tisdag 10 mars 2009

Sjunger IF Metall ganska snart på sista versen?

Den tekniska utvecklingsnivån möjliggör numera för konsumenterna och andra användare av tillverkade saker, byggnader, anläggningar och system, att – via nätet – bilda gemensamma intresseorganisationer. Organisationernas administration mm. bör då kunna ske till nära nog försumbara kostnader. Dessa paraplyorgan bör då kunna teknikupphandla och avropsavtala direkt med utvalda underleverantörer, legoföretag m.fl. Med tillräckligt omfattande beställningar och långsiktiga avrop så bör dessa legoföretag, oem-leverantörer m.fl., nära nog helt kunna automatisera tillverkningen av direkt monterbara delar, oem-enheter och fästelement.

Alla beställningar kan då ske via nätet, och direkt från de automatiskt och maskinellt bearbetande och ytbehandlande systemen. Så snart som tillräckligt många av en viss enhet är beställda och betalningen har deponerats, så körs automatiskt bearbetningen av nästa batch igång. Detta kan då ske när som helst på dygnet och utan annan mänsklig arbetsinsats än beställarnas.

Alltså på nästan samma sätt som när vilket barn som helst ”beställer” vatten genom att öppna kökskranen, och genast får önskad mängd levererad när som helst på dygnet. Debitering och betalning kan ju numera ske helt automatiskt via flödesmätare och autogiro. Skillnaden är förstås att det tar lite längre tid att automatiskt bearbeta, ytbehandla, sortera, packa, adressera, ”slussa” och leverera de tillverkade enheterna i välanpassade järnvägsmoduler till just de regioner där de olika beställningarna via nätet kommer ifrån. Med tiden så kan man – som komplement – tänka sig omfattande pipe-line-nät runt städerna, där det ändå samtidigt levereras biogas från lantbruksanläggningar in till städerna. Alltså analogt med ett rörpostsystem men där det är gastryck istället för vakuumsug som skjutsar iväg modulerna.

Inom varje lagom omfattande kvartersområde kan det sedan finnas monteringshallar där de monterbara materialdelarna, fästelementen och oem-enheterna monteras ihop till alla möjliga sorts användbara saker. Det behövs alltså inte längre några försäljningsställen eller sorts andra mellanled för leveransen från legoföretagen och till alla de olika kvartersnära monteringshallarna.

Samma sorts delar, fästelement, hjul, motorer, elektronik osv. kan dessutom användas till många, många olika produkter och många olika anläggningar och system. Monterbara delar från exempelvis samma logoföretags standardstålrör kan kanske även användas som stomram till barncyklar, sparkcyklar, barnvagnar, lådbilar, trampbilar, gokartchassie, bagagekärror, cykelkärror, barncykelkärror, postutdeningsvagnar, rollator, rullstolar, kanotvagnar, gasflaskekärror, golfbagvagnar, tevagnar, grillställ, trädgårdsvagnar osv., samtidigt med användning av andra legoföretags fjädrande fästelement och hjul i ett fåtal olika format osv.

Med tiden blir det kanske färre antal olika sorts delar och komponenter, än det finns en myllrande mångfald av olika sorts produkter. Legoföretagens alltmer avancerade och supersnabba verktygsmaskiner kommer kanske därför att kunna vara igång kontinuerligt dygnet runt utan att det uppstår någon överproduktion. Det kan ju inte bli någon överproduktion eller svinn om allt är beställt och betalt via nätet innan nästa batch körs igång.

Det mesta av det som monteras ihop kan ju sedan med fördel hyras ut istället för att säljas. Den som hyr ut hyr då själv utrymme i monteringshallen där han/hon beställer, monterar, hyr ut, underhåller och byter uttjänta delar, sorterar det uttjänta och returnerar för återvinning och reproduktion i ständigt recirkulerande kretslopp. Med fördel är det kanske då lämpligt för olika uthyrare att specialisera sig till ett relativt fåtal olika produkter, samtidigt som andra är specialiserade på andra produkter. En viktig fördel med nätbaserade och teknikupphandlande paraplyorgan som kanske representerar 100 000-tals beställare, är förstås att produkterna kanske kan konstrueras för mycket mera långvarig hållbarhet. Konstrueras de för uthyrning så är det ju bara fördelar med att de bara fungerar och fungerar så länge som möjligt.

Skillnaden blir t.ex. mycket stor och betydelsefull om exempelvis 26 hushåll växelvis hyr och använder precis samma produktenhet under ett år, i förhållande till om det tillverkas, köps och slängs 26 produkter under samma tid. Samtidigt upphandlas och konstrueras kanske denna produkt, så att den – med utbytbara delar – kan användas kanske 20 ggr så länge! Under dessa 20 år så behöver det då globalt sett bara tillverkas 200 000 av samma sorts produkt i ett hyresbaserat samhälle, istället för de kanske 100 000 000 enheterna som köps, slits och slängs inom de samhällen som fortfarande präglas av köp-slit-släng- mentaliteten.

Samtidigt bör de mänskliga aktiviteterna, mötena och transaktionsutbytena kanske tom kunna öka istället för att minska. En strukturomvandling på det här nämnda sättet och omfattningen, bör rimligen – globalt sett – få en enorm betydelse när det gäller arbetskostnader, energibehov, miljöpåverkan, klimatpåverkan osv. Det betyder alltså dramatiskt minskade utgifter, och som då blir alldeles särskilt påtagliga för låg- och medelinkomsttagare när det gäller kostnaderna för boendet och maten i förhållande till nuvarande inkomster för dessa grupper.
Transporterna kommer rimligen att kunna ske nästan helt förarlöst, och kanske då via båt, ubåt?, tåg, balktrafik, pipelines, linbana eller liknande. De mänskliga arbetsinsatser som idag används för tillverkningen, transporterna och alla former av tillgängliggörande av användbara saker, byggnader anläggningar och infrastrukturella och sociotekniska system, i länder som Sverige, EU m.fl., kommer rimligen successivt att bli allt färre och färre. Inom 30 – 100 år kommer sannolikt de arbetare som sysslar med bearbetningen, varutransporterna och försäljningen av sånt som tillverkas, rimligen att bli nästan lika fåtaliga som dem som idag är verksamma inom lantbruket och skogsnäringen. IF Metall sjunger kanske ganska snart på sista versen?