fredag 8 februari 2008

Eliminera alla onödiga kostnader!

Alla kostnader kan härledas till arbetskostnader, räntor och vinstutdelningar, och allt det onödiga bör kunna elimineras med autonoma tillverkningsmetoder, optimal logistik och recirkulation i kretslopp.

Nuvarande tillverkningsmetoder följer gamla mönster som gör produktionen och distributionen onödigt kostnadskrävande, energislukande och miljöförstörande. Tillverknings- och distributionsmetoderna genererar många onödiga arbets-, energi-, transport- och reklamkostnader. Det sker ett onödigt slöseri med naturresurser, en onödig belastning på miljön och onödig utarmning av den biologiska mångfalden. Onödigt arbete och onödiga transporter orsakar mängder av onödiga utsläpp av koldioxid och andra miljöförstörande ämnen. De onödiga arbetskostnaderna och företagens räntor för investeringar, gör att priserna och boendekostnaderna är så höga, så att det är praktiskt taget omöjligt för många människor att uppleva optimal hälsa och välbefinnande.

När onödigt många människor behövs för att tillverka, transportera och sälja det som tillverkas, så är det köparna, användarna och miljön som tvingas betala de onödigt höga priserna. Konsumenterna och användarna tvingas – indirekt via priserna – att betala företagens ackumulerade arbetskostnader, investeringsräntor och moms. Arbetskostnaderna är mer än dubbelt så höga som de summor som sätts in på de anställdas lönekonton (!).

Med hot om statligt sanktionerat våld så tvingas arbetsgivarna att skatte- och avgiftsbelasta arbetskostnaderna och därmed priserna. Priserna belastas dessutom med alla de medverkande företagens räntekostnader för investeringar, reklam, sponsringar, svinn, prisdumpningar mm. Mer än hälften av arbetskostnaderna är skatter och arbetsgivaravgifter, och ovanpå detta så är mer än hälften av slutpriserna moms och inverteringsräntor. Priserna och boendekostnaderna är (arbetstidssnittsrelaterat) mer än fyra gånger högre än vad som betalas ut på lönekontona (!). Upphörde hela belastningen på arbetskostnaderna, så kan alltså priserna och framför att boendekostnaderna förväntas minska till avsevärt mindre än hälften (!).

Det mesta av arbetskostnaderna (med dess skatter och avgifter) plus momsen och räntorna bör kunna elimineras. Fabrikstillverkningen av skrymmande färdigprodukter bör snarast möjligt utsättas för målmedveten konkurrens från samverkande konsumenter; som i sin tur förhoppningsvis samverkar med andra kommersiella brukare och förbrukare. Även om en hel del av arbetet numera görs i låglöneländer, så sker visst detta under usla arbetsförhållanden. Rimligen är det mycket bättre för hela mänskligheten om västländerna visar vägen; så att u-länderna så mycket som möjligt, och så snart som möjligt kan hoppa över industriepoken (frog leaps).

Under ungefär halva livet så är de flesta människor både arbetande och konsumenter. De försörjer då sig själva och de övriga hushållsmedlemmarna med mat, kläder, bostaden och allt annat. De flesta förstår säkert de enorma fördelarna med att datoragentstyrda maskinella enheter tar över så mycket som möjligt av det arbete som krävs för att alla människor alltid har access till rätt saker (!), på rätt plats (!), vid rätt tid (!). Alla skulle då ha väsentligt mycket med tid och ork för att göra det som de mest av allt är intresserade av, och att alla inom varje hushåll kan välja att leva och agera hur, när och var som de själva helst vill.

Det är rimligtvis helt upp till konsumenterna och användarna själva om vi i framtiden vill ha avsevärt mycket lägre mat- och boendekostnader. Alla intresserade bör snarast möjligt medverka till att vi skaffar oss samordnande ”elektroniska” datoragenter; som när som helst på dygnet kan skickas ut på nätet för att till lägsta pris/kvalitet beställa och adressera till närmsta ”hämtställe”. Mer än 90 % av allt som tillverkas är sammansatt av olika delar och olika material. Det gäller så även sådana sociotekniska system som bostäder, fastigheter, lokaler, utrustningar, anläggningar, transportsystem och fysiska infrasystem.
De flesta mellanleden, service- och sidofunktionerna bör då kunna elimineras om alla de direkt monterbara delarna, fästelementen och OEM-modulerna görs av helautomatiserade ”underleverantörer”; och att all sammansättning sker i monterings-/demonterings- och uthyrningshallar inom användarnas närsektorer. Transporterna bör då kunna reduceras till kompakta paket med enkelt monterbara delar i fulla järnvägscontainrar, där sedan demonterade delar från uttjänta utrustningar returneras för reproduktion och ständig recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

måndag 4 februari 2008

Ekonomisk utveckling eller tillväxt?

Är det bättre att den globala ekonomiska utvecklingen, sker med optimal begränsning av arbetsdelningen, än att tillväxten av BNP upprätthålls med penningtillväxt?

Det är ingen utbildad ekonom som skriver detta, utan det är bara något som jag har funderat på många gånger från och till och ganska länge. Jag är pensionär med 7 – årig folkskola, och har ingen ekonomisk utbildning, mer än att jag har läst det som jag hittat, verkat vara intressant och är författat på svenska. Dessutom är jag ingenjörsutbildad på kvällstid sen tidigt 1960-tal.

Vad är det som får mig ifrågasätta de ekonomer, politiker, debattörer m.fl., som sedan längre har anammat penningtillväxtens och BNP:s laissez faire?
Funderingarna beror på att jag sedan ett par decennier är övertygad om att det är nödvändigt med en ny sorts marknadsaktörer, som aktivt agerar genom att teknikupphandla och avropsavtala, för att medvetet begränsa den onödiga arbetsdelningens negativa effekter.

Från början vill jag poängtera att när det gäller rena tjänsteutbyten, så är det naturligtvis precis tvärtom! Istället för begränsningar vill jag hoppas att det bara uppstår fler och fler innovativa och engagerande upplevelseverksamheter. Så att fler och fler människor byter tjänster med varandra och tar bra betalt och betalar varandra för detta. När det gäller rena personliga tjänsteutbyten så är arbetsdelningen absolut inget som bör begränsas.

Ett stort dilemma är att ekonomerna, politikerna, statistikerna och massmedierna inte gör en mycket klargörande och distinkt åtskillnad mellan rena personliga tjänster, och den arbetsdelning som sker för att alla människor skall ha mat på bordet, tak över huvudet och kunna tillgodose alla andra fysiska behov.

Att behöva se till att man själv och familjen har mat, tak och andra basbehov tillgodosedda, är ju mycket mer av ett måste som inte kan väljas bort, i förhållande till att välja mellan många olika eller avstå när det gäller semesterresor, avkoppling och andra upplevelser.

När politikerna och de övriga debattörerna talar om att till varje pris öka sysselsättningen, så borde de å ena sidan noga skilja på behoven av arbetskraft för hantering av allt som används för människornas fysiska behov och välbefinnandet.
Och å andra sidan de sannolikt uppdämda mänskliga behoven av rena tjänste-, upplevelse- och hälsobefrämjande verksamheter som ger gedigen social gemenskap och engagemang.

Där anser i varje fall jag, att för vars och ens försörjning med mat, tak och allt annat önskvärt, så bör behoven av arbetsdelning utan vidare kunna minskas avsevärt. Och med en optimerad och kvalitetssäkrad strukturomvandling, så bör inbesparingen leda till att det friställs personella och materiella resurser.
Därmed bör arbetsdelningen, utbudet och efterfrågan inom den rena tjänstesektorn successivt kan ökas mer och mer och mer. Och då de fysiska levnadskostnaderna av allt att döma på så sätt blir försumbara; så bör alla som så vill vara med, ha ekonomiska möjligheter att efterfråga en myllrande mångfald av upplevelsetjänster. Det bör kunna bli mer och mer väldesignade tjänsteverksamheter som förhoppningsvis ger engagemang, avkoppling, tillgivenhet, identitet och meningskänsla åt alla som deltar; både dem som tar betalt och dem som betalar.

Det bör inte vara svårt hålla med om, att idag är nästan alla människor helt beroende av en global arbetsdelningsarena – och detta gäller inte minst för de rent basala behoven.
Det bör inte vara svårt att förstå att de 30 % som har de lägsta inkomsterna, inte ens för försörjningen av den egna familjen, deltar på marknadens arbetsdelningsarena på samma villkor som de 30 % som har de högsta inkomsterna.
Varje gång som någon med de lägsta lönerna och inkomsterna betalar hyran eller köper något, så betalar de indirekt en del av andra människors (ofta högre!) löner och inkomster. Att det är så i alla demokratier och rättssamhällen, är naturligtvis helt i sin ordning och inget som finns anledning att förändra.

Men det som kan göras bättre och snarast bör förändras, är motsvarande strukturomvandling som skedde när jordbruket successivt mekaniserades.
Landsbygden avfolkades då successivt och människor flyttade till tätortens och städernas fabriker och började tillverka jordbruksmaskiner, bostäder med WC på svalen, Volvobilar, kullager, textilier och så småningom kyl, frys och radio- och TV-apparater. Idag är det visst mindre än en procent av svenskarna som arbetar med jordbruk.

Tillverkningen av allahanda och direkt monterbara delar till verkstadsprodukter, byggnader och anläggningar, borde ju redan nu – och kanske redan för decennier sedan – ha varit helt automatiserad, och så gott som helt utan behov av direkt mänskliga arbetsmoment.
PBB, (produktion med begränsad bemanning) prövades för decennier sedan, men tydligen ville ledningarna för de stora verkstadsföretagen m.fl. multijättar något annat.

De flyttade istället de gamla verkstads- och verktygsmaskinerna till låglöneländerna; först söderut och sedan mer och mer österut, med Kina och Indien som de färskaste exemplen. De övergav och friställde de geografiskt och kulturellt närliggande underleverantörerna, och på den vägen är det fortfarande.

De potentiella möjligheterna finns utan tvekan för alla – alltså även de 30 % med de lägsta inkomsterna – att få uppleva att de basala levnadskostnaderna blir i det närmaste försumbara. Inga som helst behov av någon sorts bidrag om man sparat något litet, och vill ta ett sabbatsår för att pröva på något annat. Bostaden med el, bredband, mobil mm., behöver väl knappast kosta med än kanske 1000 kr/månad och maten till hushållet kanske ännu mindre, samtidigt som lönerna bör kunna vara desamma som för närvarande.

Bland det allra viktigaste är förstås att alla envist röstar så att skatten på arbetskostnaderna (arbetsdelningen) successivt tas bort helt och hållet, samt att all moms försvinner snarast möjligt. Eventuell skatt för nattväktarstatens kvalitetssäkring, tas kanske ut genom att det blir kriminellt för bankerna att själva skriva ut nya pengar. Alla nya pengar som bankerna vill låna ut utöver sina egna ärligt intjänade, måste de då låna från landets centralbank. Dessutom behövs det kanske stämpelavgifter och kanske andra avgifter, för att nattväktarstaten på ett kvalitetssäkrat sätt och med råge skall kunna sköta sina uppgifter.

Numera finns det alltså utan vidare potentiella möjligheter för att förverkliga PBB, med tillverkning – dygnet runt och med fjärrövervakning via datanäten – av enkelt monterbara delar av olika sorts material. De enkelt monterbara materialdelarna beställs direkt från ”underleverantörernas” datoragentförsedda verktygsmaskiner, genom att beställaren kryssar med musen på rätt bild på webbsidan; i samma veva som han eller hon deponerar och bekräftar betalningen. Ingenting börjar alltså tillverkas utan att det är beställt och ”potentiellt” är betalt.

Beställningar kan förstås göras dygnet runt, och så snart det finns tillräckligt med beställningar så att batch – villkoren är uppfyllda, så startar tillverkningen och ytbehandlingen i de kulörer, eventuella texter och dekorationer som har beställts. Leveranserna sker sedan med fulla järnvägscontainrar till de rangerområden som finns inom varje region. De uttjänta, demonterade och sorterade och återvunna delarna skickas förstås efterhand för reproduktion till nya standarmaterial med samma containrar.
Därifrån lastas standardpaketen över automatiskt och skickas längs de förarlösa balktrafiklederna, till de olika monteringshallar som finns inom varje beställares närområde. Beställarna är vanligen de enskilda konsumenternas och de övriga användarnas allt-i- allo- agenter och fixare. Dessa närföretag har specialiserat sig på att montera, hyra ut, byta ut delar, demontera och sortera uttjänta delar och skicka dessa tillbaka för reproduktion. Därmed är kretslopps- och den ekologiskt hållbara samhällsstrukturen successivt på väg att förverkligas! Lätt som en plätt!

Samtidigt är de fysiskt rimliga levnadsvillkoren med råge lösta, till försumbara kostnader även för de 30 % som har de lägsta inkomsterna. Och några bidrag från staten eller kommunen behövs det mycket sällan om försäkringarna är kvalitetssäkrade och i god ordning.

Arbetsdelningens verkningsgrad < 0,25

Citat:” Om ett ekonomiskt system förhindras att röra sig mot paretooptimalitet så beror det på förekomsten av transaktionskostnader.”

Välfärdssamhällets behov av skatteinflöden har lösts på ett sätt som mer och mer uppenbart och ödesdigert leder till katastrof för arbetsdelningens verkningsgrad. Resultatet blir en ständigt minskad sysselsättningsgrad och en ständig ökad arbetslöshet och då en politisk benägenhet till symptomåtgärder via AMS och slutligen utbrändhet och förtidspensionering!

Visst är det väl fler som numera inser att nu har väl ändå Bismarcks ursprungliga välfärdsmodell definitivt hamnat i en återvändsgränd!

Ur återkopplingsperspektiv och med optimal arbetsdelningsgrad som (bör-värdes-) önskemål, för ett adaptivt reglerat recirkulationssystem, och kvartalsvisa (är-värdes-) svar, så är skatten och försäkringsavgifterna på arbetet och momsen och investeringsräntan som belastning på konsumtionen, en total katastrof för behoven av en avsevärd ökad sysselsättning inom tjänstesektorn!

Det representativt och demokratiskt beslutande rikstinget och centralbankernas laissez faire, har alltså helt aningslöst och slentrianmässigt infört dessa enorma ”transaktionskostnader” som utan uppföljning (kvalitetssäkrad analys av regler- och bemästringsalgoritmerna) har sanktionerats med statens våldsmonopol!
Tala om att blind leder blind!

Aningslösheten när det gäller ekonomernas, politikernas och massmediernas bristfälliga efterfrågan på kompetens och kunskaper om återkopplingssystemens dynamik och bemästringsalgoritmernas reglerfunktioner är minst sagt katastrofal. Regleringsprofessorerna m.fl. bör snarast själva ta bladet ur munnen och självmant erbjuda sina tjänster, och den enorma och väl beprövade kunskapsmassa som finns bakom kulisserna.

Citat: ”I ett samhälle råder det aldrig någon brist på kompetens, men det råder en ständig brist på förutsättningar! De som mest talar om bristen på kompetens är de som struntar i att anlita dem som har kompetensen (om att borra för järnväg rakt genom Hallandsåsen, exempelvis), och som då bara fattar beslut som ödelägger förutsättningarna.”

De viktigaste aktörerna på marknadsarenan är så gott som helt passiva när det gäller att gemensamt samordna sina behov och önskemål. Medborgarna och konsumenterna – alltså hushållen, är de viktigaste aktörerna! På marknaden agerar hushållen som yra och förvirrade höns. Många hushåll tycks ha någon sorts konstig tillit och förväntan om att alla olika välkända varumärken, ordnar allt till det bästa utan att det behövs någon som förhandlar och avtalar om villkor och smak!

Adam Smith, ”Den osynliga handen”, (1776): ”… Konsumtion är enda målet och den enda meningen med all produktion, och man bör inte ta hänsyn till producentens intresse annat än i den mån det kan behövas för att främja konsumentens intresse…”

Med den inkomstandel som sätts in på lönekontona, så betalar varje hushåll var för sig sina egna mat- och boendekostnader plus alla andra kostnader. Men det är bara lite mer än hälften av företagens kostnader för den anställda personalen som sätts in på de anställdas lönekonton. Skattemyndigheterna har getts – för transaktionsflödet – ödesdigra mandat att ta hand om och via andra myndigheter dela ut resten av pengarna enligt vissa normer.

Vad händer sedan när varje hushåll var för sig betalar priserna på allt som de köper – inklusive maten och boendekostnaderna? Jo, då betalar alla hushållens inkomsttagare minsann alla de medverkande företags totala kostnader! I priserna ingår då alla de ackumulerade arbetskostnaderna hela vägen ”från jord till bord”, antingen detta från – till sker nästgårds eller tvärs över kontinenterna.

Men det räcker ju inte med det! Dessutom finns ju den av riksdagen beslutade momsen, och alla de medagerande företagens räntekostnader (= bankskatt) som ytterligare driver upp priserna till mycket högre nivåer. Leveranskedjornas (inkl. serviceorganens) ackumulerade räntekostnader, gör att av hushållens utgifter (inkl. boendekostnaderna) så är 50 % ränta (= bankskatter)

Löneskatter, arbetsgivaravgifter, moms, företagens investeringsräntor (=bankskatt), direktörsbonusar, reklam, sponsring och svinn, prisdumpning, konkurser osv., gör att snittpriserna är mer än 4 – 5 gånger högre än de inkomster som hamnar på hushållens lönekonton. Har du själv en medelinkomst så arbetar du i snitt minst 4 timmar för att köpa något som totalt har krävt 1 timmes arbetstid – omräknat till medelinkomst! Låginkomsthushållen måste kanske då arbeta 6 timmar eller mer – trots att den totala arbetsinsatsen omräknat till snittlön uppenbarligen bara är 1 timme!