Vart är vi på väg?

Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”:
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”

Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.

(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)

De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!

Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!

So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”