fredag 20 augusti 2010

Återanvändbart arbete

Tillverkare och leverantörer av de saker, byggnader, anläggningar, färdmedel och system som vi dagligen använder, försöker i regel minska kostnaderna genom att öka produktiviteten. Detta sker genom att mänskligt arbete mer och mer datoriseras och mekaniseras. Ständigt återupprepade mänskliga arbetsrutiner ”konserveras” som digitaliserade algoritmer (jämförbart med recept, checklistor, flödesscheman) och kan då för all framtid ses som ”återanvändbart arbete”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm

Tidigare mänskliga arbetsuppgifter utförs därefter helt eller delvis automatiserat under i princip all framtid. Alla hushåll använder numera programmerade tvättmaskiner, istället för vedeldade bykekar i koppar, grönsåpa, tvättbrädor, blåelse och sköljvatten från närmsta å eller bäck. Ingen människa behöver efter den kvalitetssäkrade mekaniseringen, använda sin arbets- och livstid för att göra slitsamma slentrianmässiga arbetsrutiner om och om igen. Istället för att bonden exempelvis hela tiden sitter på sin traktor för att fåra för fåra plöja en jättestor åker, så GPS-styrs hela proceduren från satelliter. Bonden kan samtidigt då spela golf eller sitta på älgpasset, för att då och då bevaka plöjningen med sin iphone eller laptop.
http://preview.tinyurl.com/3583qcd

Gunnar Sohlenius uttrycker det så här i Ny Teknik: ”… Eftersom vi i princip inte betalar för själva naturresursen vi använder i våra verktyg utan endast för arbetet att förädla naturresurserna till verktyg kan vi betrakta verktygen som konserverat återanvändbart arbete…”
http://www.nyteknik.se/nyheter/verkstad/verkstadsartiklar/article6777.ece

Självklart blir det i det långa loppet stora skillnader när det gäller kostnader och priser mellan direkt arbete och arbete som konserveras och återanvänds om och om och om igen. Detta märks mycket, mycket tydligt när det gäller försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Där är ju nästan allt löpande arbete konserverat och återanvändbart. Det arbete som återstår är bara vad som behövs för övervakning, service, underhåll och förnyelse av det heltäckande systemet.

Själva flödesprocessen styrs och regleras ju av användarna själva med kökskranen, badrumskranen eller spolknappen på toan. Tappa upp vatten från kranen och spola på toaletten kan t.o.m. ett litet barn göra (utan att det klassas som barnarbete). Det kan dessutom göras när som helst på dygnet (utan att någon klassar det som övertids- eller nattarbete).

Vattenvolymen avläses automatiskt via flödesmätaren i källaren, och betalas kanske helt ”automatiskt” varje månad via autogiro. I Gbg kostar VA mindre än 1 öre (0,92 öre/liter vid koll för ett par år sedan) och samma mängd vatten som en själv hämtar på returflaska från butikshyllan (och återlämnar flaskan) kostar ca 700 ggr mera!!! För två år sedan så kostade det ca 1000 ggr mera, men sedan dess så har tydligen även arbetet med tappningen på returflaskor gjorts mer och mer ”återanvändbart”.

Vår försörjning med vatten och avlopp är strukturerat som ett infrasystem. El-, gas- och kommunikationsnät (telefon, radio, tv, internet, mobiltelefon) är andra infrasystem för andra homogena flöden. Infrasystemen kallas även för sociotekniska system och lederna och noderna för fysiska transporter kallas oftast för infrastruktur.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrasystem
http://werebuild.eu/wiki/index.php/Infrasystem
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infrastruktur

Alla använder dagligen saker, förnödenheter och sociotekniska system (bostäder, vägar, gator, offentliga byggnader mm.). Det viktigaste för användarna är att var och en upplever att rätt saker finns på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det bör förstås då även vara så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt.

Bertrand Russel skriver i ”Till lättjans lov” (1931) att "arbete innebär att flytta på saker - eller att säga åt andra att flytta på saker". Detta gäller fortfarande även om fler och fler numera bearbetar, bevakar och ”flyttar på” det som syns på datorskärmen. Vilket i sin tur medför att det är maskinella och mobila enheter – med allt mindre och mindre mänsklig assistans – som flyttar på ”sakerna”. Så att rätt saker slutligen hamnar på rätt plats. För att sedan i rätt tid finns för var och en att nå som användbara system, eller som olika saker på någon hämtplats (varuhus, närbutik osv.) inom närområdet.

Internet och andra nya kommunikationsnät gör att i princip vem som helst numera kan bearbeta, bevaka och ”flytta på” det som syns på datorskärmen. Det som saknas är väletablerade infrasystem som ”tillåter” att det är konsumenterna och användarna själva som – när som helst på dygnet – ”säger åt” de maskinella och mobila enheterna att flytta på ”sakerna”.

Det som fortfarande saknas är alltså etablerade sociotekniska system som gör att – de konsumenter som så vill – äntligen kan göra som de prosumenter (producerande konsumenter) som Alvin Toffler beskriver i boken ”Tredje vågen” (1980)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Alvin_Toffler

I en vision om en prosument- och användaroptimerad socioteknisk systemstruktur för att tillverka och flytta på saker – med internet som kommunikationsnät – (och som i princip liknar va-systemen) så motsvaras förstås köks- eller badrumskranen av datormusen. När som helst på dygnet bör då vem som vill kunna klicka med musen på bilden av det som hen vill beställa. Samtidigt bör beställaren på motsvarande sätt deponera betalningen för att undvika onödig kontroll av beställarens intentioner.

Beställaren (prosumenten) klickar t.ex. på bilden av en barnvagn. De i vagnen ingående delarna (stål- eller aluminiumrören, fäst- och fjädringselementen, sittkorgen, hjulen mm.) tillverkas sannolikt av olika specialiserade legoföretag och oem-leverantörer. De olika delbeställningarna går då direkt till recept- och databasen för dessa företags olika verktygsmaskiner och materialflödeslinor.

Utan direkt mänsklig medverkan så bearbetas, ytbehandlas, paketeras, adresseras och levereras sedan alla de olika monterbara delarna direkt till beställarens närbelägna hämtställe. De integrerade infrasystemen samordnar förstås leveranserna så att alla de olika monterbara delarna samtidigt anländer och receptstyrt hamnar i samma hämtkorg på beställarens angivna hämtställe.

Den här visionen är förstås bara en kortfattad, sporadisk och principiell beskrivning av systemstrukturen så att så mycket som möjligt av det nödvändiga arbetet är konserverbart och återanvändbart. Så att det verkligen är så billigt, bekvämt och pålitligt som möjligt. Då även leveranserna bör göras med konserver- och återanvändbart arbete, så bör de förstås ske med förarlösa fordon (exempelvis balktrafik). Även hämtställena bör kanske i princip vara obemannade eller begränsat bemannade.
http://www.beamways.com/se/startsidan
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Det är rimligen inte optimalt att tillverka och leverera de monterbara delarna till enstaka barnvagnar. Även obemannade receptstyrda verktygsmaskiner, materialflöden mm., kräver ju då extra omställningsmoment och extra ställtid – i förhållande till om bearbetningen och ytbehandlingen sker i form av optimerade batchar.

Lego- och oem-företagen bör i regel därför rimligtvis leverera hela batchar till alla de olika monteringsföretag som bör finnas inom de olika prosumenternas närområden. Alltså på motsvarande sätt som att det fanns hantverkare inom i stort sett varje kvarter före industrialiseringen (det fanns det faktiskt ända in på 1950-talet – men sedan kom ju källskatten, arbetsgivaravgiften, momsen och därmed högkostnadsstrukturen).

Inom varje närområde bör det kanske då finnas monteringshallar där intresserade prosumenter kan hyra in sig för att montera ihop sådant som de har beställt. Men den stora vitsen med monteringshallar inom varje närområde är att de som yrkesmässigt sysslar med att montera ihop utrustningarna och systemen, i sin tur hyr ut dem till konsumenterna och användarna. Och att de dessutom underhåller, byter ut slitdelar, demonterar, sorterar och skickar uttjänta utrustningar och materialdelar för återvinning, reproduktion och fortlöpande recirkulation i kvalitetssäkrade kretslopp.

Uthyrning och leasing med återanvändning och återvinning istället för köp, slit och släng – är rimligtvis en långsiktigt billig, bekväm, pålitlig och hållbar Cradle to Cradle-struktur – inte minst när det avser sällananvända och säsongsmässiga grejer och utrustningar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cradle_to_Cradle_Design
http://www.svid.se/Hallbarhetsguiden/Mojligheter-verktyg/Principer-for-hallbar-design/Cradle-to-cradle/

Det bör då finnas företag – inom varje närsektor – som på uppdrag beställer monterbara och ytbehandlade materialdelar, fästelement, komponenter och oem-moduler, monterar ihop och hyr ut all sorts olika utrustningar. De reparerar och byter ut slitdelar, demonterar uttjänta utrustningar och sorterar delarna för återvinning och reproduktion osv.

En kvalitetssäkrad uthyrnings- och leasingstruktur bör långsiktigt kunna bli betydligt billigare, enklare, pålitligare och mycket resurssnålare än att varje användare fyller dyrbara förrådsutrymmen med saker och utrustningar som sällan används. Utrustningar som från början konstrueras för långsiktig uthyrning – och därmed ständig användning, bör med utbytbara delar kunna ha fullvärdig funktion avsevärt mycket längre, än sådant som kanske konstrueras och tillverkas med en köp, slit och slängstrategi.

Standardiserade fästelement, slitdelar osv. gör att fler och fler delar och komponenter kan användas till mängder av olika utrustningar. I mina hemtrakter på 1940- och 50-talet så pratades det ganska ofta om: ”Varför används inte samma delar och fästgrejer till flera olika utrustningar?” Flera av olika utrustningars ingående delar var ju uppenbart snarlika! Detta gällde inte minst fäst- och fjädringselementen till jord- och skogsredskap m.fl. Byasmeden använde ju ofta samma sorts – eller snarlika – specialtillverkade delar till olika grejer. Industristrategiskt blev det istället mer och mer vanligt att varje varumärke ”uppfann hjulet på nytt” – även när flera olika varumärken upphandlade snarlika grejer från samma oem-leverantör.

När det gäller vagga till vagga (Cradle to Cradle) så funderar jag på att det kanske skulle gå att använda samma sorts delar av rörmaterial, fästelement och hjul till många olika uthyrningsutrustningar.

Med samma rördelar, fästelement och hjul (eller snarlika) så bör närmontörföretagens reservdelssortiment kunna reduceras avsevärt. Inte minst när det gäller vinkel- och fjäderfästelement och hjul. Till barnvagnar används exempelvis samma sorts (eller snarlika) rördelar, fästelement, hjul mm., som till barnkärror, barncyklar, sparkcyklar, säckkärror, bagagekärror, cykelkärror, kanotvagnar, golfbagvagnar, grillvagnar, rollator, rullstolar osv…

Allahanda utrustningar – inklusive bostäder och andra sociotekniska system – bör rimligtvis inom en nära framtid kunna konstrueras och byggs upp av enkla standardmoduler för uthyrning och leasing helt enligt Cradle to Cradle-metodiken. Det som görs för uthyrning och kontinuerlig uppdatering med bl.a. strukturerat utbyte av slitdelar, kommer då att återanvänds och återvinnas om och om och om igen.

Sådana utrustningar bör då kunna ha en kvalitetssäkrad användbarhetstid som är avsevärt mer än tio ggr så lång - som det som produceras under en sedan länge medvetet strukturerad köp, slit och slängepoks garantitid. Då dessa utrustningar rimligtvis har avsevärt fler än tio ggr så många användare under brukbarhetstiden, så behöver det ju bara tillverkas mindre än hundradelen av nuvarande produktion!

Enbart detta bör globalt sett innebära enorma besparingar när det gäller hushållningen med jordklotets naturresurser och tillverkningssektorns energi- och arbetskraftsbehov. Med en i huvudsak nära nog allomfattande uthyrnings- och leasingstruktur, så bör tillverkningssektorns arbetskraftsbehov kanske kunna reduceras i minst samma omfattning som lantbruket gjorde under förra seklet.

Arbetskostnaderna och priserna för boendet, maten och övrig access till rätt saker, på rätt plats, vid rätt tid, blir förstås inte 700 – 1000 ggr mindre. I viss mån så krävs det ju mänskligt arbete inom varje närsektor för monteringen, uthyrningen, underhållet och demonteringen för återvinningen och reproduktionen. Åtminstone för alla dem som inte väljer att engagera sig som det egna hushållets prosumenter.

Livscykelkostnaderna, priserna och tillgängligheten bör rimligtvis ändå bli avsevärt mycket billigare, bekvämare, pålitligare än med nuvarande sociotekniska system och samhällsstruktur. De enskilda hushållens utgifter för maten och boendet bör kunna bli relativt försumbara i förhållande till inkomsterna inom det framtida tjänste- och upplevelsesamhället.

Det framtida tjänste- och upplevelsesamhället bör då vara inriktat på att erbjuda en myllrande mångfald av kvalitetssäkrat tillskräddade upplevelsemenyer. Likväl som det under lång tid funnits kockar för mångfalden av matmenyer, så bör det för all framtid kunna finnas mångfaldigt mixande upplevelsecoacher. De genuint mänskliga behov som de flesta sannolikt är mycket intresserade av att betala för – när varje hushåll har det mesta av månadslönen över när mat, tak, socialt beskydd och andra förnödenheter är betalda – finns beskrivna på den här webbsidan:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Inga kommentarer: