälle som kan bibehålla sin jämvikt gentemot naturen samtidigt som människornas förmåga att tillgodose sina behov inte förhindras…”
http://www.detnaturligasteget.se/se/Kunskap/Forsta_hallbarhet/Principer/

De allra flesta har alltså hittills inte haft tillräckligt med tid, ork och resurser över för att efterfråga betalda tjänster som erbjuder sådant som i olika grad behövs för att uppleva optimal hälsa och välbefinnande!
Det dagliga arbetet och resorna fram och tillbaka till arbetet, skolan, dagis, butiker och serviceställen osv., gör att de flesta av de övriga behoven har blivit åsidosatta. De flesta har varit hänvisade till att via virtuella medier (tv, dataspel, chatt, sms, mobil osv.) uppleva en relativt passiv, urvattnad och ställföreträdande grad av engagemang, kreativitet, avkoppling osv…

Därför kan man rimligtvis vara ganska säker på att den ekonomiska tillväxten inte skulle stagnera, även om kostnaderna för mat, tak och andra basala fysiska behov blev försumbara samtidigt som inkomsterna behölls på nuvarande nivåer. Däremot skulle sannolikt de flesta konsumeter inte ta vilka skitjobb som helst till lägre löner, om de ändå kunde försörja sig till mycket låga kostnader därför att all tillverkning och alla leveranser automatiserades på motsvarande sätt som när det gäller försörjningen med vatten och avlopp.

För att det kanske skall bli lättare att förstå vad jag egentligen menar med det som jag skriver här, så kan denna artikel ses som ett komplement till min artikel om ”Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning” 2008-10-09 på ”Fritt forum”

Det finns därför rimliga incitament för dem som investerar i rena hälsobringande upplevelseanläggningar (i huvudsak lokala, regionala) med omfattande fysiska utrustningar och system, att enas om gemensamma ”virtuella” paraplyorgan som till lägsta möjliga kostnader, gör teknikupphandlingar direkt från helautomatiserade legoföretag och ”underleverantörer” av skräddarsydda OEM-moduler och standardiserade fästelement, vinkel- och fjäderfästen.

Prosumenter, anvesterare och Open Source.

Grundlagens individuella rättigheter gör att varje människa som bor i landet tillförsäkras negativ frihet. Ingen annan människa, organisation eller statens demokratiska system, har därför rätt att hindra någon från att försöka förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att ha praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar. I de flesta fall så krävs det då fysiska resurser, varav den egna kreativitets-, aktivitets- och arbetsförmågan och engagemanget är en viktig del.

Men det räcker i varje fall inte i det nuvarande samhället, utan samarbete med andra människor måste ske, för att kunna öka de praktiska möjligheterna. Samhället har sedan länge varit hierarkiskt, och de politiska besluten fattas numera av de valda ombuden i det demokratiska systemet. Då är det särskilt viktigt att om möjligt undvika onödig hierarkisk maktutövning. Det är därför mycket viktigt att principen att beslut som lika gärna kan ske på regionala, kommunala och privata nivåer tillämpas i alla sammanhang och på alla nivåer.

Det är mycket som idag tyder på – exempelvis finanskrisen – att det politiska systemet har kommit till vägs ände, när det gäller att öka (i takt med att BNP ökar) alla enskilda människors praktiska möjligheter att försöka förverkliga sina önskningar!

Det är inte majoriteten av låg- och medianinkomsttagare, eller pensionärer och bidragstagare som har fått ökade möjligheter att förverkliga sina önskningar genom demokratiska beslut och ökade skatter! Under de senaste decennierna så har de tekniska frihetsgraderna och möjligheterna ökat oerhört. Men de flesta svenska hushåll har inte alls genom några demokratiska beslut, kunnat ta del av dessa dramatiskt ökade tekniska möjligheter och frihetsgrader mm., för att öka sina egna möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Därför är det hög tid att vi såsom användare och konsumenter, inte har några falska förväntningar om att politikerna kan eller vill göra något, för att förverkliga våra innersta önskningar. Vi bör därför via bloggar, forum och på annat sätt börja tala och diskutera med varandra om att samordna våra inköp för att så långt som möjligt försöka sänka våra utgifter. Redan på 1980-talet skriver Alvin Toffler om prosumenter (producerande konsumenter) och senare har det skrivits om anvesterare (användande investerare).

Citat: ”I wikinomin är det användarna som producerar och investerar sin kunskap och tid. De är prosumenter eller anvesterare”.

Men ”Open Source Marketing” behöver naturligtvis inte bara gälla sådant som sker via datanät och cyberrymden. Att anvestera för att minska kostnaderna och utgifterna bör vara angeläget inte minst för alla som använder olika saker, utrustningar, byggnader och anläggningar för bedriva inkomstbringande verksamheter. Att eftersträva lägsta möjliga anvesteringskostnader, utan att göra avkall på andra aspekter är rimligtvis enbart till fördel för verksamheten.

Bönder som bedriver lant- och skogsbruk bör kunna göra ännu mycket mera för att bli typiska anvesterare. Rimligtvis bör det i princip vara faktiskt möjligt för miljoner bönder världen runt, att via gemensamma paraplyorgan teknikupphandla och avropsavtala direkt från legoföretag och underleverantörer som är intresserade av att samarbeta.

Legoföretagen och underleverantörerna bör med långsiktiga samarbetsavtal, kunna bearbeta och ytbehandla standardmaterial till enkelt och direkt monterbara delar, standardiserade fästelement och en mångfald av OEM-enheter till successivt allt lägre och lägre arbetskostnader.

Internet kan förstås då användas som gemensamt IKT-nav, där varje bondby beställer genom att kryssa i beställningarna och deponeringen av betalningen, innan några nya batchar börjar tillverkas. Långsiktigt är det naturligtvis helt avgörande att allt sker så autonomt som möjligt och då genom att eliminera och reducera kostnadskrävande mänskliga arbetsinsatser så långt som möjligt.

Monteringen sker lämpligen i monteringshallar som gissningsvis byggs inom områden med lagom avstånd till tillräckligt många verksamheter som bedrivs i tillräckligt stor omfattning. Inom tillfartslederna till städer och storstäder med många stora villaområden, så blir det sannolikt även många fler än bönderna som passar på att samtidigt och samordnat beställa från samma leverantörer och sedan hyra in sig i monteringshallarna.
De flesta av de boende runt böndernas gårdsbutiker, golfbanor och annan myllrande mångfald av fysiskt aktivt hälsobringande upplevelseverksamheter, utnyttjar förstås de nya hyressystemen för alla möjliga sorts utrustningar för att minska sina levnads- och aktivitetskostnader så långt som möjligt.

Industriepokens och varumärkesleverantörernas efterföljare behöver basalt knappast mer än globala oem- och legoföretag som ”spårbundet”, förarlöst och dygnet runt levererar direkt till närskaliga monterings-/uthyrnings-/underhålls-/demonterings- och sorteringshallar (och vidare för återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp). Legoföretag, förarlösa direktleveranser och monteringshallar i direkt närhet till varje användare, är alltså allt som behövs för att tillgodose allas fysiska basbehov! Utgifterna och levnadskostnaderna kan rimligen reduceras till en bråkdel, om vi bara samarbetar effektivt och optimalt.

IKEA skulle möjligen kunna utveckla sig till något som liknar det skissade ”paraplyorganet” men det är knappast troligt. Konsument- och bondekooperationen urartade ju totalt, genom att försöka sätta sig på två stolar samtidigt! De övergav ju helt sina uppdragsgivare genom att inte nöja sig med att vara et strikt och renodlat upphandlingsorgan, med absolut enda intresse att sänka alla sort kostnader så långt som möjligt; och då även för driften av den egna konsultverksamheten genom att så mycket som möjligt sköts ”virtuellt”.

Hur löses dilemmat med de sociotekniska systemens moment 22?

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en hel del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!

Ett citat: ”… ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur…”. Infrasystemen är då inte enbart de befintliga vägarna, biltrafiken, tågen och flyget, som nästan helt avgör hur vi själva och allt som vi använder förflyttas när det gäller lite längre sträckor. Det är även alla de övriga sociotekniska systemen som redan – och då ofta sedan länge och ständigt – finns i beredskap för att användas.

Penningsystemet, bankerna, finansmarknaden och den ständigt pågående inflationen, är sådana ensidigt, evolutionärt och symbiost utvecklade system, där det sedan mycket länge knappast finns några valfria alternativ. Finansmarknadens hopkoppling med människornas ovillkorliga behov av bostäder och fastigheter, visar ju med all önskvärd tydlighet hela den allomfattande sårbarhet som uppstår när alla äggen ligger i samma korg! Det är väldigt sällan som det politisk-ekonomiska etablissemanget eller massmedia uppmärksammar oss om att det skulle kunna vara på andra sätt, eller kanske på ännu flera valfria sätt samtidigt.

Även om nya arbetsinsatser med användande av nyupptäckta kombinationsmöjligheter och nya uppfinningar skulle kunna skapa avsevärt mycket bättre system, så är det oftast svårt att kortsiktigt konkurrera med de fortfarande återanvändbara systemen. Det finns inget nämnvärt gehör och förståelse för att utveckla, datorsimulera och använda andra alternativ. Alternativen avfärdas förakt- och hånfullt som utopiska eftersom de bara i sådan pytteliten skala har prövats i praktiken, kanske ofta utan att de har marknadsförts och vuxit sig större.

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!
Mycket attraktiva geografiska områden som någon för länge sedan har arbetat med att inmuta och i vanlig ordning har betalt stämplingsavgift för att äga och sälja vidare och vidare och vidare, är väl exempel på att de föregående och de nuvarande ägarna råkat göra mycket lyckade återanvändbara investeringar i gamla arbetskostnader.

Att det sedan med facit i hand kanske hade varit bättre om kommunerna konsekvent hade mutat in marken, och sedan arrenderat ut marken, så att det kanske bara funnits rådighet över marken – men det är historiskt sett en annan historia. Och någon liknande historisk asymmetri när det gäller vad som är rättvist eller inte, finns i så fall även när det gäller patent, design, upphovsrätt och sådant.

Dessutom finns det ju arbetskostnader som bara utgör fragment eller delar av användbara produkter, och som kanske betalas ut långt innan de färdiga produkterna ger några inkomster. Men under den tiden så uppstår det troligen räntekostnader. Då en del av de utbetalda arbetskostnaderna aldrig kommer att ge några inkomster, så kan de förstås kallas riskkostnader. Men då kan det ju även ses som risktagarens arbetskostnader.

Jag tror inte att Marx bara var en dumbom som ingenting begrep, men han hade nog svårt att förutse den framtida utvecklingen när han började snacka om mervärde. Den bubblan har väl för länge, länge sedan spruckit eller då och då dykt upp på andra ställen! När skall även alla vänstervridna, äntligen börja leta på mer realistiska ställen än där just Marx råkade placera gatlyktan? Eller har jag missförstått vad han egentligen menade?

Däremot ser jag ingen nämnvärd anledning att kalla räntekostnader, svinn, felinvesteringar, spekulationsförluster osv. för arbetskostnader. Därför bör dessa kostnader direkt eller successivt kunna elimineras genom förändringar och förnyelse av en del av de traditionella systemen. Detta bör rimligtvis kunna ske med strategisk och långsiktig samverkan mellan alla olika sorts användare och konsumenter som vill ha rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid,

Enligt detta resonemang så medför hittillsvarande sociotekniska system mm., att en hel del utgifter rimligtvis inte kan eller bör härledas till arbetskostnader. Dessa utgifter innebär då att skillnaden mellan de allra flesta inkomster och utgifter, bör bli avsevärt större om alla dessa onödiga kostnader eliminerades eller åtminstone reducerades så långt som möjligt.

En hel del asymmetriberoende riskkostnader och kanske även en del av det spekulativa riskkapitalet bör rimligtvis även kunna reduceras mer och mer. De flesta människor bör då kunna enas om att långsiktigt samverka för att gemensamt utveckla nya sociotekniska system som inte dras med några helt onödiga kostnader. Dessutom bör förstås fortsatt ökad produktivitet genom automation, processutveckling, logistikoptimering osv. leda till allt lägre och lägre kostnader för vars och ens basala försörjning.

Då allt detta förstås inte kan göras så att det samtidigt och direkt gynnar alla eller kanske ens de flesta omedelbart får lägre utgifter, så kan politikerna med sitt beroende av en rigid och konservativ väljarmajoritet, kanske inte göra så särskilt mycket. Det som behövs är alltså istället att så många som möjligt kan enas för att göra något gemensamt. En fördel och kanske en avgörande förutsättning är förstås att Internet bör kunna användas som gemensamt IKT-nav (kommunikationsnav), och att det i så fall inte finns några geografiska begränsningar, utan bör i vissa fall kunna omfatta hela cyberrymden.

Global kontra lokal ekonomi

Blandekonomi bör innebära att det finns alternativa och parallellt fungerande penningsystem med olika förutsättningar. Inte att det finns demokratiska stater, som med klåfingriga och oöverskådliga beslut inför restriktioner, som sätter käppar i hjulen på den fria och öppna marknadsarenan!

Inom en global värld med demokratiska stater och federationer, som domineras av helt fria, öppna och transparenta marknadsarenor så bör ekonomin valfritt kunna blandas till en myllrande mångfald. Men det motiverar inte att statens komparativa fördelar – när det gäller makt, hot om våld eller våldsutövning – används för att åstadkomma någon sorts tvingande kontaminering. En kortlek kan blandas hur som helst och hur länge som helst, men ruter dam är fortfarande ruter dam, och hjärter kung har inte alls förändrats.

En nattväktarstat med en frihetsliberal konstitution, en oberoende författningsdomstol, en globalt växlingsbar valuta och negativ föreningsrätt, kan konsekvent tillämpa subsidiaritetsprincipen fullt ut. Inom denna nattväktarstat kan det ju då finnas medlemsbaserade direktdemokratiska ”välfärdsregioner”, där alla som vill kan välja att använda en regional valuta som ett parallellt alternativ till den nationella valutan. Dessa regionala valutor kan då vara helt kontobaserade – det finns alltså inga sedlar och mynt.

De regionala skatterna, försäkringsavgifterna osv. dras då automatiskt direkt från varje medlemskonto. Detta kan exempelvis automatiskt ske varje natt kl. 4. En viss del förs över till samma medlems medborgarkonto (välfärdskonto), och resten går sedan till den gemensamma fattigdomsförsäkringen mm. Dessa konton reduceras då inte förrän de börjar användas för vård, skola, omsorg, arbetslöshet osv. Det som vid pensioneringen finns kvar på medborgarkontona kan användas helt fritt av resp. pensionärer.

Politiskt konfliktlösa medlemsbaserade direktdemokratiska regioner som har Internet som gemensamt IKT-nav, bör då kunna inspirera innovatörer, kreatörer, entreprenörer m.fl., till att åstadkomma något som mer och mer reducerar de direkta behoven av andra människors medverkan för att tillgodose varje människas basala fysiska behov. IKT, automativa tillverkningar och leveranser ersätter på så sätt industriepoken lika naturligt som industriepoken reducerade antalet mänskliga arbetsinsatser inom lant- och skogsbruket.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”.

Att så långt som möjligt reducera de enskilda hushållens behov av andra människors direkta medverkan för att alltid ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid är rimligen det enklaste, hållbaraste och rättvisaste sättet att kvalitetssäkra positiv frihet, och därmed optimala möjligheter för alla människor!

Det finns konkreta och enkla exempel på hur mycket kostnaderna reduceras när de enskilda hushållen inte längre är beroende av andras direkta medverkan vid beställningen, flödena, beredningen, leveransadressen och leveransen direkt till varje användares närbelägna hämtställe.

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

Trots internet, IKT, automation, processreglering, receptstyrda materialflöden och maskinella enheter och förarlösa transportsystem, så är det fortfarande en avsevärd skillnad mellan integrationen och effektiviteten hos olika sociotekniska system. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och logistiken mm. för solida och direkt monterbara och ytbehandlade materialdelar, OEM-enheter och standardiserade fästelement i det andra fallet.

Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och kvarters- och villaområdesnära monteringshallar på den lokala marknadsarenan?

Det ”enda” som egentligen behövs är ju då ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.
Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, deponeringen av betalningen och ”recepten” för materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.

Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan andras arbetsinsatser än vid behov av övervakning, underhåll och förnyelse av olika delar av systemen.

Hittillsvarande skillnader mellan leveranserna av vatten, gas, el och signaler i ena fallet och solida material i det andra, beror rimligen på att struktur, logistik och processystemen är hela vägen avsevärt mycket bättre anpassade och integrerade med naturens kretslopp. Dessutom återanvänds i möjligaste mån om och om igen tidigare (generationers) uppfinningar, innovationer, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Citat: ”… antalet anställda minskar. 2018 har automationen lett till att enbart ett fåtal arbetar med tillverkning och då främst med övervakning och liknande...”http://computersweden.idg.se/2.2683/1.182186

onsdag 8 oktober 2008

Sysselsättning och arbetsdelning vs återanvändning

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte finns enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns? Det gäller då återanvändbart arbete som (gratis) kan användas i obegränsad omfattning!

Nog vill väl de allra flesta av oss uppleva optimal hälsa och välbefinnande, med så lite av nödtvunget arbete som möjligt. De fysiska försörjnings- och aktivitetsbehoven uppfylls oftast genom att ha enklast möjliga tillgänglighet (access) till rätt saker, på rätt plats vid rätt tid.
Enklast möjliga tillgänglighet gäller även till bostaden och till boendets tekniska system, och då inte minst när det finns andra inom samma hushåll.

Optimal hälsa har den som med råge kan tillgodose sina behov av en viss mängd och intensitet av fysisk och mental aktivitet, trygghet, beskydd, kreativitet, avkoppling, förståelse, tillgivenhet, valfrihet, mening, identitet och engagemang.

Bertrand Russell skriver i en essä från 1930-talet att arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker. Idag finns det även dem som får betalt för att "flytta på" tecken, text, ikoner, bilder och annat på datorskärmar. Orsaken är förstås fortfarande att både jag själv och andra vill ha access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid.

Hitintills är det jag själv och/eller andra som flyttar på saker (arbetar) för att jag skall ha denna tillgänglighet. När andra arbetar för min tillgänglighet, så är det jag som betalar – och indirekt betalar jag hela vägen ”från jord till bord”. Pengar för att kunna göra detta – med dagens sociotekniska system och logistik – ordnar den arbetsgivare som betalar för mitt tillsvidarejobb; eller också får jag ”allmosor” eller också (vinst-) utdelning från mitt eget och/eller andras arbete.

Den nuvarande försörjningsmodellen brukar kallas för arbetsdelning, och alternativet är förstås självförsörjning. För självförsörjning så finns det sedan mycket länge inga rimliga sociotekniska system. Arbetsdelningen har av rikspolitikerbeslutade sysselsättnings- och resursfördelningsskäl, sannolikt mer och mer och mer drivits alldeles för långt. På grund av dessa sysselsättningsskäl så sker sannolikt arbetsdelning i viss omfattning helt i onödan, och detta har i så fall pågått alldeles för länge.

Någon totaloptimerad och kvalitetssäkrad återanvändningsstruktur av andras och eget arbete för min och andras tillgänglighet finns inte idag. Återanvändning av arbete (second hand mm.), utnyttjas idag inte i optimal omfattning för de flesta människors basbehov. Alldeles för många gör sannolikt alldeles för mycket nödtvunget arbete för allas våra fortlöpande och livsuppehållande behov. Kan nödtvunget arbete relativt enkelt ersättas med återanvändning; så… varför görs det inget? Denna möjlighet tycks vara tabu! Det diskuteras ju inte ens!

Varför skall någon av nödtvång behöva sälja sin arbetsförmåga, sin tid och sin ork, om det istället finns återanvändbart arbete som inte utnyttjas, på grund av att det inte har gjorts enkelt tillgängligt för alla, trots att möjligheterna finns?

De flesta kan förstås nå optimal hälsa med fysiska och mentala aktiviteter, på ett avsevärt mera valfritt, meningsfullt, fokuserat och mycket mer engagerande sätt.
Det finns sannolikt flera latenta alternativ för att begränsa behoven av nödtvunget mänskligt arbete, som ännu inte har prövats. Rimligen bör för säkerhets skull olika alternativ kunna presenteras, datorsimuleras och diskuteras ”virtuellt” innan någon variant förhoppningsvis prövas i praktiken.

Varför, varför gör marknadens aktörer fortfarande en avsevärd skillnad mellan infrasystemen och logistiken för vatten, gas, el och signaler i det ena fallet, och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet? Fattas det kanske någon sorts ”användarnas paraplyorgan” på den globala och lokala marknadsarenan?

Dygnet runt så har vi ju sedan länge access till vatten (och avlopp) i kök och badrum. För detta så betalar vi bara enstaka ören per liter vatten och avlopp. Om däremot några andras direkta arbetsinsatser skall förse oss med vatten på returflaska – och is till punschen – så kostar det ca tusen ggr mera!!! Och då måste vi i alla fall hämta det från butikshyllan, och återlämna returglasen!

De alternativa möjligheter som rimligtvis sedan decennier har funnits latent, är naturligtvis på olika sätt kopplade till internet, automation, adaptiva och autogena processer, IKT, återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp.
Det ”enda” som egentligen behövs är ju ”bara” internetaccess, så att beställning via musen kan göras direkt via digitaliserade ”recept” och algoritmer som sedan styr materialflödena och verktygsmaskinerna automatiskt.

Analogt med att kökskranen styr den beställda vattenmängden och regleringen av nivån i vattentornet, så styr musen och tangentbordet beställningen, betalningen, materialflödena, bearbetningen, leveransadressen och leveransen.
Bearbetningen av standardmaterialen sker då nära nog autonomt. De direkt monterbara och ytbehandlade delarna levereras sedan ”spårbundet” direkt till beställarens adress. Och detta bör då kunna ske, helt utan att mänsklig arbetskraft skall behöva medverka, mer än med övervakning vid behov och underhållet av systemen.

Men… vad egentligen beror då denna skillnad mellan vatten, gas, el och signaler i det ena fallet och solida materialdelar och OEM-moduler i det andra fallet?

Det beror förstås på att vi – i det första fallet – på ett smart sätt anpassat struktur, logistik och processystemen till naturens kretslopp! Samt… i mycket stor omfattning om och om och om igen återanvänder tidigare (generationers) uppfinningar, experiment, utvecklingsarbete och inte minst arbetsinsatser!

Nutida – och kommande – generationers kostnader och behov av ständigt återkommande arbetsinsatser blir alltså mycket, mycket mindre, om vi på bästa möjliga sätt återanvänder tidigare (generationers) arbetsinsatser! Och varför tillämpas detta långt, långt ifrån fullt ut, när det gäller boendet, annat realkapital, kapitalvaror, utrustningar, anläggningar och transporter!!!

Jag vill därför efterlysa forskning, utveckling och datorsimuleringar av strukturer, sociotekniska system och logistik, som redan på utvecklingsstadiet totaloptimeras för att vi valfritt och superenkelt skall kunna hyra, leasa och återanvända som ett kostnadseffektivt och miljövänligt alternativ till att köpa. Mycket av det köpta finns ju den mesta tiden bara i förråd, eller parkeras på tomten, eller i skjul och kanske på båtplatser osv.

”Strukturarkitekter”, framtidsarkeologer och ”transaktionskockar” bör på så sätt
kunna delta i ”arkitekttävlan” med en mångfald olika genomtänkta och konkret och detaljerat hopmixade förslag som kanske visas upp som You Tube-liknande filmer. Och kanske i bästa fall visas upp som framtidsriktade visioner av typen ”Hem till gården” för den miljard som regelbundet tittar på tv.
Detta bör kanske då i sin tur kunna inspirera entreprenörer m.fl. att våga pröva inom någon större region eller kanske på utspridda små ”öar”, när och om något förslag har fått ett sådant överväldigande gensvar att det rimligen bör kunna bli en bestseller; även i verkligheten.