torsdag 23 oktober 2008

Hur löses dilemmat med de sociotekniska systemens moment 22?

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en hel del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!

Ett citat: ”… ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur…”. Infrasystemen är då inte enbart de befintliga vägarna, biltrafiken, tågen och flyget, som nästan helt avgör hur vi själva och allt som vi använder förflyttas när det gäller lite längre sträckor. Det är även alla de övriga sociotekniska systemen som redan – och då ofta sedan länge och ständigt – finns i beredskap för att användas.

Penningsystemet, bankerna, finansmarknaden och den ständigt pågående inflationen, är sådana ensidigt, evolutionärt och symbiost utvecklade system, där det sedan mycket länge knappast finns några valfria alternativ. Finansmarknadens hopkoppling med människornas ovillkorliga behov av bostäder och fastigheter, visar ju med all önskvärd tydlighet hela den allomfattande sårbarhet som uppstår när alla äggen ligger i samma korg! Det är väldigt sällan som det politisk-ekonomiska etablissemanget eller massmedia uppmärksammar oss om att det skulle kunna vara på andra sätt, eller kanske på ännu flera valfria sätt samtidigt.

Även om nya arbetsinsatser med användande av nyupptäckta kombinationsmöjligheter och nya uppfinningar skulle kunna skapa avsevärt mycket bättre system, så är det oftast svårt att kortsiktigt konkurrera med de fortfarande återanvändbara systemen. Det finns inget nämnvärt gehör och förståelse för att utveckla, datorsimulera och använda andra alternativ. Alternativen avfärdas förakt- och hånfullt som utopiska eftersom de bara i sådan pytteliten skala har prövats i praktiken, kanske ofta utan att de har marknadsförts och vuxit sig större.

I ett demokratiskt rättssamhälle, så uppstår det egentligen bara en enda sorts oundvikliga kostnader, och det är arbetskostnaderna. Med återanvändning, återvinning, reproduktion och recirkulation i kretslopp av gamla arbetskostnader, så går det i många fall att undvika en del nya arbetskostnader. Sedan länge betalda arbetskostnader kan i viss mån återanvändas, för att om och om igen ge nya inkomster!
Mycket attraktiva geografiska områden som någon för länge sedan har arbetat med att inmuta och i vanlig ordning har betalt stämplingsavgift för att äga och sälja vidare och vidare och vidare, är väl exempel på att de föregående och de nuvarande ägarna råkat göra mycket lyckade återanvändbara investeringar i gamla arbetskostnader.

Att det sedan med facit i hand kanske hade varit bättre om kommunerna konsekvent hade mutat in marken, och sedan arrenderat ut marken, så att det kanske bara funnits rådighet över marken – men det är historiskt sett en annan historia. Och någon liknande historisk asymmetri när det gäller vad som är rättvist eller inte, finns i så fall även när det gäller patent, design, upphovsrätt och sådant.

Dessutom finns det ju arbetskostnader som bara utgör fragment eller delar av användbara produkter, och som kanske betalas ut långt innan de färdiga produkterna ger några inkomster. Men under den tiden så uppstår det troligen räntekostnader. Då en del av de utbetalda arbetskostnaderna aldrig kommer att ge några inkomster, så kan de förstås kallas riskkostnader. Men då kan det ju även ses som risktagarens arbetskostnader.

Jag tror inte att Marx bara var en dumbom som ingenting begrep, men han hade nog svårt att förutse den framtida utvecklingen när han började snacka om mervärde. Den bubblan har väl för länge, länge sedan spruckit eller då och då dykt upp på andra ställen! När skall även alla vänstervridna, äntligen börja leta på mer realistiska ställen än där just Marx råkade placera gatlyktan? Eller har jag missförstått vad han egentligen menade?

Däremot ser jag ingen nämnvärd anledning att kalla räntekostnader, svinn, felinvesteringar, spekulationsförluster osv. för arbetskostnader. Därför bör dessa kostnader direkt eller successivt kunna elimineras genom förändringar och förnyelse av en del av de traditionella systemen. Detta bör rimligtvis kunna ske med strategisk och långsiktig samverkan mellan alla olika sorts användare och konsumenter som vill ha rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid,

Enligt detta resonemang så medför hittillsvarande sociotekniska system mm., att en hel del utgifter rimligtvis inte kan eller bör härledas till arbetskostnader. Dessa utgifter innebär då att skillnaden mellan de allra flesta inkomster och utgifter, bör bli avsevärt större om alla dessa onödiga kostnader eliminerades eller åtminstone reducerades så långt som möjligt.

En hel del asymmetriberoende riskkostnader och kanske även en del av det spekulativa riskkapitalet bör rimligtvis även kunna reduceras mer och mer. De flesta människor bör då kunna enas om att långsiktigt samverka för att gemensamt utveckla nya sociotekniska system som inte dras med några helt onödiga kostnader. Dessutom bör förstås fortsatt ökad produktivitet genom automation, processutveckling, logistikoptimering osv. leda till allt lägre och lägre kostnader för vars och ens basala försörjning.

Då allt detta förstås inte kan göras så att det samtidigt och direkt gynnar alla eller kanske ens de flesta omedelbart får lägre utgifter, så kan politikerna med sitt beroende av en rigid och konservativ väljarmajoritet, kanske inte göra så särskilt mycket. Det som behövs är alltså istället att så många som möjligt kan enas för att göra något gemensamt. En fördel och kanske en avgörande förutsättning är förstås att Internet bör kunna användas som gemensamt IKT-nav (kommunikationsnav), och att det i så fall inte finns några geografiska begränsningar, utan bör i vissa fall kunna omfatta hela cyberrymden.

Inga kommentarer: