Hur når vi balans mellan bibehållbarhet och förnyelse?

Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor; marknad, omfördelning och ömsesidighet. Det är ganska många som föredrar en marknad med frihetsliberal filosofi och etik och tillämpad kapitalism. Det innebär i bästa fall; globalt fria, öppna och transparenta marknadsarenor. Demokratiskt majoritetsbeslutad omfördelning – under hot om våldsintrång från kronofogde och polismakt – är kränkande, orättvis och oerhört ineffektiv.

Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.

Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.

Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).

Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.

Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.

Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…

Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.

Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.

Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!

Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!

”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488