söndag 19 september 2010

Samverkan för ökat och bibehållbart möjlighetsutrymme.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Sverige och EU har grundlagar med negativa rättigheter, och då finns det polis och rättsysten som någorlunda väl undanröjer hot och hinder, mot vars och ens negativa friheter. När det gäller de praktiska möjligheterna så finns det påtagliga begränsningar av människornas positiva frihet. En naturlig begränsning för alla – men som de allra flesta därför inte ser som ett problem – är den som beskrivs i Brundtlandrapporten så här: En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Men jag anser att det dessutom finns onödiga och för många människor ohälsosamma begränsningar. Begränsningar som sannolikt gör att olika människor blir sjuka, stressade, apatiska, frustrerade, otillfreds mm. Många är nog inte alls nöjda med att de saknar praktiska möjligheter (tillräckligt med pengar över) för att fullt ut tillgodose alla de genuina mänskliga behov som beskrivs här:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Där beskrivs de som:
* begränsade och klassificerbara
* desamma i alla kulturer och i alla historiska perioder
* inte utbytbara mot varandra
* möjliga att tillfredställa i högre grad än idag

För många människor i Sverige så är det troligen bara en del av dessa behov som i viss omfattning tillgodoses i de välfärdssamhällen som finns idag. För att helt och fullt tillgodose de flesta behoven så saknar nog alltför många fortfarande tid, ork och pengar. Fortfarande så upplever nog många att maten, boendet och resorna till och från jobbet, dagis mm., tar en alldeles för stor del av tiden och inkomsterna varje månad.

Jag är övertygad om att det i avsevärt större omfattning, är möjligt att med ömsesidig samverkan, kreativitet och kunskaper, på enklaste sätt tillse att alla de egna och vännernas behov tillgodoses. Detta sker kanske enklast genom att alla bryr sig om att dela med sig av sin kreativitet och förmåga. Lägg märke till att ett centralt behov är delaktighet!

Hittills så har inriktningen varit att gemensamma fackliga organisationer försöker förhandla fram allt högre och högre arbetsinkomster och anställningsskydd åt sina medlemmar. Men det har gjorts häpnadsväckande lite för att gemensamt organiserat – med systematiskt strukturerade bibehållbara åtgärder - försöka minska varje hushålls utgifter för maten och boendet mer och mer och mer. Minst lika angeläget är sannolikt att mer och mer samordnat försöka minska res- och kötiderna till och från jobb, dagis, skolor, hämtställen för dagligvaror osv…

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att antalet arbetare inom industrin successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna.

Detta visar klart och tydligt att det är alldeles, alldeles för många (inte minst staten, regionerna och kommunerna) som på något direkt eller indirekt sätt har inkomster för att människorna och hushållen i Sverige förses med mat, bostäder och annat nödvändigt. Arbetskostnaderna med skatter, arbetsgivaravgifter och moms ingår ju i alla konsumentpriser! Enbart sänkt matmoms, jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift, ROT och RUT har kanske bidragit till att inflationen och räntorna är lägre än de annars skulle vara! Varför inser då inte fler politiker, ekonomer och journalister, att alltför stora utgifter för försörjningen är en helt avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Med nuvarande penningsystem så ökar inkomstskillnaden mellan de som har höga och de som har låga inkomster. De som har lägst inkomster har på flera olika sätt färre möjligheter att planera sina inköp, och inte alltid kan betala kontant. Fanns det inte barn- och bostadsbidrag mm., så skulle skillnaden i inkomster vara ännu större. De hushåll som har låga inkomster vinner rimligtvis inte på ständig tillväxt, kreditexpansion, inflation osv. Alldeles särskilt då de har mindre möjligheter att ha pengar ”över” eller låna för att passa på att handla på någon ”spotmarknad”.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd

Låg- och medelinkomsthushållens möjligheter för att öka sin valfrihet är därför inte tillväxt och inflation, utan att bilda gemensamma organisationer för att försöka minska utgifterna för mat, boendet och andra saker. Blir det tillräckligt många medlemmar runt om i Sverige, EU och världen i övrigt, så bör det vara möjligt att successivt mer och mer medverka till att själva bygga sina bostäder och odla, bilda matlag i varje kvarter, konservera och frysa in egna matportioner.

onsdag 15 september 2010

Finns det bibehållbart utrymme för positiv frihet?

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Negativ frihet för alla i en rättsstat, uppnås med grundlagsskyddade negativa rättigheter, och helst även oberoende domstolsprövning av politiska förslag på nya lagar och regler. Rättsstaten är dessutom en rimlig nödvändighet för positiv frihet.

Finns det kanske några uppenbara outnyttjade möjligheter för att successivt skapa mer och mer bibehållbart utrymme för ekonomisk valfrihet för alla människor i alla samhällen? Det bibehållbara utrymmet begränsas förstås av de ekologiska miljökrav som beskrivs här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Mer och mer möjlighetsutrymme bör kunna skapas med successivt allt större och större skillnader mellan inkomsterna och de nödvändiga hushållsutgifterna. På så sätt blir det ju mer och mer pengar över för att förverkliga önskningarna, även för alla de hushåll som har de lägsta inkomsterna.

Möjlighetsutrymmet för att öka hushållens disponibla inkomster har politiskt, nationalekonomiskt och massmedialt fortlöpande diskuterats och förhandlats under mycket lång tid. Hela utrymmet för att försöka ÖKA INKOMSTERNA för hushållen med de lägsta inkomsterna, är sannolikt tills vidare redan utnyttjat. Retoriska försök görs hela tiden – politiskt, marknadsmässigt och massmedialt. Exempelvis genom att inför öppen ridå bränna upp massor av pengar.

Vilka tänkbara möjlighetsutrymmen som inte utnyttjas finns det då, för att försöka MINSKA UTGIFTERNA för överlevnad och fysiskt välbefinnande? Det gäller då i stort sett alla de basala behoven av mat, kläder, boende och resande. Det tänkbara möjlighetsutrymmet för att minska utgifterna för de basala behoven, har hitintills utnyttjats i häpnadsväckande liten omfattning!

De försök som görs – och har gjorts – sker på olika sätt.
Dels genom konkurrensen på marknaden, där olika företag försöker öka marknadsandelarna med lägre priser, och att med ökad produktivitet minska arbetskostnaderna och därmed priserna, så att fler får råd att köpa. Men inga riskkapitalister m.fl., har väl någon nämnvärd motivering eller argument, för att långsiktigt steg för steg försöka strukturomvandla den sedan Saltsjöbadsavtalet betongmässigt rigida och korporativistiska bygg- och bostadssektorn!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism

Andra försök görs sedan början av förra seklet med konsument- och jordbrukskooperativ, hyresgästföreningar, egnahemsbyggen osv. Dessa tjänstemannastyrda försök, urartar ganska snart då de sällan nöjer sig med att ordna medlemsgemensamma avropsavtal med de tills vidare bästa priserna. Istället börjar kooperativen helt fräckt att upphandla och sälja till både medlemmarna och andra under motiveringen att alla vinster går till investeringar. Detta är förstås sällan bibehållbart under mer än en generation, då Parkinsons lagar rimligtvis gäller för alla tjänstemannastyrda organisationer. Även hyresgästföreningar m.fl. är i viss mån korporativistiska!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_lag

Men i och med automationen, recept- och algoritmstyrda processer och feedbacksystem, datorer, internet mm., så har det tänkbara möjlighetsutrymmet för successivt minskande utgifter för mat, tak mm. rimligtvis ökat enormt! Det finns naturligtvis sedan länge ekonomiska föreningar som gör gemensamma inköp, där mängdrabatter leder till lägre priser. Men det används fortfarande inte av de allra flesta inom t.ex. de flesta bostadsområden. Före datorer, internet, e-post, mobiltelefoner osv., så var ofta medlemmarna av kommunikationsskäl mm. hänvisade till geografiskt begränsade områden.

Bara ett enkelt exempel: Istället för att varje hushåll har var sitt abonnemang när det gäller el, bredband, telefon, film, musik, e-böcker osv., så bör det räcka med ett litet antal abonnemang inom ett boendeområde. Samtidigt som ledningar, fiber, servrar, klienter, skärmar, högtalare, mikrofoner, mobiler osv. teknikupphandlas och avropsavtalas gemensamt och kanske samordnat med tiotals, hundratals, tusentals… andra boendeföreningar runt om i kommunen, regionen, Sverige, EU osv…

Liknande samverkan med teknikupphandlingar och avropsavtal bör så småningom mer och mer kunna ske när det gäller mat, bostäder osv…
Det tog väl bortåt ett sekel (fram till 1960-, 70- eller kanske 80-talet?) innan hela möjlighetsutrymmet för reell fortlöpande inkomstökning för de med lägst arbetsinkomster var utnyttjat (utan nämnvärd korporativism).

Hur lång tid kommer det då att ta, innan basutgifterna i förhållande till inkomsterna blivit försumbara? Liksom arbetarna gjort under tidigare sekel så bör majoriteten av konsumenterna under detta sekel solidariskt samverka! Detta bör kunna ske med samordnade och intressegemensamma innovationer, nya sociotekniska system, logistik mm. för att successivt mer och mer minska basutgifterna?

söndag 12 september 2010

Hur skapas positiv frihet för alla?

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Citat hämtat från SOU 1990:93: ”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

En förutsättning för negativ frihet för alla människor är grundlagsskyddade negativa rättigheter och oberoende domstolsprövning av nypåtänkta lagar och regler. Positiva frihetsmöjligheter för alla kan bara skapas om alla tänkbara möjlighetsutrymmen om och om igen (bl.a. med autonom feedback?) görs optimalt tillgängliga för alla med enkla, billiga och bibehållbara metoder. De befintliga infrasystemen bör ständigt omprövas (exempelvis med datorsimulerad jämförelse med nya tänkbara system) i takt med att nya möjligheter uppstår, upptäcks, påvisas och diskuteras.

Ur vars och ens privata försörjningsperspektiv så bör medlemmarna i enskilda hushåll kunna se sig som antingen arbetare, konsumenter eller som mer eller mindre självförsörjande prosumenter (producerande konsumenter). Och där finns det då alla möjliga kombinationer, grader och varianter. Men i det politiska, ekonomiska och massmediala diskussions-, debatt- och retorikutrymmet så finns människorna nästan bara med som deltagare i arbetslinjen och i centraliserade löneavtal. Röstmajoritetens möjlighetsutrymme reduceras inom blockpolitiken – så att arbetsinkomsten blir den dominerande och enväldiga attraktorn.
Per Herngren skriver om möjlighetsutrymme här:
http://perherngren.blogspot.com/2010/09/hur-riksdagsval-skapar-enpartistat.html

Hushållens möjlighetsutrymme är idag så gott som helt reducerat till arbetsinkomsterna! Det finns sedan länge väletablerade fackföreningar som förhandlar om inkomsterna. Finns det då inga väletablerade gemensamma organisationer som förhandlar om utgifterna? Konsum och de övriga kooperativen förvandlades ganska snart till tjänstemannabyråkratiska extra mellanled som numera bara säljer till de egna medlemmarna! Istället för att såsom uppdragsgivarnas oegennyttiga intresseorgan, ENBART förhandla med olika leverantörer om de enklaste, billigaste och pålitligast avropsavtalen. Hyresgästföreningen är väl numera närmast ett skämt, eftersom bostadsbrist, flyttningskostnader mm., gör att det numera nästan helt saknas förhandlings- och möjlighetsutrymme.

I och med detta så är hushållens möjlighetsutrymme reducerat och stympat till åtminstone hälften! Etablerad struktur finns för att förhandla om ständigt ökande inkomster, men ingen gemensam struktur för att upphandla och avropsavtala om ständigt minskande utgifter. Konsumenterna själva bör snarast organiserar sig och göra gemensamma teknikupphandlingar direkt från de kostnadseffektivaste underleverantörerna. Rikspolitikerna och företagen saknar helt attraktor för att vilja utveckla de slumrande möjlighetsutrymmen som den nya tekniken skapar. Och som är nödvändig för att steg för steg minska utgifterna för mat och tak till försumbara nivåer.

Idag finns det väletablerade sociotekniska organ som förhandlar om vars och ens arbetsinkomster och/eller socialt baserade inkomster. Men det skapas inga utvecklingsblock för individuellt operativa autonoma infrasystem (via internet) som väletablerat teknikupphandlar och avropsavtalar om UTGIFTERNA för maten, boendet och annan basal försörjning.

Analogt med det som Per Herngren skriver om möjlighetsutrymmet på badstranden, så har konkurrensen mellan samma sorts produkter med samma funktioner, uppenbarligen upphört. I början på 1960-talet så kostade hyran av en omodern etta (dass på gården) i centrala Göteborg 55 kr/mån, samtidigt som en nybyggd trea i Brunnsbo (Hisingen) kostande 460 kr/mån. Liknande valfria skillnader finns inte alls inom de nuvarande samhällena.

Det finns ett uppenbart uppdämt behov av nya kvalitetssäkrade infrasystem. Så att var och en på sitt sätt, kan utnyttja alla livets möjlighetsutrymmen, utan att det finns lagar, restriktioner och resursknapphet, som hindrar några andra att samtidigt och samordnat göra detsamma.